DAGEN DÅ SÖRMLÄNNINGARNA RÄDDADE STOCKHOLM "une petite affaire d'infanterie..."

Karl XII var död, landet utarmat, statsledningen osäker men kriget gick vidare. Under sommaren släppte tsar Peter iväg sin nybyggda galärflotta för att härja den svenska kusten, sammanlagt 26 000 man ombord på ett par hundra galärer och andra mindre, grundgående och lättmanövrerade roddfartyg. Prins Fredrik, senare Fredrik I, samlade flera regementen till stockholmstrakten men hade inga resurser att försvara skärgården och kusttrakterna i övrigt

.

Den 11 juli tändes vårdkasarna, det urgamla alarmeringssystemet vid fara, i den yttre skärgården och härjningstågen började. Det anses att det var denna sommar som rysskräcken föddes i landet. En del av den ryska eskadern gick norrut och brände Norrtälje, Öregrund och Östhammar samt sju bruk, 20 säterier och tusentals bondgårdar. En annan del sändes söderut och brände ner Södertälje, Trosa, Norrköping och Nyköping och åtskilliga gods och gårdar. Under sex veckor förstördes värden för två miljoner daler silvermynt - heter det i samtida skrifter. 20 000 människor blev husvilla.

Det systematiska förstörandet avslutades i augusti med ett försök att nå fram till Stockholm, där man känt brandröken i veckor. När den svenska flottan hindrade ryssarna att ta sig in via Vaxholm fortsatte de söderut.

Det enda någorlunda genomtänkta försvaret här fanns vid Baggensstäket söder om Boo kyrka, bara en och en halv mil från huvudstaden. Där hade överste Baltzar von Dahlheim insett situationens allvar och sänkt stenlastade pråmar vid de smalaste passagerna. Dessutom fanns en skans på vardera stranden. von Dahlheim hade befäl över 350 s k tremänningssoldater, en sorts illa beväpnat hemvärn, i ganska dåligt skick; betänk landets situation efter Karl XII:s långa krigande. Några kanonslupar hade också placerats inne i sundet. På morgonen den 13 augusti anföll en eskader av den ryska galärflottan genom Ingaröfjärden. Klockan två larmades Södermanlands regemente, som förlagts till Skarpnäck, med order om ilmarscher mot Stäket. Marschvägen gick över Älta och Fisksätra. Även Västmanlands regemente och det gamla elitförbandet Dalregementet, som låg i beredskap i Stockholms närhet, fick marschorder, men nådde inte fram förrän det mesta var över. Klockan fyra hade 6 000 ryska soldater satts i land. De unga och oerfarna svenska soldaterna lyckades hålla stånd i fyra timmar, men klockan sju hade de ryska trupperna formerat en slagordning på två led. Just då var sörmlänningarna framme. De mönstrade bara 700 man efter alla krigsinsatser, senast mot Norge, mot normalt 1200, men leddes av en mycket krigserfaren överste - Rutger Fuchs. De svenska soldaterna hade tilldelats 24 skott per man och ett tag såg det ganska kritiskt ut, men sent på natten hördes trumsignaler från förstärkningarna och det gavs order om anfall med blanka vapen. Fienden drog sig tillbaka. Svenskarna förlorade 30 man i döda och 71 i sårade. På den ryska sidan stupade närmare 500 man. Ryssarna begravde sina döda på Ingarölandet. Stockholm var räddat. Härjningarna var slut för detta år.

Här måste ännu något berättas: 1) Vid budet om det ryska anfallet så nära Stockholm drabbades befolkningen av panik och alla som kunde lämnade staden. Grimberg berättar att hela Mälarfjärden var full av skutor och båtar lastade med flyttgods. Riksrådet Erik Sparre försökte trösta sin skräckslagna hustru Stina Lillie genom att i ett brev karaktärisera striderna vid Stäket som "une petite affaire d'infanterie". 2) Drottning Ulrika Eleonora, Karl XII:s syster, visade sig dock kallblodig och stannade med hovet i huvudstaden. Samma kväll som slaget pågick vid Stäket - kanonmullret hördes tydligt i Stockholm - skickade hon sina hovdamer till en bjudning hos den engelske ambassadören. 3) Rutger Fuchs kallades Stockholms räddare, fick en friherretitel, befordrades till generalmajor och blev senare överståthållare i Stockholm. Hans bataljonschef Johan Henrik von Essen, som sårades i striden, fick 100 buteljer vin ur drottningens vinkällare. 4) men von Dahlheim, också han svårt sårad i huvudet av en handgranat, och hans tremänningar glömdes bort, trots att de i så hög grad bidragit till segern, bl a genom att i fyra timmar hålla stånd tills förstärkningarna anlände. Dahlheim, den gamle fortifikationsofficeren som varit med om Poltava 1709, kalabaliken i Bender 1713 och skadats svårt i Stralsund 1714, lyckades inte ens få ut sin lön, men 30 år efteråt fick han riddartecknet av Svärdsorden. Då hade han tvingats pantsätta sin rock och hade därför ingenstans att sätta sin medalj. 5) Jag vet inte om Södermanlands regemente redan då hade anammat sitt nuvarande valspråk: Regimus neque hostis (Det är vi som bestämmer - inte fienden)..

Under följande sommar härjade de ryska galärerna den norrländska kusten. Först 1721 slöts freden i Nystad. Sverige avträdde Ingermanland, Estland, Livland och sydöstra Karelen samt öarna Ösel och Dagö mot en penningsumma av två miljoner riksdaler. Det svenska stormaktsväldet var slut.

Till början av denna sida!

Det hände i Sörmland: Nyköpings gästabud Kungavalet i Strängnäs Fången på Gripsholm Martyren S:t Eskil

Till Pompes startsida Till sörmlandssidan