Läkeörter

Blodrot Potentilla erecta
Blodrotens vetenskapliga namn Potentilla kommer av latinets potentia, som betyder kraft. Detta avslöjar hur stort förtroende man hade för växtens läkande verkan.
Apotekarna använde sedan medeltiden namnet rhizoma tormentillae som kommer av det latinska ordet tormentum, smärta, och det kan förklaras av växtens smärtlindrande verkan, speciellt vid kolik.
Det är den jordstammen, som är röd inuti, som har givit växten dess svenska namn, och det är den som i torkat skick används i folkmedicinen.
Under medeltiden betraktades den som en magisk ört, som kunde bota de mest olikartade smärtor. Senare har blodrot använts mot tarmkatarr, diarré, blödningar, inflammationer i munnen och brännskador.

Brännässla Urtica dioica
Smärtan som uppstår vid kontakt med brännässlans blad förorsakas av en vätska som finns i nässlans brännhår. När spetsarna på dessa hår bryts av tränger de in i huden, och i vätskan som då sprutas in framkallar en inflammation i det lilla såret.
Brännässlan är en mångsidigt användbar nyttoväxt. Förr lagade man gärna soppa av de späda skotten som är rika på bl a järn. Fibrerna av brännässlan har använts till framställning av ett tyg - nättelduk.
Som läkemedelsört har brännässlan många goda egenskaper. Arvid Månsson skriver i 'Een mykit nyttig Örta Book' (1637) att nässlan har 41 dygder, bl a uppger han att nässelfrö med honung och vin är 'gott för den gamla hosta'. Förr praktiserades piskning med nässlor mot bl a gikt och reumatism och som behandling av mentalsjuka. Nässlor har även använts i hårkurer mot skallighet, med tvivelaktigt resultat. Numera anser man att brännässlan är blodbildningsökande, urindrivande samt svagt blodsockersänkande. Roten är urindrivande.

Daggkåpa Alchemilla vulgaris
De stora vattendroppar som samlas i bladen under natten var en gång i tiden högt skattad av alkemisterna, som använde den, under namnet himmelsvatten, i sitt sökande efter de vises sten, därav det vetenskapliga släktnamnet.
Som läkeört omnämns daggkåpan för första gången i en örtabok utgiven 1583. Där framhålls växtens sårläkande egenskaper, och det är främst som sårmedel den har använts inom folkmedicinen. Bland allmogen trodde man att daggkåpans sammandragande verkan var så stor att den till och med kunde återställa förlorad jungfrudom och ge ny fasthet åt slappa bröst.

Fläder Sambucus nigra
Flädern användes som medicinalört redan under förhistorisk tid, vilket framgår av att man har hittat fläderkärnor vid stenåldersboplatser i Schweiz och Norditalien. Under antiken användes den av grekerna och romarna.
Flädern var gudinnan Frejas träd, och ansågs locka till sig vänliga husvättar, därför träffar man så ofta på fläder i närheten av byar och bondgårdar.
Det är framför allt blommorna som spelar en viktig roll inom folkmedicinen. Av dem kan man bereda man fläderthe, som verkar svettdrivande och är bra vid febersjukdomar. De kan även användas mot reumatiska besvär. Av bären kan man tilllaga fläderbärssaft, som verkar milt laxerande. Tidigare utnyttjades även de giftiga bladen, men de, och även barken, kan ge biverkningar och bör därför ej användas.

Gråbo Artemisia vulgaris
Under medeltiden trodde man att man kunde skydda sig mot trötthet genom att fästa gråbo vid fötterna. Vid den tiden användes gråbo också som medel mot epilepsi. Släktnamnet syftar på gudinnan Artemis, som ju var bl a barnafödandets gudinna, och gråbo användes i folkmedicinen vid förlossningar och kvinnosjukdomar.
Inom den östasiatiska medicinen har man sedan gammalt använt gråbo vid s k moxabränning. Genom att antända små kulor av torkade gråboblad, eller håren från dem, som man har fäst på bestämda ställen på kroppen åstadkommer man avledande sår. Metoden tillämpades länge även i vårt land. Gråbo innehåller också eterisk olja och har ansetts maskdrivande. Örten är även matsmältningsbefrämjande och har också använts som abortvivum. I större mängder är gråbo giftigt.

Johannesört Hypericum perforatum
Johannesörtens guldgula blommor innehåller två olika pigment, det gula och ett rött. Det röda gör att fingrarna färgas röda om man gnuggar blomman. Detta fenomen har givit örten tillnamnet mansblod. Det svenska namnet johannesört har också med det röda färgämnet att göra, och syftar på Johannes Döparens blod.
I johannesörtens blad finns en mängd små genomskinliga oljekörtlar som gör att bladen verkar genomstungna. Av detta kommer växtens latinska namn. Det, tillsammans med det blodliknande färgämnet, gjorde det att örten enligt signaturläran ansågs sårläkande.
Även i folktron spelade johannesörten länge en betydande roll. Den användes bl a av prästerna vid djävulsutdrivning. Som läkeört har den använts som sårmedel, mot astma och bronkit, blåskatarr och tarmparasiter. Invärtes används den vid matsmaltningsbesvär och depressionstillstånd. Den hjälper även mot besvär i övergångsåldern och är stämningshöjande. Örten innehåller eterisk olja.

Jordreva Glechoma hederacea
Jordrevan har varit känd som läkeört alltsedan medeltiden. Den rekommenderades mot sjukdomar i bronkerna och som sårmedel, användningsområden som är aktuella än i dag inom folkmedicinen. Under medeltiden användes jordrevan som botemedel mot både sår, samt mot depression och vansinne.
Den har också brukats som skydd mot häxor och trolldom. Man skulle då binda en krans av örten, plockad på valborgsmässokvällen och bunden vid midnatt. Den som sedan bar denna krans på huvudet fick skarp syn och kunde genast kunde se vilka kvinnor som var häxor.
Dess medicinska egenskaper anses numera vara främst sårläkande, men också antidiarroisk.

Järnört Verbena offrinalis
Hos romarna var järnörten högt skattad och till och med betraktad som ett undermedel med magiska verkningar. Sändebud bar kransar av järnört och man använde järnört till att rena och smycka de romerska gudarnas altaren.
Namnet verbena avsåg på den tiden alla växter som användes vid religiösa och andra högtidliga ceremonier. På grund av stjälkens rostbruna färg, som har givit upphov till namnet järnört, trodde man i enlighet med signaturläran att örten kunde läka sår som var förorsakade av järnvapen.
Häxor sades använda den för att utstå häxbålets pinor.
Inom folkmedicinen tillskrevs järnört länge en särdeles stor betydelse, men av dess forna anseende finns i dag inte mycket kvar. Örten anses dock vara urindrivande och livmodersammandragande. Den kan användas vid ödem eller mjölkbrist hos ammande kvinnor.

Kabbeleka Caltha palustris
Som nyttoväxt har kabbelekan brukats flitigt. I vissa trakter har bönderna använt kabbelekans gula blommor till att färga smör.
Inom folkmedicinen används den blommande örten invärtes vid hudutslag. Annars används kabbelekan för det mesta utvärtes. Ett omslag tillverkat av de torkade bladen framkallar lokala hudretningar som lindrar reumatiska smärtor. Kabbelekan är giftig, och bör ej användas i färskt tillstånd.

Kamomill Matricaria recutita
Det är blombottnens form har givit örten dess vetenskapliga namn, som kommer av latinets matrix, som betyder livmoder. Växten har i enlighet med signaturläran ansetts bota kvinnosjukdomar.
Kamomillthe bereds av de torkade blomkorgarna och används bl a som lugnande medel. Kamomill kan också användas som hårsköljningsmedel och är då speciellt lämpligt för ljust hår som då får en ljusare lyster.
Inom homeopatin har kamomill använts som inflammationshämmande, desinficerande, kramplösande, lugnande och svettdrivande medel. Utvärtes har örten använts till omslag sår och invärtes vid kolik och magkatarr. Kamomill kan också inhaleras vid bronkit eller snuva. Örten verkar allmänt rogivande.

Kardbenedikt Cnius benediktus
Kardbenedikten härstammar från medelhavsområdet och Mindre Asien. Under medeltiden var man övertygad om växtens magiska egenskaper. En flicka som hade många friare att välja mellan kunde använda växten till att utse sin framtida make. Hon plockade då lika många grenar kardbenedikt som hon hade friare, och fäste sedan friarnas namn på grenarna. På natten sov hon med grenarna under kudden, och om någon friare var henne värdig hade grenen med hans namn under natten skjutit nya skott.
Som medicinalört har den använts för att stimulera aptiten. Den är även lätt bakteriehämmande.

Kärleksört Sedum telephium
I folktron var kärleksörten en betydelsefull växt. Man planterade den på hustaket för att avvärja blixten. Om den planterade örten plötsligt vissnade togs det som ett säkert tecken på att en människa skulle dö en för tidig död inom kort.
Namnet kommer av att örten användes till att utröna om två älskande skulle kunna få varandra. Man gick då tillväga så att man hängde upp två plantor i taket och såg efter om de vred sig från varandra eller i riktning mot varandra.
Inom homeopatin har den använts som sårläkande och sårrenande ört.