| Det hände i Sörmland... | den 11 juni 1084 |
Han hette Spåbodde och kom från Finninge by utanför Strängnäs, mannen som med en sten krossade skallen på biskopen Escillus som blev Sörmlands apostel, martyr, helgon och kom att kallas Sankt Eskil |
 Så här skildras Sankt Eskil i en träskulptur i Fors kyrka i Eskilstuna |
| Det finns fler dramatiska öden bland de första missionärerna: Sigfrid med systersönerna Unaman, Sunaman och Vinaman, som halshöggs i Småland, Botvid som verkade på Södertörn och blev ihjälslagen av en frigiven träl, Staffan, som egentligen hette Stenfin, som led martyrdöden i Hälsingland sedan han bränt ned en rad avgudatempel och den blide David i Västmanland som kunde hänga sina vantar på solstrålar när han predikade i kyrkan. |
Tidpunkten är litet svävande; det kan ha varit den 12 juni, det kan ha varit ett annat år i början 1080-talet. Detta var den tid då kristendomen höll på att slå ut asatron i Sverige Escillus var en engelsk munk som var övertygad om att han skulle komma närmare himlen ju längre bort han sökte sig för Guds skull. Han blev biskop "över allt Sverige nordanskogs", vilket betydde norr om Kolmården och bosatte sig i Fors i den trakt som senare skulle bli staden Eskilstuna. Flera forskare anser numera att Rekarnebygden var åtminstone delvis kristnad redan innan Eskil slog sig ned här. Man hänvisar bland annat till ett par runstenar i trakten som nämner det så kallade Ingvarståget till Ryssland i början av 1040-talet. Båda runstenarna är korsmärkta. Å andra sidan finns flera runstenar i trakten som visar upp en torshammare. |
|
Men det är nog förklarligt att visst vankelmod drabbar de nyligen kristnade när svårigheter som upprepad missväxt uppstår. Det är just vad man tror hade hänt i början av 1080-talet. Missnöje och frustration gjorde att de asatrogna kunde samla stora skaror till nationalblotet i Strängnäs. Ett sådant hölls vart nionde år. Det var Inge den äldre som var kung i Svea rike. Han var kristen och såg med ogillande på förberedelserna för blotet. Självfallet nekade han att officiera vid huvudhögtiden i Uppsala, vilket gav hans hedniske svåger med det osympatiska namnet Blot-Sven tillfälle att ta makten. Han skulle gärna både delta och leda. Inge den äldre drog sig undan till mer civiliserade trakter i Västergötland. I en officiell legend, som kyrkan utfärdade hundra år senare, berättas hur Eskil med sina klerker red till Strängnäs, som var platsen för blotet. Där slaktades oxar och får som offer till de gamla gudarna och hölls storståtliga gästabud till gudarnas och Blot-Svens ära... Eskil ställde sig oförskräckt mitt ibland de otrogna och försökte tala dem till rätta, men "ormar like, tillslöto de sina öron för att icke höra Guds ord". Eskil ropade till Gud att han måtte göra ett järtecken och strax utbröt ett våldsamt oväder med regn, hagel och snö över dem alla - men inte över biskopen. "Då fylldes Belials söner av raseri", heter det vidare och det var då Spåbodde från Finninge inledde stenandet. En annan träffade honom med en yxa. Flera under inträffade sedan. En källa rann upp på platsen för Eskils död - den kan man fortfarande se: vägverket visar var vid E20 väster om Strängnäs på vägen mot Eskilstuna. Och när man skulle bära hem den döde blev kistan plötsligt så tung att man måste ställa ned den vid en plats som kallades Tuna, där man strax byggde en kyrka. Till detta skall läggas att tre år senare var kung Inge den äldre redo att återta makten. Man satte eld på Blot-Svens hus och när han försökte fly dräptes han av Inge, som sedan fortsatte till Gamla Uppsala där templet brändes ner och den gamla offerlunden förstördes. |
| Det hände i Sörmland: Nyköpings gästabud Kungavalet i Strängnäs Slaget vid Stäket Fången på Gripsholm |