Kryddor

Anis Pimpinella anisum
Anis hör till de allra äldsta medicinalväxterna och var känd redan i det forntida Egypten. Den odlades också tidigt i Asien. Frukterna är rika på eterisk olja och protein. Anis används till att krydda olika likörer, samt bröd.
Anis befrämjar matsmältningen och har en lugnande effekt på nervösa besvär och nervöst betingade störningar i mage och tarm.
Denna krydda kommer ursprungligen från Medelhavsområdet, men har sedan odlats och på så sätt spritts till stora delar av världen.
Anis används som ingrediens i hostmedel, smakförbättrande medel, mot väderspänning (tillsammans med kummin och fänkål) och för att öka mjölksekretionen.

Basilika Ocimum basilicum
Basilika är ett av Orientens äldsta läkemedel. Den kommer ursprungligen från Indien men infördes i Europa långt före vår tideräkning.
Dess doft och smak kommer av en olja som innehåller ämnen som även förekommer i kryddnejlika och dragon. En del av de aktiva ämnena går förlorade vid torkning, varför den bör användas färsk.
Basilika verkar kramplösande och lugnande. Den verkar dämpande på hudirritationer och befrämjar matsmältningen. Förr i världen ordinerades den mot hysteri. Idag används den mest som krydda i matlagningen.

Citronmeliss Melissa officinalis
Även kallad hjärtansfröjd. Denna lilla citrondoftande krydda har, precis som basilikan, spritt sig över hela världen från Orienten. Dess latinska namn kommer av det grekiska ordet meli, vilket betyder honung. Den är alltså en betydande biväxt, som till och med användes till ingnidning av nya bistockar.
På 900-talet användes citronmeliss av araberna som hjärtstärkande medel och som medel mot melankoli. Den verkar lugnande och kramplösande och lindrar nervösa besvär. Citronmeliss sänker blodtryck och puls och är i stora doser allmänt lugnande.
Den används som krydda till fisk och i sallader, samt i brännvin.

Dill Anethum graveolens
Dill har som så många andra kryddor sitt ursprung i sydvästra Asien, men den odlades tidigt i hela Europa och har förvildats och kan påträffas lite här och var i markerna.
Dill omtalas på många håll i antikens litteratur. I Matteusevangeliet kan man läsa att dill, kummin och pepparmynta var belagda med skatt bland judarna i Palestina. Från dillfröna fick man en olja som de romerska gladiatorerna använde till att gnida in kroppen med före kampen.
Dill är kramplösande och kan användas mot väderspänning och matsmältningsrubbningar. Den är även urindrivande och inflammationshämmande.

Dragon Artemisia dracunculus
Denna väldoftande kryddväxt anses härstamma från Sydryssland och Sibirien, något mycket ovanligt för en krydda. Den användes av araberna långt innan den infördes till Europa. De arabiska läkarna skattade den högt som läkeört, och påstod till och med att dragon var ett verksamt medel mot pest.
Till Europa kom den sedan med de hemvändande korsriddarna. Här avtog så småningom intresset för dragon som läkeört, och den började istället användas som krydda.
Dess medicinska egenskaper är dock många, bl a verkar den aptitökande, matsmältningsbefrämjande och kramplösande. Den är dessutom lätt anticeptisk.

Koriander Coriandrum sativum
Koriandern härstammar från Främre Orienten, men omfattande odling har gjort att den spritt sig och förvildats.
Sedan urminnes tider har arabiska folkstammar utnyttjat örten som krydd- och läkeväxt. I gamla skrifter kan man läsa om korianderns egenskaper, men dess verkningar beskrivs som mycket olika. I några skrifter kan man läsa att örten var giftig, i andra att den kunde bota pest och epilepsi, eller att den rent av verkade som ett afrodisiakum - eller som ett medel mot okyskhet.
De färska frukterna bör inte användas då de har en stark, frånstötande lukt. Medicinskt verkar den väderspänningsfördelande, kramplösande och är antiseptisk. Idag används den mest som krydda.

Lavendel Lavendula officinalis
Lavendeln odlas numera i omfattande skala. De största och mest berömda odlingarna av lavendel finns i Provence, Frankrike.
Lavendel innehåller eterisk olja, som urvinns ur blommorna och används bl a inom kosmetikaindustrin, t ex till tvål. Att användningen av lavendel vid bad och tvättning har mycket gamla anor framgår av namnet, som kommer av det latinska ordet lavare som betyder just tvätta.
Lavendelblommor används invärtes som kramplösande eller urindrivande medel, och utvärtes som sårmedel. Lavendel använs även utvärtes som smärtlindrande medel vid ryggskott och reumatiska besvär, då den ökar genomblödningen.
I linneskåpen lade man förr små broderade lavendelpåsar som gav linnet en behaglig doft av lavendel, och höll dessutom malen borta.

Mynta Mentha piperita
Både släktnamnet Mentha och det svenska mynta, kommer av Mintha, som var en grekisk nymf som enligt myten blev förvandlad till just denna växt av den svartsjuka Persefone. Redan under antiken var myntan uppskattad som läkeväxt, och kinerserna uppskattade den för dess lugnande och smärtstillande egenskaper.
De olika mynta-arterna, där pepparmynta väl är den mest kända, har likartade medicinska egenskaper. De används invärtes vid gallbesvär, magkatarr, väderspänningar och förkylning. Utvärtes till svårläkta sår. Innehåller eterisk olja. Bilden visar Poleja (Mentha pulegium), Åkermynta (Mentha arvensis) och Vattenmynta (Mentha aquatica)

Myrten Myrtus communis
Myrtenbusken har i många kulturer, särskilt vid Medelhavet, spelat en viktig roll vid kulthandlingar och ceremonier. Egyptierna använde myrtenkvistar till att pryda med vid festligheter. Grekerna helgade myrten åt kärleksgudinnan Afrodite, och romarna åt sin kärleksgudinna, Venus.
Av myrtenkvistar flätade man förr ofta bröllopskransar. Bruket att smycka bruden med en krans av myrten uppstod i Mellaneuropa under senare delen av medeltiden. Några forskare menar att det beror på att myrtenthe ansågs förebygga havandeskap. Myrtenkransen var då ett tecken på att bruden efter bröllopet inte längre behövde dricka detta the. Andra menar att myrten ansågs ta fram den starka, inneboende "amzonkvinnan", och myrtenkransen gavs då av andra kvinnor för att inte bruden skulle fördärvas i äktenskapet. Brudkronan av myrten blev vanlig här i landet först på 1800-talet.
Myrten innehåller eterisk olja och kan användas mot psoreasis, sår och hosta.

Persilja Petroselinum crispum
Alltsedan antiken finns det knappast någon köksträdgård i Europa där man inte finner persilja. Den hör förmodligen hemma i Medelhavsländerna och är i våra dagar förvildad i många länder. Till vårt land kom persiljan med munkarna. Persiljans välbekanta doft och smak härrör från en eterisk olja. De färska bladen innehåller dessutom järn, kalcium, fosfor, A- och C- vitamin.
Persilja bör användas så färsk som möjligt, eftersom uppvärmning förstör de värdefullaste aktiva ämnena. Frukterna och roten har använts bl.a. som urindrivande medel. Persilja har också använts som abortivum samt vid njur- och blåsbesvär.

Rosmarin Rosmarintus officirtalis
Rosmarin kommer fråm medelhavsområdet och var under antiken helgad åt Afrodite. Rosmarinens medicinska egenskaper beror framför allt på dess höga halt av eterisk olja. Denna olja ingick i de äldsta parfymerna och används än i dag vid parfymtillverkning. Av rosmarinblommor, lavendel och myllta framställde man på 1500-talet det berömda "Aqua Reginae Hungariae", (Drottningen av Ungerns vatten), som anses ha botat den 72-åriga drottningen Isabella av Ungern från hennes Iedsmärtor.
Dess medicinska egenskaper är aptitstegrande, galldrivande, kramplösande och menstruationsökande.

Saffran Crorus sativus
Saffran har tredelade, orangeröda märken som höjer sig långt över de violetta kronbladen. Det är dessa märken som innehåller färgämnet crocin och det väldoftande safranalet.
Saffran är den dyraste av alla kryddor, eftersom det går åt mellan 120000 och 140000 blommor till ett enda kilo. Man brukar säga att saffran är lika dyrt som guld. I Homeros lliaden och i Höga visan i Bibeln omtalas saffran, och växten var länge viktigast som läkemedel. Under medeltiden och renässansen användes den mot allehanda lidanden. Sin ställningsom medicinalväxt behöll saffran till långt in på 1700-talet. Saffran har även använts som dyrbart färgmedel, som bl a använts för att färga textilier.
Saffran är faktiskt giftigt i stora mängder; 10 g är dödlig dos för en vuxen människa.

Vitlök Crorus sativus
Vitlöken hör ursprungligen hemma på de centralasiatiska stäpperna. Egyptierna uppskattade den redan för sjutusen år sedan. Även antikens läkare lovordade vitlökens läkande egenskaper. På grund av den påträngande lukten, som härrör från svavelhaltiga eteriska oljor, försmåddes vitlöken emellertid av antikens gudar, varför de troende inte fick beträda något tempel sedan de hade ätit vitlök.
Under medeltiden trodde man att man med hjälp av vitlök inte bara kunde förebygga pesten utan även bota sjukdomen. Vitlök har antiseptisk verkan, varför läkarna på medeltiden band dukar doppade i vitlökssaft för näsa och mun. Under andra världskriget var ryska soldater utrustade med vitlöksklyftor som de skulle krossa i sina sår för att förhindra infektion.
Vitlök förebygger förkyldning, är bakteriedödande, kärlvidgande och kramplösande. Kan användas mot förhöjt blodtryck.