Inom amerikansk protestantism finns ingenting jämförbart med
St. Davidsgården i Rättvik. Få platser i Sverige gör ett så starkt intryck
som dessa utsökt proportionerade, till retreatcentrum vigda byggnader,
belägna på en backsluttning vettande mot blånande skogsvidder.
Man behöver knappast franihålla hur värdefullt det måste vara
med ett ställe dit man kan dra sig tillbaka från världens oro under några dagar
även om man har barn som kräver tillsyn. På St. Davidsgården hör man inga röster
annat än under den dagliga gemensamma bönen och nattvardsgången
och den frivilliga enskilda syndbekännelsen enligt psalmboken och katekesen av
den lutherska och den svenska kyrkan. Man har dock ett rum som fungerar
som säkerhetsvalv för dem som är så funtade att de helt enkelt måste säga någonting.
Som ett tecken på vad som tycks en amerikan som en annars i Sverige okänd sinnrikhet,
lyckas kapellet t.o.m. genom sin arkitektur ge uttryck för andan i den äkta kristna stillheten.
Genom att det försetts med avskilda bås, i vilka man osedd av andra kan läsa vid sin pulpet,
knäböja i bön eller helt enkelt sitta och på så sätt
njuta av ett visst kamratskap samtidigt som man tillåts avskildhet.
Atmosfären i kapellet kännetecknas av denna ensamhet med Gud och ens egna tankar
samtidigt som man ändå är tillsammans med andra.
Den förhärskande filosofin vid St. Davids är inte "Låt oss fly från världen och människorna"
utan "Låt oss dra oss tillbaka ett slag för att hämta ny kraft".

Inom svenska kyrkan är man på sina håll så skeptisk mot St. Davids i Rättvik,
att man t.o.m. skämtsamt antytt möjligheten av att bli alkoholist till följd av den
flitiga nattvardsgång i kapellet.
88 s 89
s 90
s 91