ABB-normen

Sveriges statsskuld sägs idag ligga på cirka 1500 MDR kr.

Jag vet inte om direktörer ingår i klassen 'förbrukningsvara', den som avskedade arbetare och tjänstemän brukar ingå i, men jag antar det i detta resonemang.

Låt oss därför tänka tanken att ett storföretag i genomsnitt förbrukar en direktör på tio år. Enligt den numera etablerade sk ABB-normen, (två direktörer får dela på 1500 Mkr efter att ha verkat i företaget ABB i sjutton år,) så bör en direktör i ett storföretag ha en pension på säg 750 Mkr.

Om tusen direktörer avlönas av svenska företag på detta sätt, så kostar det företagen cirka 750 MDR kronor per tio år eller 75 MDR per år.

Det finns naturligtvis fler sätt än 'den enda vägen' ovan att lösa detta problem.

Om pengarna istället betalades in till den svenska statskassan, så torde det innebära att Sverige skulle kunna vara fri från sin statsskuld på cirka tjugo år och direktörerna skulle ändå ha givits en skälig ersättning av de räntor (0.1%), som våra stora banker ger. Det återstår förstås att definiera begreppet 'skälig', så att det även kunde bli över några kronor till det omtalade mantrat 'vård-skola-omsorg'.

Ett annat sätt är att satsa dessa pengar som återinvesteringar i företagen. Detta skulle kanske minska slitaget på den övriga förbrukningsvaran arbetare och tjänstemän.

Ett tredje sätt skulle säkert du som läser dessa rader kunna ta fram.

En liten påminnelse: 'The Great Train Robbery' i England 1963 gav aktörerna motsvarande cirka 63 miljoner kronor att dela på och vilken uppståndelse har inte det givit i tidningsblaskor världen över?

Vad kommer våra direktörer i storföretagen att tala om i fortsättningen, när punkten 'närande och tärande' står på agendan i styrelserummen?

Jag undrar till sist, för att travestera en från bilindustrin avgången direktör, är verkligen det som är bra för en direktör bra för Sverige?