,
Ja, här börjar tidkodsskolan. Vi försöker reda ut begreppen, ge lite tips och goda råd om hur man gör och hur man undviker en del fallgropar.
Tidkod, ja vad är det? Vi tar det från början, och vårt mål med den här lilla skolan är att få alla som kommer i kontakt med begreppet tidkod att förstå lite mer om vad det handlar om. Och att man faktiskt både kan spara tid och pengar om man, på ett förnuftigt sätt, använder sig av tidkod i sin produktion.
Tidkod som begrepp har över trettio år på nacken och det hittades på när någon insåg att man, för att kunna redigera i videoband, var tvungen att lätt kunna se var i programmet man råkade befinna sig. Man bestämde sig för att spela in en vanlig löpande klockpuls och så lade man till en extra siffra för varje bildruta. På så sätt fick varje enskild bild i en hel film eller helt program en unik siffer-kombination som identifikation. Genialiskt enkelt!
SMPTE (Society of Motion Picture and Television Engineers) och EBU (European Broadcast Union) beslutade sig 1972 för att etablera en tidkodsstandard, och det är den vi har än idag. SMPTE och EBU formaten skiljer sig en aning åt och det beror på de olika sätt som vi kodar TV-signalen i Europa, respektive Amerika. I grunden är det ändå samma metod, och vi kallar dem båda till vardags för SMPTE/EBU tidkod.
Först kom LTC.
Det finns ett par olika sätt att spela in tidkod, LTC eller VITC. Vi börjar med LTC, som betyder Longitudinal Time Code.
Namnet kommer av att man spelar in koden longitudinellt på en ljudkanal. LTC är kanske den vanligaste formen av tidkod och den enda som fungerar på analoga ljudbandspelare, men den har en klar begränsning. Så länge bandet går i normal hastighet är det inga problem, men om man snabbspolar eller "scrubbar" i mycket långsam hastighet klarar inte bandspelarens förstärkare att återge de extremt låga, respektive höga, frekvenserna och tidkoden kan inte längre läsas. Det här kom att innebära så stora problem i videoredigering att man hittade på en ny sorts tidkod, VITC som är en förkortning av Vertical Interval Time Code och som lite försvenskat ofta uttalas "vitsi".
VITC kan man se i monitorn.
VITC är inspelad som en del av videosignalen och ligger i det man på videospråk kallar "det vertikala släcket", eller på filmspråk - i bildskillnaden. Man kan faktiskt ofta se i bild om ett videoband har VITC-kod. En underscannad videomonitor visar mer än själva bilden, alltså även en del av "det vertikala släcket", så om man tittar högst upp i monitorns överkant kan man se många små vita streck, nästan som en streckkod. Där har Du Din VITC.
Den här koden kan läsas i alla hastigheter, till och med när bilden står still, men även VITC har sina nackdelar. Eftersom koden är en integrerad del av videosignalen kan den inte spelas in i förväg eller ändras i efterhand. Den kan naturligtvis inte heller användas på annat än videomaskiner.
Inte minst av det skälet blir det nödvändigt att arbeta med en kombination av dessa båda format.
Anledningen till att man bestämde sig för att använda ett realtidsmått som kod var två. Dels får varje enskild bildruta en unik identifikation, dels får man en tydlig och lättförståelig angivelse av hur lång tid som förflutit. Dessutom kan man ju få ett band som är kodat med exakt klockslag för inspelningen vilket kan vara värdefullt i exempelvis sport- och nyhetsproduktion.
De tidsenheter som ingår i SMPTE/EBU tidkod är timmar, minuter och sekunder samt antalet bildrutor. Bildhastigheten är i den europeiska PAL-standarden 25 bilder per sekund, vilket innebär att varje sekunds antal bildrutor är numrerade från 0 till 24. Jobbar man med film är hastigheten 24 bilder per sekund och motsvarande numrering av bildrutorna blir då följdaktligen från 0 till 23.
I USA, där tv-standarden heter NTSC, är bildhastigheten 30 bilder per sekund och bildrutorna blir där numrerade från 0 till 29.
Vår tidkod gör det alltså möjligt att ge varje bildruta ett tidsvärde och detta värde lagrar vi på bandet som en ren digital signal. Koden har här formen av ett digitalt "ord", alltså en väl organiserad samling av ettor och nollor.
Förutom tidsinformationen lagras dessutom en del annan användbar information i det som kallas användarbitarna (User Bits), kontrollbitarna (Control Bits) och i synkordet (Sync Word) men mer om dessa och en hel del annat i del 2 av vår tidkodskola.
Välkommen tillbaka!
© Lars C. Lundberg 1996