Lite Historia

Den belgiska vallhunden är uppdelad i fyra varinter: Groenendaeler, Laekenois, Malinois och Tervueren.
Belgarnas förfäder är vallhundar som använts i Europa i många år. Längre tillbaks användes större, tyngre och aggresivare hundar. Deras upppgift var inte i första hand att se efter flocken, det gjorde herden, utan istället att jaga bort rovdjur ocoh inkräktare. Efter 30-åriga krigets slut och framåt blev Europa säkrare att leva i. Förhållandena blev stabilare och fredligare. De flesta större rovdjuren försvann eller minskade kraftigt i antal.

En ny typ av vallhund avlades fram. Det var en alert och intelligent typ som outröttligt skulle driva flocken och blixtsnabbt reagera på sin herres, fåraherdens, minsta vink eller signal. Men hunden måste ocokså kunna arbeta självständigt och ha nog med skärpa för att vid behov skydda flocken mot fientligt sinnade djur eller människor. Några egentliga raser fanns inte utan dessa vallhundar kunde skilja sig åt en hel del i olika delar av Europa. Deras storlek och huvuddrag var dock anmärkningsvärt lika från plats till plats.

Även i Belgien fanns dessa vallhundar i olika varianter. År 1891 samlades en grupp belgarägare i Bryssel och bildade den Belgiska vallhundsklubben. Man bestämde rasstandard och delade upp rasen i 3 olika hårlagsvarianter: långhår, korthår och strävhår. Den standarden har ändrats ett antal gånger tills man kom fram till de fyra varinter som erkänns idag.

Till följd av de båda världkrigen led belgaraveln stor skada och rasen decimerades starkt. Men tack vare ett hårt och hängivet arbete av uppfödare i Belgien och andra länder har rasen hela tiden kommit tillbaka. Idag är den spridd till de flesta länder. På kontinenten är den en uppskattad tjänstehund, polishund, lavinhund, bevakningshund o.s.v Dessutom är den en populär utställningshund.

Groendael var den första belgaren som kom till Sverige i början av 50-talet. Tervueren kom några år senare, medan den första Malinois importerades hit 1974, och landets första Laekenois kom hit 1984.