dessa individualistiska kyrkobesökares, som struntade i mig
i Uppsala Domkyrka. När jag satt där i min yttre isolering
höll jag med den svenske pojken som talade om att han inte tyckte om
att gå i kyrkan eftersom det enda man fick göra var att sjunga
långa psalmer. Svenskarna sjunger flera psalmer och flera verser
på psalmerna än någon församling i Amerika. Det är därför den svenska
gudstjänsten tycks outhärdligt lång för en amerikan. Den här söndagen
led jag under tystnad i en och en halv timme bland människor
som inte verkade hysa någon kristlig medkänsla för en
som ville be tillsammans med dem.

Jag satt tyst och lyssnade så uppmärksamt som möjligt till predikan
och fann att den hade samma fel som alla katedralpredikningar.
I sig själv var den ett stycke lysande vältalighet, helt i stil med den
praktfulla predikstolen med dess sköna keruber i guld och marmor.
Men aldrig någonsin gjorde den predikande något försök att
komma ner till jorden. Ett av hans favoritord var "manniskorna".
Människor hit och människor dit - så gott som aldrig ett vi
och aldrig ett du eller jag. Senare berrättade en åldrande
amerikansk professor för mig att han brukade besöka katedralen
regelbundet och fann predikningarna storartade. Och visst var de
storartade - men på ett sätt som bara en professor från mellanvästern
kunde uppskatta: långa, omsorgsfullt utmejslade tal med fromma övertoner
- - men fjärran från det Guds ord som "likt en hammare krossar sönder klippor"
som liksom ett sädeskorn som satts i den goda jorden
bär frukt i den troendes liv. Stilistiskt är inte alla svenska predikningar
78 s 79
s 80
s 81
s 82
s 83
s 84
s 85
s 86
s 87
s 88
s 89
s 90
s 91