Audi 80 2,6 Avant quattro
en provkörning av Patrik Eriksson
Det var som vanligt på hösten, mulet och kallt. Vad passar då bättre än en liten tur i bilen. Mina föräldrars Opel Omega är ju inget att skryta med vad gäller körglädje. Stor och bränslesnål (0,7 l/mil) är den, men det är inte det jag är ute efter. Inte om jag slipper betala iallafall. Denna lördag morgon begav jag mig till en liten importfirma strax utanför Tibro. En tysk mäklare har börjat importera bilar. Främst Audi och VW TDI. Men då och då dyker även roligare bilar upp på hans garageuppfart. Denna gång var det en Audi 80 Avant, 1993 års modell. Den var utrustad med Audis 2,6 liters V6 på 150 hk. Som ett extra bonus hade den även fyrhjulsdrift, eller quattro som Audi kallar det. Klockan var strax efter 10 på morgonen.

Tysken håll på att äta frukost. Han sade åt mig att jag kunde komma tillbaka om 20 minuter eller så. Bilen var fortfarande registrerad i Tyskland, så jag kunde även köra på lite mer trafikerade vägar. Den silverfärgade bilen var inte bara snygg på utsidan, även inne var det stiligt så det förslår. Ädelträpanel och hårda sportstolar med "quattro" invävt i det svarta tyget. När jag vred om nyckel hördes ett svagt mullrande i från motorn. Varvräknaren steg till knappa 1000 varv. Dörren stängdes med ett diskret dunk. Precis som kan vänta sig av en tysk kvalitetsbil. Bilen är ganska trång, men det höjer bara känslan av sportighet. Detta exemplar var utrustat med taklucka, något som jag inte riktigt gillar. Denna sänker nämligen takhöjden en aning, och mina 191 cm behöver mycket takhöjd. Som turt var gick stolen att sänka, så det ordnade sig ändå. Efter att ha letat reda på ljuskontrollen och tänt halvljuset, var det dax att stoppa i ettan och lossa parkeringsbromsen. Ett lätt tryck på gaspedalen och upp med kopplingen. Med ett svagt brummande rullar bilen iväg ut mot vägen.

Lämpligt nog är bilförsäljningen belägen en bit ut på landet, med slingrande asfaltsvägar i mängder. På med höger blinker och iväg. Vid 2500 varv var det dax att stoppa i 2:an. Växellådans korta lägen var mycket exakta och trevliga. Under den fortsatta accelerationen framträdde ett flygplans liknande ljud, det liksom susade från bilen. Förklaringen fick jag när jag inspekterade däcken, 205 mm breda med 50-profil. Trean lade jag i vid runt 3000 varv. Jag ville ju värma upp den lite först. När jag kom fram till riksväg 49 lät jag den glida fram på 5:an i laglig fart. Man vill ju inte åka fast 3 månader efter uppkörningen. Efter ett par kilometer var det dags att svänga av mot Hönsa. Denna väg är för många en plats där hastighets skyltarna ignoreras. Så även för mig, i alla fall med en lånad Audi. Jag stannade till lite grann för att rätta till stolen. Temperaturmätaren visade strax över 65 grader. Lagom varm för lite skoj alltså. En koll över axeln, ingen. Ettan i och ordentligt med grundgas (var det inte det man lärde sig i körskolan?). Gruset smattrade under skämarna, alla fyra vill säga. En av fördelarna med fyrhjulsdrift... När bilen kom ut på asfalten igen grep däcken fast och bilen bokstavligen sögs fast i vägbanan. 4500 varv, växlingsdax. Fortsatt acceleration genom 2:an. Återigen växling vid 4500 varv. En snabb koll på hastighetsmätaren resulterade i en smärre chock, redan 100? Äh, när jag ändå förlorar körkortet så kan det väl vara ordentligt gjort, alltså fortsatt fullgas. 4000...4500...5000...5500... snabbt närmar sig varvräknarnålen det röda området. Nu är kupén full av V6-muller. Kanske borde stoppa i fyran? Jo det är nog bäst, bilen är ju inte min... Med 150 km/h vräker sig Audin fram på 70-vägen. Längst bort på raksträckan ser jag avfarten där jag skall svänga. Ett litet bromsprov kan ju inte skada. Jag tar bort högerfoten från gaspedalen. Jag trycker bromspedalen så långt ner jag kan. Inget tjut? Javisst, ABS. Silverpilen sänker nosen som en noshörning och hastighetsmästarnålen faller och faller. Vid 50 km/h sätter jag på blinkers och stoppar i 2:an. Vänsterfoten höjer sig långsamt från golvet. Precis i svängen släpper jag upp den helt. Motorn mullrar när jag gasar på igen. Som skjuten ur en kanon närmar sig Audin den första kurvan. När jag kör den vägen med Opeln brukar jag växla ned till trean. Nu går jag ett steg längre och använder 2:an. Varvräknaren visar hela tiden på mer än 3000 varv. Tänk om mamma sett mig nu... I sista böjen använder jag istället 4:an. 1500 varv genom kurvan och så fullgas. Flyger gör den inte, men snabbt går det. Motorn låter nästan tuffare när den jobbar på lägre varv.
Väl tillbaka hos bilfirman var det dax för parkering. Med bilens vändradie bör man nog inte skryta, men jag brukar å andra sidan inte fickparkera. Nu gällde det att komma på en bra ursäkt till att jag inte ville köpa bilen. En liten genomgång av bilen hjälper mig. Bagageutrymmet är för litet...

(c) Patrik Eriksson 1997

Tack till G.P. Import-Export, Kulabäck, Tibro för provkörningen.