Bruket att röka härstammar egentligen från indianerna och hämtades till Europa av spanska upptäcktsresande på 1500-talet. Kännedomen om tobaken spreds genom Jean Nicot som på 1560-talet var franskt sändebud i Portugal där tobak odlades som medicinalväxt. Av honom har tobaksplantan fått sitt släktnamn Nicotiana. Ryktet om dess undergörande effekt spreds snabbt runtom i Europa efter det att Nicot botat den franska regentens Katarina av Medici, svårartade huvudverk medelst snusning. Indianernas sätt att röka tobak anammades dock först av engelsmännen och det var form av konsumtion som fick störst spridning.

Förhållandevis snart fick även svenskarna njuta av nikotinets berusande inverkan, huvudsakligen i form av rök. Hemvändande sjömän och soldater från 30-åriga kriget spred seden att röka pipa. Detta engelska sätt att använda tobak förankra- des fast i alla samhällsskikt landet över.

I Sverige samlades man för att dricka eller supa tobak. Det fanns ännu inget ord för det märkliga bruket att dra in tobaksrök genom munnen och blåsa ut den i svarta skyar. Ett tidsenligt komplement till målningarna är Johan Gabriel Oxen- stiernas berättelse om hur ett tobakskollegium förlöpte under mitten av 1700- talet: "... utur dessa kretsar uppstiga tjocka dunster av svart tobaksrök liksom från spetsen av ett eldsprutande berg. Här rinna strömmar av dricka från en kull- slagen butelj, ibland skärvor av sönderslagna kritpipor ..."

Men vad är egentligen en kritpipa, undrar kanske många? Namnet kritpipa har ingenting med själva materialet att göra annat än rent utseendemässigt. Till en början kallades de riktigare för ler- eller tobakspipor. I ett tidigt skede till- verkades piporna av krukmakare som använde en speciell typ av lera, vitbrännande så kallad piplera.Kritpipan är således en keramisk produkt.

Kritpiporna tillverkades till en början för hand, senare förfinade man tekniken och göt pipan i ler- eller mässingsformar. De olika teknikerna framgår med ön- skad tydlighet då man jämför skilda perioders pipor.De tidigare 1600- talspipor- na var grova och klumpiga ting jämfört med 1700- talets långa och smäckra pi- por.

Som färdiga produkter kunde 1700- talstyperna vara mycket långa, upp till en aln d v s omkring 60 cm., och ofta vackert dekorerade. Möjligheten att gjuta pi- por med reliefmotiv utnyttjades av Gustav III när han till minne av statskuppen 1772, lät tillverka de så kallade revolutionspiporna med sitt monogram på pip- huvudena.

Tillverkningsprocessen var lång och specialiserad. Det tog omkring en vecka in- nan pipan var färdig att försäljas i bod. En bild av den svenska tillverkningen får man om man läser vad Linne skriver i sin "Västgötaresa" från 1746 om Jonas Alströmers pipbruk i Alingsås.

Kritpipan var en mycket skör produkt och kan betraktas som en tidig slit- och slängvara. Man rökte några stopp i den innan den gick sönder eller slammade igen och blev obrukbar. Man kastade bort den trasiga pipan och tog helt enkelt en ny, kanske från hatten där det var vanligt att den förvarades. Att ha en pi- pa i fickan var inte att tänka på, då den som sagt var ömtålig, men även om den skulle råka gå sönder innebar det inte någon betydande ekonomisk förlust då pi- porna, likson tobaken, var billiga i inköp. Det fanns flera olika prisklasser beroende på längd och kvalitet och den som inte var tillräckligt stadd vid kassa kunde alltid, till facila priser, köpa sekunda varor eller "korta stumpar", pipor som av en eller annan anledning gått sönder vid hanteringen. När, hur och var uppstod då denna tillverkning? I Broseley, England grundades det första pipbruket 1575, i direkt anslutning till ett lertag där råvaran hämtades. Först femtio år senare kom tillverkningen igång i Holland, det land som fram till 1740- talet,då importförbud infördes, skulle bli den ledande exportören av krit- pipor till Sverige.Här ilandet fick Söderkompaniet privilegier att börja bedriva handel med tobak från tropiska länder år 1625, och tolv år senare nämns tobaks- pipor bland de iförda varorna.Tobaksimporten ökade i rask takt. Redan 1640 var införseln 36 ton.

I början av 1700- talet kom den svenska piptillverkningen igång på allvar. Visser- ligen hade två holländare redan i mitten av 1600- talet fått privilegium att star- ta en pipfabrik i Stockholm, men den tillverkningen går knappast att jämföra med den inhemska produktionen under 1700- talet, med handelsman Carl Asoegren i spet- sen. Han erhöll tilloch med "privilegium exclusivium" på 20 år, d v s ensamrätt i hela landet.