De grundläggande dragen ifråga om godset och det tekniska framställningssättet är i största korthet följande:

A=GODS AV FÖRHISTORISK TYP ("äldre svartgods"), bränt vid ca 450-600/700 c Vanligen gråbrunt/svartbrunt, av kvartära leror med magring av varierande korn- storlek. Poröst. Ytan ofta slammad med en mer finkornig lera än godset övrigt. På omsorgsfullt framställda kärl förekommer glättning, däremot aldrig någon av glasyr. Formning på fri hand, ev. på vridbart underlag genom 1) urholkning/tänjning/bultning av lerklump, eller 2) genom att kärlet byggdes upp med lerstrimlor, som trycktes ihop horisontellt kant-i-kant, eller 3) med hjälp av långsamt roterande skiva, eller 4) snabbt roterande drejskiva (= verklig drejning). Metoderna 1 + 2 kan vara kombi- nerade på ett och samma kärl, likaså 1 + 4 (för rundat bottenparti på drejade kärl). Till denna godstyp hör de danska "jydepotterne" som fram till nutid bibehöll fri- handsformning enligt 1 och 2 (ev. + 3).

B1=GRÅBRÄNT GODS ("yngre svartgods"), reduktionsbränt d.v.s. utan syretillförsel och ev. i sotande rök, varvid järnhalten i leran "reducerats", vid ca 700-900 C. Nyanser mellan ljusgrått/blågrått/brunsvart/svart. Kvartära eller förkvartära leror med finkornig magring. Relativt tätt, men ändå poröst gods, ofta med "klang". Ytan vanligtvis finslammad, ibland glättad. Glasyr förekommer inte (enstaka glaserade B II-kärl kan ha mörkgrått gods, utan att därför räknas till denna grupp, ev. har reducering skett oavsiktligt eller medvetet för att glasyren skulle få mörkgrön färg). Både frihandsformning enligt 1) och 2) förekommer ofta kombination med varandra eller med 3). I stor utsträckning också drejning enligt 4).

BII=RÖDBRÄNT GODS ("rödgods"), oxidationsbränt, d.v.s. under tillträde av luftens syre, vid ca 700-900 c. Nyanser mellan ljusrött/gulrött/grårött/mörkt tegelrött. Kvartära leror med finkorning magring. Poröst med ofta "klang". Blyglasyr förekommer praktisk taget alltid, antingen enbart utvändigt och fläckvis invändigt eller invändigt och endast delvis utvändigt, sällan heltäckande på båda sidor av kärlväggen. Som framgår av verk- stadsfynd med kärl som är rödbrända men oglaserade har glaseringen skett i en andra bränning. Det första bränningen kallas rågodsbränning (även "skröjbränning"). Glasy- rens färg kan vara gulbrun/gröngul/rödbrun/mörkgrön beroende på kemiska kompo- nenter i gods och glasyr. Ofta avsiktlig grönfärgning med kopparslagg eller genom redu- serad bränning. Ibland har kärlytan före glaseringen engoberats (= doppats i/penslats med vitlera), vilket givit glasyren klarare nyanser. Vitlereengobe har också använts för att imitera BIII-gods och fajans. Praktisk tagen alltid drejning på snabbt roterande skiva.

BIII=LJUSBRÄNT GODS ("vitgods") av förkvartära leror med högre smältpunkt än de kvartära. Gråvita/gulvita/grårosa nyanser. Oxidationsbränt (i enstaka fall redduktionsbränt) vid ca 800-900 c. Även uppemot 1100 c utan att sintring (jfr C) behöver ha inträtt.

C GODS=omfattas dels1)stengodsliknande men något porösa godskvaliteter, vanligen av grågul/ brungrå/mörkgrå färg. Bränning vid ca 1200 c. Klingande hårdbränt men ej helt igenom sintrat gods. Förkvartära leror, magrade med eller mindre fint sandmaterial. Både reduk- tionsbränning och oxidationsbränning har förekommit. Ibland har kärl före bränningenn doppats i eller penslats med uppslammad lera, järnhaltig och med lägre smältpunkt än godset i övrigt, varigenom ytan fått mörkbrun/rödlila färg ="sinterengobe", som kan ha viss metallglans. -dels 2) stengods, vitt/gråvitt/gulaktigt/brunt/mörkgrått, oxidations- eller reduktionsbränt vid ca 1300 c: Genomsintrat (godsets partiklar hopsmälta), d.v.s. utan porositet. Förkvartära leror med hög smältpunkt. Såväl sintrengobe som saltglasyr förekommer. Även utan glasyr släpper godset inte igenom någon fuktighet. Stengods är alltför hårt för att kunna rispas med stål och det påverkas inte av syror. Alltid drejning.