Vad är ljud ?
Vad är ljud och hur använder vi det ? Tja, om vi ska ta det från början och rent fysiskt så kan man säga att ljud är en slags lufttrycksvariationer. Lufttrycksförändringarna sker när en ljudkälla av något slag vibrerar och man kan säga att de ljudvågor som då uppstår egentligen inte är något annat än en förtätning och förtunning av luftpartiklarna utan att luften i sig rör sig.
Vi kan jämföra med ett stillastående tåg som får en knuff av ett lok. Knuffen fortplantar sig genom alla vagnarna utan att tåget rör sig. På samma sätt fortplantar sig ljudvågorna genom luftpartiklarna. Om det här tåget är väldigt långt ska man märka att knuffen känns mycket kraftigare i de första vagnarna än i de sista. Kraften i knuffen avtar ju längre bak i tåget man är. Samma sak gäller för ljudet där kraften i knuffen,eller i ljudvågen klingar ut och avtar i styrka ju längre bort från ljudkällan vi är.
Ljudstyrka, nivå eller volym är tre ord som egentligen nästan betyder samma sak - hur högt det låter, och de motsvaras, om vi nu ska fortsätta med det här tågsnacket, av kraften i knuffen från loket.
Decibel som förkortas dB är ett mått på ljudstyrka eller ljudnivå och används på ett par olika sätt. Decibel är inte ett fast och absolut mått på ett ljuds styrka utan snarare en formel för att mäta skillnaden mellan olika ljudstyrkor. Även om man säger att ljudstyrkan från ett jetplan är 130 dB så betyder det egentligen att det är 130 decibels skillnad mellan jetplanet och absolut tystnad som då alltså är 0 dB. Man brukar säga att den minsta förändringen av ett ljuds styrka, som det mänskliga örat kan uppfatta, är 1 dB. En fördubbling av ljudstykan innebär att vi ökar ljudnivån med 6 dB.
Ett annat sätt att använda dB som måttenhet är t.ex. att mäta inspelingsnivån på en bandspelare. Ett utstyrningsinstrument på en bandspelare är oftast graderat i dB. Lägst ner på instrumentet brukar det stå -20 eller - 30 dB. Där en vanligtvis röd markering börjar står 0 dB och en bit upp i det röda står det kanske + 4 eller + 6 dB. Vad betyder då det här? 0 dB var ju alldeles nyss tystnad och nu är det plötsligt inte så längre ...
Jo, den här dB-skalan refererar nu till bandets och bandspelarens egenskaper och intrimmning. 0 dB kan här översättas till en bestämd strömstyrka exempelvis 0,775 volt, som är en vanlig siffra och som kanske just den här bandspelaren och bandet ska klara av att ta emot utan att ljudet blir överstyrt och distorerat. Nästan alltid finns det dock en överstyrningsreserv på några dB men det ska vi prata mer om senare när vi pratar om inspelningsteknik. Men storleksförhållandena är fortfarande desamma. Minskar vi utstyrningen och strömstyrkan med 50 % kommer instrumentet att visa - 6dB.
Förutom ljudstyrka finns ett annat viktigt begrepp i ljudvärlden - Frekvens eller tonhöjd som också kan sägas vara samma sak även om det är en mer musikalisk term. Frekvens betyder, i det här fallet, antalet våglängder eller svängningar per sekund. Och frekvensen mäts i Herz som förkortas Hz. Ett ungdomlig bra och rent öra kan höra ljud i frekvensområdet 20 - 20.000 Hz. Ljud med ännu lägre frekvenser kallas infraljud och ljud med riktigt höga frekvenser kallar vi ultraljut.
Infraljud påverkar oss utan att vi märker det. Man tror att många singleolyckor med bilar orsakas av infraljudets påverkan. Bilar ger ifrån sig ett ibland kraftigt infraljud som gör föraren så trött att han riskerar att somna. Om jag får gå tillbaka till tåget igen, så har SJ gjort en stor undersökning om hur just infraljudet påverkar lokförarna och, i sin förlängning, vilken olycksrisk det innebär. Då är det risk för att knuffen, som jag pratade om förut, kan bli i kraftigaste laget.
Infraljud användes för några år sen i de stora katastroffilmerna som gick. Man installerade då särsklida stora högtalarsystem som kunde återge de här låga ohörbara tonerna och som fick stolarna att skaka och folk att må illa.
Ultraljud kan också påverka oss men kanske inte på samma sätt. Ultraljudet används t.ex. för att tvätta mekaniska detaljer eller negativen på filmlabbet. Man sprutar helt enkelt ljud på dom så att skiten ramlar av. Ett annat användningsområde är ju som ekolod in i den blivande mammans mage.
I början av TV-fjärrkontrollernas tid använde man sig av ultraljud som sändes ut från fjärren till teven och som gjorde att alla husets hundar, som ju kan höra höga frekvenser, blev som tokiga. Nu för tiden använder man sig av infrarött ljus istället ... Så kan det gå.
Med åldern avtar de höga frekvenserna och själv hör jag kanske upp till i bästa fall 15 - 16.000 Hz. Om ett par årtionden kommer jag inte längre att kunna höra syrsorna som spelar som värst vid 12 - 13.000 Hz. Normalt tal har sin mesta energi mellan 2000 och 4000 Hz eller 2 till 4 kiloherz, förkortas KHz och är lika rätt uttryck.
INSPELNING
Jaha, nu ska vi prata lite om hur man bär sig åt när man spelar in ljud och får det att låta som man vill.
För att kunna spela in ett akustiskt ljud krävs tre saker; en ljudkälla, en mikrofon och ett lagringsmedia. Ljudkällan låter ju ofta precis som den gör och inget annat oavsett om det är en röst, ett piano eller en stenkross, men många gånger går det att påverka det befintliga orginalljudet. En röst kan ju moduleras på många sätt, ett pianos klang kan påverkas mekaniskt genom att man dämpar det eller genom att öppna locket, eller lägga några skruvmejslar eller så på strängarna för att få fram märkliga ljud o.s.v. Stenkrossen är ju kanske värre men man kan ju alltid be dom att stänga av.
Men oftast så påverkar man den akustiska ljudkällan genom att förändra dess placering eller själva rummet den finns i. Det här kan man lätt prova genom att gå in i ett tomt badrum tillsammans med någon och låta den personen prata. I de flesta badrum ekar det på ett, i en ljudteknikers öron, ganska fult sätt. Låt den här personen stoppa ner huvudet i badkaret, (som då lämpligen är tömt från vatten), och fortsätta prata. Då har rösten oockså fått en metallisk klang. Om man nu till slut ber den här personen som nu nog måste vara en mycket god vän, eller kanske lämpligare ens hustru eller make, att häga upp tvätten på tork så ska man snart, när badrummet är fyllt av skjortor och kalsonger, finna att ljudet härinne har blivit torrt och dämpat.
Alla såna här effekter förstärks på ett obehagligt sätt av alla mikrofoner. Vår hörsel, eller snarare vårt hörselintryck är, i motsats till mikrofonen, selektivt. Det vill säga, vi har förmågan att selektera ut bara den del av ljudvågorna som innehåller information vi vill ha, alltså bara det vi vill höra hör vi. Resten av ljudvågorna som träffar trumhinnorna hör vi naturligtvis också men bara passivt, perifeiärt.
Mikrofonen har dessvärre inte den förmågan. Den hör alla ljud med den absoluta styrka de har och det ställer ofta till med bekymmer. För att förtydliga det här så går vi nu in i badrummet igen. Om badrummet nu är tomt igen och vi lyssnar på den som pratar så ekar det visserligen en del med det är ändå inte något problem med att höra och lätt urskilja alla ord. Men om vi nu tar fram en mikrofon och lyssnar på det ljud den fångar upp blir resutatet förfärande. Alla ljudets reflexer när det studsar runt bland badrumsväggarna fångas upp av mikrofonen och blandas med direktljudet till en grötig massa. I värsta fall , beroende på badrum, kan det till och med bli omöjligt att höra och därmed förstå vad den nu antagligen rätt undrande personen i ditt badrum, egentligen säger.
Lösningen på de här problemen är alltså att förändra rummets akustik. Om man teoretiskt ska ge sig in i akustikens vetenskap blir det svårt. Så det gör vi inte utan ägnar oss istället åt praktiken. När vi hängde upp tvätt i badrummet förändrade vi det rummets akustik och efterklangstid, och det är också precis detta man i vardagligt ljudinspelningsarbete sysslar mycket med.
När man spelar in en röst är det väldigt viktigt att rummet man är i är så dämpat som möjligt. Det ljud som reflekteras i väggar, golv och tak blandas nämligen med orginal- eller direktljudet och förvränger detta. Det värsta exemplet på det här är när ett ljud studsar fram och tillbaka mellan två parallella väggar. Effekten då kan bli en "stående våg" d.v.s. det reflekterade ljudet studsar fram och tilbaka, fram och tillbaka och blir till slut upphov till nya frekvenser, nya ljud som kan vara mycket störande.
När vi ska spela in röster gäller det alltså att hänga upp mycket tvätt.
Och har man ingen tvätt får man hitta på något annat. Textilier är bra då de ju absorberar istället för att reflektera ljudet. Ett annat bra och billigt matrial att dämpa ner rum med är wellpapp. Om man vill anväda ett rum som inspelningsstudio för en tid så kan det vara lämpligt att först "tapetsera" det med wellpapp. För att göra fotografen lite gladare kan man lätt måla pappen vit. Tro det eller ej men den här metoden är mycket vanlig på professionella filminspelningar.
Om du vill spela in en speakertext och inte har råd att gå till en ljudstudio, finns ett akustiskt perfekt rum i varje hem: Garderoben. Garderober är som gjorda att prata i. Små rum, många absorbenter och väldigt lite reflektion.
Det är ju så att när det gäller speakerröster är det absolut nödvändigt att det inte finns någon efterklang i inspelningen. Ljudet måste vara knastertorrt. En speakerröst har ju ingen "plats" så att säga, i filmen. Rösten använder vi ju för att berätta något men rösten i sig, fungerar ju bara på samma sätt som ett typsnitt gör i en skriven text. Ett typsnitt kan ju visserligen nån gång väljas efter textens innehåll, men allra oftast väljs den ju efter läsbarhet som ju motsvaras av vår rösts hörbarhet.
Om man tillför en rumsklang eller ett eko på en speakerröst, tillför man en effekt som, om man inte av någon anledning medvetet valt det, kommer att få tittaren förvirrad och undrande över vem det är som pratar, var han befinner sig och varför; tre saker som ju inte ska ha någon relation alls till varken filmen eller texten. Dessutom är konkurrensen mellan bilden och speakertexten redan ofta så stor att minsta distraktion kan bli förödande på förmedlingen och därmed också förståelsen av textens innehåll.
Allmänt kan man säga att man ska försöka att spela in alla ljud, inte bara röster, så torra som möjligt även om dom i den färdiga filmen ska ha eko eller efterklang. Det är alltid bättre att elektroniskt lägga på de här effekterna i efterhand när man har möjlighet att exakt avgöra hur mycket eko t.ex. som behövs. Utgå ifrån att alla sorters efterklanger alltid går att lägga på i efterhand men aldrig går att ta bort om de redan ligger i orginalinspelningen.
Ett annat bekymmer när man ska spela in en röst är de kraftiga s-ljud som en del människor har eller som en del mikrofoner förstärker. Man kan allmänt säga att ju mer riktningskänslig en mik är, ju större benägenhet har den att förfula s-ljud. Får du problem med fula s, försök till en början med att ge din speaker ett glas vatten, hjälper inte det kan du försöka att vrida mikrofonen en smula eller höja den. Har du möjlighet kan du naturligtvis också försöka med en annan mikrofon. Vissa röster är svåra i kombination med vissa mikrofoner.
Man kan också råka ut för fula puffljud, oftast i ord som börjar på p eller t. Detta klarar man lätt med ett puffskydd att sätta på miken eller kan man vrida miken lite så att den kommer lite från sidan.
MIKROFONER
När vi pratar om inspelning måste vi naturligtvis också prata om mikrofoner.
Som amatör eller i alla fall icke-professionell ljudtekniker har man väl inte så många olika mickar att välja på men vi ska ändå prata lite om skillnaderna. Det tre vanligaste grundtyperna av mikrofoner är : Dynamiska-, Kondensator- och Elektretmikrofoner.
Dynamiska mikrofoner behöver ingen spänningsmatning utan kopplas direkt till en mikförstärkare. De är ofta mycket robusta och tåliga mikrofoner. Handhållna intervjumikrofoner är ofta av den här typen.
Kondensatormikrofonen är spänningsmatad oich behöver oftast få 12 eller 48 volt i sig för att fungera. De här mikrofonerna är av bästa kvalitet och används i stort sett bara i proffesionella sammanhang.
Elektretmikrofoner behöver precis som kondensatormikrofoner en spänningsmatning för att kunna fungera, och dom drivs oftast med hjälp av ett inbyggt batteri. De här mickarna är vanligast i semi-professionella sammanhang men det finns också helt professionella mickar av den här sorten. De små myggorna som är så vanliga i intervjusammanhang är elektreter.
Mikrofonen kan vara riktningskänslig på tre olika sätt. Den kan vara rundtagande, njurformad (Cardioid) eller i form av en åtta.
En rundtagande fångar upp ljudet lika starkt från alla håll. Myggorna är ett exempel på en rundtagande mikrofon.
Cardioiden finns i fler former men gemensamt för dom alla är att den här mikrofonen i huvudsak fångar upp ljudet bara i en riktning och då oftast i mikrofonens längdriktning framåt. De flesta mikrofoner i film och videosammanhang är Cardioider. Intervjumikrofonen är en sådan med en normal njurformad riktning. De långa mikrofoner som ofta används vid film och videoinspelningar är också av den här typen även om njuren här är utdragen och mikrofonen kan fånga upp ett ljud på längre avstånd. Det finns dock en liten hake med den har typen av mikrofon. Den tar visserligen upp en röst t.ex. på längre avstånd men den förstärker också det som är bakom personen som talar. Stå det en grävskopa ett par hundra meter bort låter det plötsligt som om den hamnat bakom den stackars ovetande pratarens rygg. Ett sätt at unvika detta är att hålla mikrofonen under bildkant och riktad mer eller mindre upp mot himlen.
Åttan är en mikrofontyp som fångar upp ljudet lika starkt i två riktningar 180º från varandra - . Den här mikrofontypen hittar man oftast i en tal- eller radiostudio där två personer då kan sitta mitt emot varandra och prata i samma mikrofon.
De flesta mikrofoner är känsliga för mekaniska störningar; d.v.s. beröringar eller vibrationer och skakningar som fortplantas genom ett stativ. Därför är det bra om man kan använda någon form av mjuk mikrofonhållare. En sådan kallas ofta korg eller vagga.
INSPELNINGSMEDIA
Det tredje kriteriet för att lyckas med en ljudinspelning är att man har något att spela in på. Och, lika viktigt, att man vet hur den maskin man har fungerar.
Nu för tiden finns det fler olika sätt att spela in ljud. Man kan till att börja med välja om man vill spela in analogt, alltså på en vanlig bandspelare med magnetband, eller digitalt som också kan spelas in på en bandspelare och på magnetband. Den vanligaste sortens digilalbandspelare kallas DAT som står för en specifikt digitalt format. Men digitalt ljud kan lagras i flera olika format. PCM, DASH och CD-R är några exempel. Det finns också en del rena konsumentformat. DCC och Minidisk är exempel på sådana.
Ett nytt sätt att lagra ljud är att lägga det direkt in på en dators hårddisk. Härifrån kan man sedan på ett lätt och effektivt sätt redigera och mixa sina ljud, även i synkronitet med t.ex. en videobild.
Gemensamt för alla digitala format är att de i princip låter lika bra allihop. Det vill säga de i princip håller samma ljudkvalitet som en CD-skiva.
När det gäller inspelningsmedia är det på sin plats att prata lite om hur man ställer sina inspelningsnivåer.
I den analoga ljudvärlden är brus från förstärkeri och framför allt band ett av de stora problemen. Man unviker brus genom att styra ut sin inspelning så högt som möjligt utan att man för den delen styr över och får distortion. Man kan ofta t.o.m. styra över en smula och in i det röda på sitt utstyrningsinstrument utan att det låter särskilt illa. Förstärkare och band är oftast ganska tåliga och är inställda för att ha en viss överstyrningsreserv. Det här kan man lätt prova med en mik och en bandspelare. Om du spelar in en röst med låg inspelningsnivå måste du skruva upp när du ska lyssna av din inspelning och då följer brus och störningar med och gör inspelningen misslyckad.
Spelar man in digitalt är det andra regler som gäller. Digitalt ljud tål ingen som helst överstyrning. Eftersom det ju inte är ljud man spelar in på bandet utan egentligen bara en följd av binära tal, alltså ettor och nollor, blir den informationen mer eller mindre förstörd vid överstyrning. Dessutom finns det ingen anledning att styra ut lika starkt på en digital bandspelare eftersom man här ändå inte får något bandbrus.
EFTERARBETE
Ljudefterarbetet vid en filmproduktion är ofta bra mycket mer omfattande än vad de flesta tror. När man gör långfilm arbetar man oftast minst lika lång tid med ljudefterarbetet som själva filminspelningen tar.
Den största delen av tiden går åt till att arbeta med dialogen så att den blir så perfekt som möjligt. I en internationell jämförelse så är vi väldigt duktiga på att få till en hörbar och vacker dialog här i Sverige. Även om vi ljudtekniker naturligvis också misslyckas ibland är det ändå ofta andra saker som gör att publiken klagar på att man "inte hör vad dom säger". Det kan vara biografen som inte är rätt inställd, det kan vara regiskäl som gör att folk mumlar i skägget och det kan vara ekonomiska skäl som gör att ljudteknikern inte får byta ut sån dialog som inte har tillräckligt hörg klass. Det svenska språket är dessutom svårare än många andra att spela in då det har naturligt mindre energi och dessutom är vi kanske sämre på att tala högt och tydligt.
Men det finns ännu en bov i dramat och det är textremsan som alla utlänska filmer är försedd med. Vi har blivit så vana att ha den där så att vi blivit lite bortskämda. Och på teve läser vi ju t.o.m. den svenska texten på svenska program och filmer.
Jag har en kamrat långt nere i en liten by i Skåne. I den här byn har dom en bio dit min kamrat ofta går och tittar på film. När jag kommer ditpå besök brukar han fråga mig varför man inte hör vad dom säger när det är svenska filmer som går på bion. Så fort det är en utlänsk film ( och då betyder det amerikansk eller engelsk ), så hör man ju alltid vad dom säger. Hur kan det komma sig, undrar han. Tja, jag vet ju att han inte kan engelska. Ändå hör han vad dom säger. Han läser naturligtvis texten och tror att han hör. Så vana har vi blivit vid textremsan. När det sen råkar komma en svensk film som inte är textad till den där gamla bion där ljudanläggningen är från femtiotalet kan det ju bara sluta på ett sätt. Och det är alltid ljudteknikerna som bär skulden.
Men det är inte konstigt att min käre kamrat blir upprörd. I samma ögonblick som man inte hör vad nån på vita duken säger är illusionen borta. Man kan stå ut med en oskarp, skakig eller dåligt komponerad bild, men med en ohörbar dialog blir det tvärstopp.
Så lägg det på minnet. Se till att ni alltid får en absolut hörbar dialog om ni vill att ert budskap ska gå fram.
I video och tevesammanhang är det om möjligt ännu viktigare att dialogen är tydlig, med teve-burkens små högtalare och den höga störnivå som finns omkring. Och ändå är det här det syndas mest. Av ekonomiska skäl eller okunskap eller ofta t.o.m. båda. Hur som helst. Det är av de här skälen som vi arbetar så mycket med dialogen i efterarbetet.
Hos oss på CinePost AB kan Du få proffesionell hjälp med ditt filmljud. Vi har jobbat så länge med det här att vi har lärt oss att undvika många av de flesta fallgroparna. Vi hjälper dig gärna med goda råd inför din inspelningsstart eller innan du börjar på ditt ljudefterarbete. Hör gärna av dig!
© Lars C. Lundberg 1993