Till och med åt dem som inte har någon annanstans att ta vägen
än till fängelset, och åt dem som tycks vara hopplöst förlorade
på grund av fysiska eller psykiska handikapp sträcker kyrkans medarbetare
i Rättvik ut en hjälpande hand, sade engelsmannen jag talade med.
"Allt det här gör man i Rättvik, kanske inte perfekt,
men kyrkan är åtminstone här och försöker sig på en uppgift som
ingen annan i Sverige vill befatta sig med."

Sammanfattningsvis återgår vi till vår ursprungliga frågeställning om
vilken sorts fågel Sveriges kyrka kan liknas vid:
någon uppstoppad dodo är den inte,
ty fortfarande finns 'där kämpande tecken på liv;
men fenix är ett alltför starkt ord,
eftersom den fågeln väntades resa sig ur askan i all sin glans.
Svenska kyrkan är fjärran från att i världens ögon besitta någon härlighet.
Kanske kan den snarast liknas vid en hel flock av fåglar.
Men en flock sådan den skildras i Rachel Carsons bok Den tysta våren,
en flock som på ett eller annat sätt försvagats och tunnats ut
av gifter, avsedda att främja och skydda det moderna livets tillväxt och blomstring.
En flock som förgiftats av den moderna industriella expansionens
vittomfattande produkter och
även av gift av kyrkans egen tillverkning
(d.v.s. självupptaget moraliserande, provinsiell isolation, dogmatisk bibeltro).
Det enda vi kan göra är
att vänta och se om flocken steriliserats, som fåglar vilka förgiftats av insektsmedel
och inte längre kan fortplanta sig, eller om den på något sätt
blivit motståndskraftig mot förgiftningen och i framtiden kommer att både kunna
fortplanta sig och sjunga igen 90 s 91
till början "ikoner"