TEKNIK

 

De folkliga byggnadsteknikerna

Sambandet mellan den traditionella bebyggelsen och naturlandsskapet är starkt. Tre byggnadstekniker har växt fram, beroende av landskapets materialresurser, eller brist på resurser.

 

Knuttimringstekniken:

Där det fanns gott om barrskog (Svealand, Norrland och sydsvenska höglandet) användes främst knuttimringstekniken. Det finns tre viktiga konstruktiva element; knuten som förbinder och låser stockarna i hörnen, en urholkning på stockens undersida som fyllts med mossa tätar den längsgående fogen mellan stockarna och dymlingen och gåten som förstyvar väggar och dörrpartier. Man måste ta hänsyn till

att timmerstommen sjunker ihop när den torkar, detta kan vändas till en fördel för att få maximal täthet mellan stockarna. Furu används som byggnadsmaterial och man utnyttjar de raka stockarnas längd för att undvika onödiga skarvningar. Byggnadernas mått och proportioner relaterades till människokroppen. Byggnaderna liknar byggsatser och kan lätt plockas ner och sättas upp på någon annan plats. Det finns 250-300 dokumenterade knuttyper i landet.

 

Skiftesverket:

I löv- och blandskogsbyggder (Götaland, Öland och Gotland) har man använt sig skiftesverket. Denna tar tillvara på kortare och knotigare träslag som t ex ek och bok. Byggnaderna har en bärande konstruktion med stående stolpar, mellan syllar och vägband som tillsammans med tvärbjälkar formar ett ramverk. Väggfälten mellan

stolparna fylls med plankor lagda horisontell var ändar fästs i stolparnas spår. Stommen stärks med invändiga snedsträvor. På samma sätt som vid knuttimringen hjälpte materialets tyngd till att få täta vägar.

 

Korsvirket:

På de trädlösa skåneslätterna har man använt sig av en virkesbesparande teknik. Byggnaden har en bärande stomme av ek som bestod av de nödvändigaste delarna av stolpar. Dessa var fästa nedtill i en syll och upptill i ett hammarband. Snedsträvor vid hörnen var nödvändiga. Utrymmet mellan stommen kallades för väggerummet och var fyllt av t ex lerklining

armerat av alkäppar, fältat ris, halm eller i mer påkostade sammanhang bränt tegel. De billigare materialen var inte särskilt hållbara utan behövde förnyas med jämna mellanrum.

Källa: "Svenska hus. Landsbygdens arkitektur – bondesamhälle till industrialism",Hall Thomas, m.fl. 1995 ISBN: 91 7798 902 3

 

 Tillbaka till förstasidan