welshponnyn Bamse. Han har varit
min i tio år nu och jag älskar
honom mer för varje dag som går.
Numera var det länge sedan vi
för sista gången satte våra fötter
på en tävlingsbana och få
kommer ihåg de rackartyg han
hittade på under tävlingsdagarna.
Men för mig är han fortfarande
samma gamla tokiga, bråkiga och
underbara ponny. Samma
tokskalle som skickade av mamma
redan på provridningen i
Falköping. Nuförtiden blir det mest
sporadiska ridturer i skogen för vår
del och däremellan går han och
lufsar i hagen hemma hos pappa i
Åbyggeby.
Men mitt hjärta, det har han alltjämt.
