Aven om staten vore villig att låta kyrkan träda ut
ur dess vingars skugga och ändå behålla sin rättmätiga egendom,
har kyrkans och statens finanser blivit så grundligt intrasslade i varandra,
att det vore omöjligt att sortera upp vad som hör till den ena eller den andra.
Som lutheran och som amerikan, medveten om vart revolutionära arv,
förfäktar jag den åsikten att man för ekonomins
skull inte borde sätta samvetsfriheten på spel.
En kyrka som ängslas över sina penningpåsar skulle må väl av att begrunda Jesu ord:
"Ty där din skatt är, där kommer också ditt hjärta att vara."

I stället för att avsluta den här kritiken på ett negativt sätt med manifestet:
"Svenska kyrka, separera,
du har intet att förlora utom dina informationsblanketter!"
skulle jag villa peka på en företeelse inom det svenska kyrkolivet,
av vilken vi amerikaner, särskilt amerikaner av samma lutheranska bakgrund
som kyrkan i Sverige, verkligen har något att lära. Vi måste lära oss
att uppskatta tystnaden. Inte den tomma tystnad som kommer ay livlöshet,
utan snarare den kristna meditationens mättade tystnad,
i vilken man för ett slag vilar och avstår från den framvällande strömmen av ord
för att lyssna till Guds röst som alltid är en "sakta susning". Naturligtvis kan också
den här respekten för tystnaden överdrivas. Jag hörde en gång en svensk pastor
med ogillande berätta om en pietetskänsla som kom svenskarna
att tigande gå hem från kyrkan en söndagsmorgon utan att hälsa på någon på hemvägen
av fruktan för att tappa bort det Guds Ord de gömt i sitt hjärta. Detta är ett
exempel på en sorts "pietism" som motsäger det kristna budet att hälsa sin nästa
med ömsesidiga uttryck för kärlek (2 Kor 13:12,13).
86 s 87
s 88
s 89
s 90
s 91