Medicinalväxter har i alla tider använts som bot mot sjukdomar. Kunskaperna var på vissa håll allmänna, medan de på andra håll innehades av några få läkekunniga man sökte upp då man behövde hjälp. Dessa läkekunniga var mycket aktade i samhället och behandlades med stor respekt.

De äldsta nedtecknade beskrivningarna av örtbruk finns på kilskriftstavlor av lera från länderna kring Persiska viken. Dessa tavlor, som är daterade till ungefär 6000 f Kr , beskrev lokala medicinalväxter och hur de skulle användas mot olika sjukdomar.

Särskilt under medeltiden var örtaböcker populära. Dessa böcker innehåller noggranna beskrivningar på läkemedelsväxter, samt uppgifter om deras medicinska egenskaper och hur de kunde användas i magiska sammanhang.
Den äldsta bevarade örtaboken är kinesernas ''Pen Ts’ao'' från 3000-talet f Kr. Den innehåller ett tusental läkeörter och berättar om var man kan finna dessa, när man ska skörda dem och hur man ska torka, förvara och bereda dem. I denna örtabok kan man finna ett flertal växter, t ex valeriana, som med framgång används på samma sätt än i dag. Örtaboken är enligt en gammal kinesisk sägnen skriven av kejsaren Shen Hung.

I Grekland bidrog Hippokrates och hans lärljungar till att folkmedicinen började att behandlas vetenskapligt. Många verk tillkom vid den här tiden, bland de viktigaste kan nämnas ''De materia medica'', som skrevs av en grekisk militärläkare i Rom, och Dioscorides lärobok från 100-talet e Kr.
Under medeltiden var det främst munkarna som hade kunskap om olika medicinalväxter. De odlade olika inhemska medicinalväxter och förde med sig nya från fjärran länder. De var läkekunniga och arbetade mycket med att bota sjuka. Benedictus av Nursia hade ju påbjudit alla sina bröder att vårda de sjuka.
Munkarna förde med sig olika medicinalväxter till Europa från främst medelhavsländerna. Dit hade kunskapen kommit från egypten, då egyptierna tidigt använde sig av örter och deras läkande krafter.
Så småningom granskades de gamla verken igen och omarbetades. Nya växter ersatte gamla, och i och med boktryckarkonsten utkom en hel del verk om örtmedicin.

Kunskaper om olika örters läkeverkan började spridas och många kloka gummor och gubbar gjorde ett fantastiskt arbete som dåtidens läkare. De visades stor respekt och man trodde ofta att de hade magiska krafter. Magin började spela en betydande roll och flätades in i läkekunskaperna, eftersom folk trodde mer på en kurs verkan om den innehöll lite ''magiska'' konstigheter som paddögon och fladdermusblod...
Under senare delen av medeltiden blev det plötsligt livsfarligt att inneha någon form av kunskap om läkeväxter och om hur man botar sjuka. Många läkekunniga anklagades för häxeri och deras värdefulla kunskap gick i graven med dem. Lång tid efter de värsta häxprocesserna fanns en uttalad rädsla för örtmedicin och generationetnas kunskap gick till stor del förlorad.

Nu har örtmedicinen i och med hälsokosten fått en renässans, och tilltron till naturliga preparat har ökat. Många mediciner är baserade på olika örter blandat med andra preparat från naturen, och i jakten på nya har man börjat med att i första hand granska gammal kunskap.

© Linda Nilsson,
1998