jag hört lika den jag hörde i Domkyrkan, men alla är mycket lika
såtillvida att de sällan handlar om här och nu.
Jag kommer ihåg en amerikans anmärkning att
"presbyterianer predikar alltid om aktuella händelser
och lutheraner alltid om Bibeln".

Den unga dam som visade runt besökare på ett "Retreat Center"
i Rättvik bekräftade oavsiktligt amerikanens anmärkning
när hon sade att predikningarna vid retreats syftade till
att måla en så levande bild av Jesu tid att man kände sig
som tillbaka i Palestina. De svenska predikningarna, bundna som de är
vid vissa från början utvalda ställen i Skriften,
avlägsnar sig sällan från texterna. Man känner sig ofta förflyttad tillbaka
till Palestina under Jesu tid, på vandring runt med Jesus och hans lärjungar.
Men det är sällan den svenske predikanten lyckas visa Bibelns relevans
för livet av idag. Med undantag för några utvikningar om personlig moral
är den svenska predikan huvudsakligen en exkursion genom det förflutna.
Naturligtvis bär inte prästerna hela skulden för detta. Vi borde alla försöka
blanda "presbyterianska" och "lutherska" predikometoder en smula
så att kyrkan kunde tala om livet idag sett från Brbelns ståndpunkt
för att därigenom hjälpa församlingsmedlemmarna att
fullgöra sina uppgifter i världen.

Med Domkyrkans rikt utsmyckade predikstol i tankarna
kom jag fram till en karakteristik av andakten i Uppsala Domkyrka: den har
stannat på det utvecklingsstadium hos den kyrkliga andakten som en fransk
vetenskapsman inom liturgin kallar barockspiritualiteten. På "solkungens" och hans enväldiga kollegers tid uppstod
79 s 80
s 81
s 82
s 83
s 84
s 85
s 86
s 87
s 88
s 89
s 90
s 91