Nu när du har fått ett hum om vad tidkod är, ska vi titta lite på hur tidkodssignalen är uppbyggd. Det blir av nödvändighet ganska "tekniskt", men ha tålamod, vi kommer också in på hur man praktiskt kan använda sig av tidkod som hjälpmedel vid film- och videoproduktion.
Tidkodssignalen är en digital signal och när man talar om sådana signaler så menar man en serie av informationsenheter som har ett av två värden kallade 0 eller 1. Varje sådan enhet kallas för en "bit". När vi spelar in tidkod, eller digitalt ljud som ju bygger på samma principer, samlar vi de här nollorna och ettorna i en organiserad följd, som en kod eller ett alfabet där kombinationerna av nollorna och ettorna bildar förståeliga ord.
Den här koden, (eller "bitarna"), kan lagras elektriskt på band på flera olika sätt.
När vi använder oss av LTC, Longitudinal Time Code, spelar vi in den med en metod som kallas Bifasmodulation. Anledningen till att man använder den här metoden är att man då oberoende av bandhastighet kan tolka koden. Bifasmodulation är ett krångligt namn på en ändå enkel metod som går ut på att det, i början på varje "bit" ska ske en nivåförändring. Från hög till låg eller tvärtom. På så sätt vet man genast och alltid var en ny bit börjar. Om sedan biten har värdet "1" sker en ny nivåförändring inom biten och har biten värdet "0" sker ingen förändring av nivån inom biten. Den stannar alltså på samma nivå ända tills nästa bit börjar. Så här ser då ett 12 bitar långt datasegment schematiskt ut då det är kodat med Bifasmodulation:
Det stora fördelen med den här metoden är att man kan tolka signalen oberoende av bandhastighet. Tidkodläsaren behöver bara jämföra den relativa längden av de låga och höga nivåerna för att kunna skilja på nollor och ettor vid olika bandhastigheter.
SMPTE/EBU tidkod spelas in mitt i frekvensomfånget på en vanlig bandspelare. Jobbar vi med 25 bilder/sekund så får varje bildruta en längd av 40 millisekunder. Under denna korta tid ska 80 bitar spelas in på bandet så varje bit blir en halv millisekund lång. Om alla bitar har ett värde av "0" ger det en frekvens av 1 kHz, om alla bitarna har värdet "1" ger det oss en frekvens av 2 kHz.
Tidkoden innehåller naturligtvis även övertoner som kan leda till oönskade effekter som t.ex. överhörning eller distorsion men generellt sett är SMPTE/EBU-tidkoden tålig och pålitlig. Den vanligaste störningen av tidkoden, förutom långa drop-outs eller extremt dåligt trimmade maskiner, är annars brusreduceringar. Se därför till att alltid koppla ifrån Dolbyn, eller vad du nu har för brusreducering, på den kanal du använder till tidkod.
Nu ska vi ägna oss en stund åt den information som ligger lagrad i själva koden.
Som vi sa tidigare så innehåller varje bildruta 80 bitar med information. Dessa 80 bitar kallar vi för ett "tidkodord" och i detta ord finns en mängd information att utläsa. Den viktigaste delen av informationen är naturligtvis den unika numeriska adressen som varje ruta tilldelas. Som vi sagt tidigare består den här adressen av timmar, minuter, sekunder och rutor. En bildruta kan t.ex. ha adressen 12 timmar, 25 minuter, 8 sekunder och 20 rutor. Detta skrivs i så fall 12:25:08:20 och den här adressen ligger kodad som åtta separata block, ett för varje siffra, i tidkodordet.
För varje entalssiffra, krävs sen fyra bitar, eller binära heltal. På följande sätt kodas binärt med fyra bitar talen 0 till 9.
Decimalt |
Bit 3 |
Bit 2 |
Bit 1 |
Bit 0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
0 |
1 |
0 |
0 |
0 |
1 |
2 |
0 |
0 |
1 |
0 |
3 |
0 |
0 |
1 |
1 |
4 |
0 |
1 |
0 |
0 |
5 |
0 |
1 |
0 |
1 |
6 |
0 |
1 |
1 |
0 |
7 |
0 |
1 |
1 |
1 |
8 |
1 |
0 |
0 |
0 |
9 |
1 |
0 |
0 |
1 |
Fyra bitar går åt endast till entalen av rutor, sekunder, minuter och timmar. Till tiotal av sekunder och minuter går tre bitar åt och till tiotal rutor och timmar räcker det med två bitar.
Bland de här åtta blocken av tidsinformation ligger en hel del annat nyttigt insprängt. Här finns en mängd formatinformation och här finns också det som kallas User Bits.
User Bits, eller användarbitarna på svenska, består av åtta grupper med fyra bitar i varje som ger plats för oss användare att lagra ytterligare någon användbar information. Och varför inte göra det, den här lagringsmöjligheten används kanske alltför sällan. Här kan man skriva in datum, kamera- eller bandnummer, fotografen eller ljudteknikerns namn eller någon annan liknande information som kan bli nog så viktig under efterarbetet.
Användarbitarna ligger blandade med tidsadresserna i tidkodordet. Först kommer de fyra bitar som utgör entalet rutor, sen kommer fyra användarbitar. Efter det kommer de två bitar som utgör tiotalet rutor och så fortsätter det till och med ruta 63. Här och där på vägen finns bitar som är helt oanvända, eller andra bitar som utgör Binary Group Flags. Här finns också ett par intressanta kontrollbitar.
Den första vi ska titta närmare på är till för att hantera en liten egenhet i den amerikanska tv-standarden, NTSC. Den exakta bildhastigheten i NTSC är 29,97 bilder per sekund, medan SMPTE tidkoden är exakt 30 b/s. Det betyder att ett ordentligt fel kommer att smyga in efter hand. Efter en timme är felet 108 rutor eller 3,6 sekunder. Inte bra.
För att komma till rätta med det här bestämde man sig för att hoppa över två rutor vid början av varje minut utom vid minuterna 00, 10, 20, 30, 40 och 50. Räknar man efter kommer man fram till att på en timme blir det exakt 108 rutor och ordningen är återställd. Den här underliga metoden kallas "Drop Frame" och bit nummer 10 i tidkodordet anger om Drop Frame-metoden ska användas eller inte.
En annan viktigt kontrollbit är bit nummer 11. Den används för timning och struktur av färgvideosignalen och kallas Color Frame Flag. I videoredigeringar kan man få bekymmer om inte tidkoden är kopplad på rätt sätt till färginformationen i videosignalen och den här kontrollbiten används för att indikera att den nödvändiga anpassningen är gjord.
Den sista delen av tidkodordet, bitarna 64 till 79, är
de som kallas för synkbitarna. Dessa sexton bitar består av en
fast kombination av nollor och ettor, lika dan för alla rutor. Synkbitarna
är till för att göra det möjligt för tidkodsläsaren
att dels känna igen slutet av tidkodordet, dels känna av åt
vilket håll bandet går och dessutom jämföra två
olika tidkodssignaler för att på så sätt t.ex. synkronisera
flera bandspelare.
© Lars C.Lundberg 1997