Beredning av olika örter
Växternas latinska namn ger en fingervisning om deras egenskaper och vad de användes till. Culinaris
betyder att växten användes i hemmet, alltså i hushållet. Officinalis innebär att örten ansågs ha
medicinska egenskaper, och odorata (eller det ovanligare fragrans) avslöjade att växten hade en god
doft. Verbena, som betyder helig ört och nu är namn på järnörten betydde förr att örten användes vid religiösa och andra högtidliga ceremonier.
Insamling
Örternas läkekraft beror mycket på var de växer, samla därför aldrig växter som växer nära en väg. Avgaser har negativ inverkan på alla växter. För all form av skörd gäller att man skördar, inte skövlar.
Blad samlas in före blommning. Ta bara de friska, välutvecklade bladen, inga gulnade blad. Blommor plockas innan de har pollinerats, helst när de är alldeles nyutslagna. Också för blommor gäller att man bara tar de friska delarna. Frukter ska vara fullmogna när de plockas. Lökar och rotknölar skördas
på hösten så snart de ovanjordiska delarna har börjat vissna. Rötter grävs upp på hösten eller våren. Bark samlas på hösten efter lövfällningen, eller på våren då trädet eller busken börjat slå ut. Det är bäst att skörda bark i fuktigt väder, eftersom det är lättare att skala av den då.
Beredning
De insamlade växterna måste behandlas rätt för att kunna utnyttjas för sitt ändamål. Då de tas omhand på rätt sätt är de hållbara i ungefär ett år.
Blad, blommor och späda örter bör torkas på ett naturligt sätt, i skuggan på en luftig plats. Växter som innehåller eterisk olja ska alltid torkas på detta sätt, då de vid uppvärmning förlorar sina aktiva beståndsdelar.
Torkning i ugn är att föredra när det gäller svårtorkade och köttiga växtdelar som rötter och frukter. De bör då först klyvas och lufttorka i två dygn, innan sluttorkningen sker i ugnen. Sluttorkningen bör ske i en öppen bakugn vid en temperatur på ungefär 45 grader.

Lagring
När växten är fullständigt torkad bör dåliga delar rensas bort. Slutligen bör örten förvaras i plåtburkar med tätslutande lock, eller i alla fall mörkt. Ljus förstör de verksamma ämnena. Lagra aldrig örter i mer än ett år!
Användning
Blommor och blad används enklast som the, till både invärtes och utvärtes
behandling. Theet bör alltid vara nylagat och inte varmare än 35 grader. När man bereder the,
gör man det enklast genom att hälla hett vatten på de torkade växtdelarna och låta det dra i ca
15 minuter, varefter silar man bort växtdelarna. Detta kallas infusion. Man kan även göra
bad av större mängder, 200-300 gram till några liter vatten. Efter avsilning hälls kuren
i badvattnet. Bark, frön och frukter samt alla örter som innehåller garvämnen
beredes enklas genom kokning. Man kokar då drogen i 5-30 minuter (beroende på dess löslighet),
och ersätter sedan det avdunstade vattnet med färskt varefter man silar av det fasta materialet.
Denna process kallas avkok.
Vid
beredning av olika droger bör man tänka på att främst tre saker:
- växter som innehåller
eteriska oljor förstörs i för hög temperatur.
- slemämnen förstörs om man kokar växten för
länge.
- garvämnen urlakas först efter att de kokats under mycket lång tid.
Växternas verksamma ämnen tillhör olika kemiska ämnesgrupper och kan finnas i hela växten eller i delar av den. Vid sidan av dessa finns många andra ämnen som antingen är overksamma eller stärker effekten av de andra ämnena. De kan ibland även ge upphov till oönskade biverkningar. Vissa växter är oerhört giftiga. De kan i standardiserade preparat bli till värdefulla mediciner, men är ytterst olämpliga för egenbehandling. Vissa växter är även i små doser dödliga. Här presenteras kort de vanligaste verksamma innehållsämnena:
Eteriska oljor är lättflyktiga ämnen som ofta har en aromatisk doft. De har god inverkan på hud och slemhinnor och tas lätt upp av kroppen. De finns i speciella körtlar eller oljeceller i växten. Läs mer om de olika eteriska oljorna på oljesidan.
Alkaloider är kvävehaltiga organiska föreningar som är uppbygga på mycket varierande sätt. De finns oftast i tvåbladiga växter. Många av dem är giftiga, och några hör till de starkaste gifter vi känner till, till exempel stryknin. Växter som innehåller alkaloider bör användas med stor försiktighet, och det är viktigt att man inte överskrider föreskriven mängd. Till alkaloiderna hör förutom koffein även de vanebildande ämnena morfin och opium, samt nikotin.
Bitterämnen är en varierande grupp som känns igen på sin bittra smak. Bitterämnen stimulerar matsmältningen och olika nedbrytnings- och jäsningsprocesser i kroppen. Växter innehållande bitterämnen bör intas ungefär en halvtimme före måltiderna, då deras optimala effekt inträder just efter 30 minuter. Även vissa bitterämnen kan vara giftiga.
Flavonoider är gulfärgade ämnen som ofta är bundna till socker. De är sällan det enda verksamma innehållsämnet i en ört, men har ändå gynnsam inverkan på bland annat blodkärlen. De har ofta en stödjande verkan på andra verksamma ämnen i örten.
Garvämnen är ett av de vanligaste ämnena i växterna. De har förmågan att härda äggviteämnen och därför bilda en skyddande hinna på sår, så att blödningar stillas och bakterier hindras från att tränga in. Kan även användas mot mindre skador i mage och tarm. Vid användande av garvämnen bör man tänka på att de förstörs av luften och av järn,
koppar, vismut och jod. Även vissa läkemedel kan förta effekten.
Glykosider är komplicerat byggda ämnen som är bundna till socker. De har en stark inverkan på hjärtverksamheten och är mycket giftiga. I mediciner kan deras egenskaper komma till nytta, men egenbehandling är direkt livsfarlig! Välkända preparat innehållande glykosider är digitalispreparaten från fingerborgsblomman.
Saponiner är en speciell sorts glykosider som har en slemlösande effekt. Även dessa kan vara farliga då de, om de kommer in i blodet, kan lösa upp de röda blodkropparna.
Fytonsider är vegetabiliska ämnen som hämmar tillväxen av skadliga mikroorganismer. De liknar antibiotika, som ju bildas i mögelsvampar. Vitlök innehåller fytonsider.
Förutom dessa ämnen innehåller växterna slem (sammansatta sockerarter), och vissa är även rika på olika vitaminer.
© Linda Nilsson,
1998