Jag vågade inte... Jag ville... Det var ju så enkelt... Det var bara att lyfta armen och skära... Det skulle inte göra ont... Det hade jag hört från en kompis... Vad var det då som hindrade mig?? Var det kanske tanken på mina kompisar... Nej, de skulle inte sakna mig... De skulle inte ens bry sig!! Var det tanken på den jag var kär i?? Ja, kanske det.... En ensam tår föll nerför min kind... Jag blev arg! Torkade bort tåren.. Nej, det skulle inte få hindra mig... Han skulle väl ändå inte bry sig... Vem skulle bry sig!? Ingen!! Mitt liv var ändå bara ett misstag... Det var inte värt att leva!! Jag har inga kompisar... jo, förutom en..kanske... Men det kanske också bara är en bluff!! Jag försökte igen... Lyfte armen, skulle just skära en skåra över handleden.. en skåra tillräckligt djup för att blodet skulle pulsa ut... Sen skulle jag försvinna in i mörkret... Där det inte skulle finnas nån smärta eller besvikelse, inga taskiga kompisar... Ingenting... Det skulle bara vara mörkt...men det gick inte... Jag sjönk ner på kartongen bredvid... Det skulle inte gå... Jag var för feg.... Eller var det kanske tanken på mina föräldrar?? ja, trots allt så borde dom ju gilla mig.... Gilla mig som jag är... Men...och?? Jag styr över mitt egna liv... Och mitt liv är inget liv värt att leva... Så det är bättre om det försvinner... Jag lyfter armen igen... nu lite modigare.. Min hand skakar... Men jag vågar... Jag ska just skära när... Jag tvekar.. Det blir en skåra på sidan.... Det blöder... Men inte mycket... Varför vågade jag inte?? Nåja.... Det finns alltid en ny dag.....