Inget djur upptar väl så stor plats i mytter och legender hos folken i norr som vargen. I tusentals år har den jagat samma byte som den mänsklige jägaren jägaren och dödat hans husdjur. Det finns mängder av historier om vargar som angripit människor, men många av dem är överdrivna och de flesta är fantasier. Det finns mycket få dokumenterade fall där en frisk varg har angripit en människa, och än idag är en stadig käpp allt vad fåraherdarna i Italiens bergstrakter behöver för att schasa iväg en aggressiv varg.

Många legender uppstod troligen i tider av krig, hungersnöd eller epidemier, då vargar gav sig på lik. Vargar kan emmellertid ställa till förödelse bland husdjur - det ofta fortfarande i Italien att man hittar hundratals får som dödats av vargar under en enda natt.

Många legender uppstod troligen i tider av krig, hungersnöd eller epidemier, då vargar gav sig på lik. Vargar kan emmellertid ställa till förödelse bland husdjur - det ofta fortfarande i Italien att man hittar hundratals får som dödats av vargar under en enda natt.

Två arter varg finns kvar idag, den som rätt och slätt kallas för varg (C. lupus lupus) och rödvarg. Den förstnämnda är den största medlemmen i familjen hunddjur. Den var en gång det mest spridda däggdjuret utanför tropikerna, om man bortser från människan (nu har rödräven övertagit den rollen). Numera är vargen begränsad till ett fåtal stora skogar i östra Europa, några isolerade, skydda områden i bergstrakter vid Medelhavet, i vissa områden med berg och halvöknar i Mellanöstern samt i vildmarker i Asien och Nordamerika. Denna nedgång tycks huvudsakligen vara ett resultat av förföljelse och av att vargens miljö förstörts. Den ytterst sällsynta rödvargen fanns en gång över hela sydöstra USA men är numera sannolikt försvunnen, mest beroende på korsning med prärievargar som vandrat österut.

Vargens tidigare oerhört vida geografiska utbredning och dess ekologiska anpassningsförmåga avspeglas i mängden variationer i form och beteende. De minsta och ljusast färgade vargarna lever i halvöknar. Skogslevande vargar brukar vara av medelstorlek, med gråaktig päls. Tundrans vargar hör till de största, och deras pälsfärg varierar från vit över grå nyanser till svart.

Vargen har ett brett register vad gäller val av näring. i vildmarksområden hör älgar, hjortar och renar till de typiska bytesdjuren. Ett sådant byte kan väga tio gånger mer än en varg och jagas i flock. Oftast är det unga och gamla djur, eller sådana som är sjuka eller skadade, som faller offer för vargarna. Mindre däggdjur, som bäver och hare, kan vara av betydelse som bytesdjur under sommaren.

De flesta flockar som lever i skogsområden håller fasta året-om-revir. I de nordliga tundraområdena är flockarna oftast kringströvande, eftersm de fljer renarnas och saigaantilopernas flyttningar, men även dessa vargar kan varje år återvända till bestämda sommarområden där de har sina lyor och där ungarna föds.

Det är en paradox att vargen, som en gång var så fruktad och hatad, nu är beroende av människan för att kunna överleva. Det är människan som har vunnit kampen för överlevnad, och det är endast om hon kan ge vargen skyddsområden och accepteras av en viss förlust av husdjur som vargen har en möjlighet att överleva som art.