Häxörter


Alruna Mandragora officinarum
Alrunan är en gammal häxört, som spelade en betydande roll i folktron. Den ansågs vara den kraftfullaste och starkaste av alla trolldomsörter. Dess namn betyder "den som känner till alla hemligheter". Den användes mot allehanda besvär, men mest användes den i magiska sammanhang. Det var roten som ansågs besitta magiska krafter på grund av att den liknar en människokropp.
Den som ägde en alruna var tvungen att sälja den före sin död, och då till ett lägre pris än han fått den för, annars kunde det gå illa. Därför kunde man aldrig ta emot en alruna som gåva.
Ett annat sätt fanns dock att komma över en denna magiska rot. Detta förutsatte dock att man hade en trofast stackrs jycke, som man var beredd att offra för sin egen lycka: Kraftfullast var nämligen den alruna som vuxit på en galgbacke och fuktats av en hängd ynglings säd eller urin. Den skulle grävas upp på natten, av en fastande, under stor försiktighet tills endast dess yttersta rotspets satt fast i jorden. Därefter skulle en svart hund bindas vid roten och dess ägare gå därifrån. Lockad att följa efter skulle hunden sedan dra örten med sig och för detta falla död ner. Det döda djuret skulle grävas ner där växten stått. Efter denna ritual skulle växten rengöras, badas i vin och kläs i siden. Den gav sedan lycka under hela levnadstiden, såvida den inte blev arg på sin ägare förstås för då bringade den honom endast olycka...
Den ansågs befrämja fruktbarhet och kunna framkalla både kärlek och graviditeter, därav har den fått namnet kärleksäpple. Hela örtern är mycket giftig, speciellt roten. Inom medicinen användes den ibland för att bedöva kroppen i samband med amputeringar.




Belladonna Atropa belladonna
Växtens latinska namn atropa syftar på dödsgudinnan Atropos , hon som klipper av människans livstråd. Örten är saxen i hennes hand. Belladonna betyder ''vacker kvinna'' och kommer av att saften av belladonnans röda bär användes, blandad med vatten, av kvinnorna i Sydeuropa till att vidga ögats pupill med.
Belladonnan är giftig, och några få av dess röda bär utgör en dödlig dos för barn.
Förr i tiden användes belladonnan som kärleksört, då man av lägre doser blir upprymd och upplagd för erotik. I högre doser orsakar den yrsel och andningsförlamning följt av döden. Innehåller alkaloider, framför allt hyoscyamin.




Bolmört Hyascyamus niger
Bolmört är en narkotisk och mycket giftig ört. Namnet syftar på att en kraftig rök bildas om man lägger fröna på glödande kol. Röken ger kraftiga hallucinationer.
Vid uppgrävandet skall ungefär samma procedur användas som vid uppgrävandet av alrunan. Skillnaden ligger i val av djur, en fågel istället för en hund skall bindas vid plantan.
Myten berättar att den trollkunniga Kirke förvandlade Odysseus män till svin med hjälp av en bolmörtsdryck. Det gamla svenska namnet på bolmört är just svinböna.
Växten användes flitigt under medeltiden, både som häxört och av dem som ville förgifta sina fiender på ett smidigt men plågsamt sätt.
Bolmört ansågs kunna bota kramper och öka förmågan till klärvojans, och den infördes till Sverige under medeltiden av munkarna som medicinalväxt. Innehåller precis som belladonnan alkaloider, men också garvämnen. Ger hallucinationer, glömska och är dödligt giftig.


Spikklubba Datura stramonium
Spikklubban är dödligt giftig ock släkt med belladonna och bolmört. Den har liknande egenskaper som dessa; den är alltså narkotisk och mycket giftig. Den är även sövande och har en förmåga att trubba av känslor, vilket bl a utnyttjades av soldater som kunde tugga på spikklubba för att döva sina känslor under de värsta stunderna.
Den användes trots sin giftighet som kärleksdryck, eller snarare för att "droga" den tilltänkta, då spikklubba har den effekten att den trubbar av omdömet, samtidigt som den ökar lusten. Den har använts som drog av många olika folk, då den ger kraftiga hallucinationer. Förgiftning ger galenskap och leder inom kort till döden.
Inom medicinen har örten använts mot epilepsi, då den är kramplösande.


[Tillbaka till örtsidan] [Till Hemsidan]

© Linda Nilsson, 1998