Giftiga örter

Fingerborgsblomma Digitalis purpurea
Fingerborgsblomman användes förr, och används fortfarande, mot hjärtproblem. Den innehåller ett flertal hjärtaktiva glykosider. Redan på 1000-talet användes fingerborgsblomman inom folkmedicinen. På Irland var den vid den tidpunkten det enda botemedel man visste fanns mot vattusot.
På 1700-talet började den användas mot ödem och hjärtsvikt. Den är mycket giftig, 2-3 gram torkade blad kan döda en människa. Örten har narkotisk verkan och kan, till och med i lägre doser, orsaka kräkningar och få de små blodkärlen i händer och fötter att dra ihop sig vilket så småningom leder till kallbrand.

Odört Conium maculatum
Namnet kommer av oper som är ett gammalt svenskt ord för galenskap. Den är mycket giftig och har använts för att avrätta de simplaste fångarna med. Munkar drack en lämplig dos om de kände att kyskhetslöftet var svårt att hålla, då odörten ansågs vara "lugnande".

Skelört Chelidonium majus
Skelörten infördes som så många andra växter till Sverige under medeltiden av munkarna, som odlade den som medicinalväxt. Den användes som läkeört ända fram till slutet av 1800-talet. Man ordinerade den till gulsotssjuka, eftersom både mjölksaften och blommorna var gula troddes det hjälpa (enl signaturläran). Hela växten är dock giftig och förgiftning orsakar kräkningar, diarré, medvetslöshet och sist upphör blodcirkulationen att fungera.
Förr använde man skelörten som ett kramplösande medel vid kramper i mag- och tarmkanalerna och i gallvägarna. Den verkar hämmande på bakteriespridning och användes mot vårtor och skabb.

Stormhatt Aconitum napellus
Stormhatten är ursprungligen odlad i medicinalt syfte och senare förvildad. Den är en mycket vanlig trädgårdsblomma och få känner till hur giftig växten egentligen är. Att den är dödlig råder det inget tvivel om, då man förr i tiden använde stormhatten, precis som odörten, till att avrätta fångar med. Dessa fick en utdragen och plågsam död, eftersom man vid förgiftning är vid medvetande in i det sista. Det finns inget botemedel mot stormhattens gift, utan enda sättet att rädda någon är att hålla denne vid liv tills giftet gått ur kroppen.
Både stormhatt och odört fick på grund av sin giftighet inte odlas annat än i statliga trädgårdar. I Grekland var det till och med belagt med dödsstraff att odla stormhatt. I den grekiska mytologin berättas att giftet som Medea gjorde åt Theseus var berett på stormhatt.
Inom medicinen användes den, utvändigt, till att lindra smärta. Den är dock farlig även vid utvärtes bruk. I litteraturen har den gått under namnet Ulvatand.