HISTORIK

Dessa är vårt första arv från antiken.

Eldhusen var byggt i ett plan med oftast ett rum och hade inga fönster. Mitt på golvet fanns en öppen härd byggd av stenar och rakt ovanför var det ett hål i taket för att röken skulle komma ut. Detta hål var den enda ljuskällan till bostaden. Dörren fanns i ena gaveln, till skillnad från våra nutida hus där dörren oftast finns mitt på långsidan. Mossa var det tätningsmaterialet som användes i väggarna. Väggarna var uppbyggda av stockar och taken byggda av först en panel av täljda brädor, sedan använde man mångdubbla lager av näver för att täta ordentligt. Ovanpå detta, för att skydda nävern mot solens uttorkning och för att hålla nävern på plats, lade man ett lager av t ex grästorv eller ved.

Loftboden var byggd i två plan med två rum på vardera plan. Rummen hade inte förbindelse sinsemellan utan varje rum hade en ytterdörr till husets ena långsida. Rummen i Loftboden var främst förrådslokaler, men där fanns även sovrum. I dessa var det vanligt att man hade byggt in väggfasta sängar.

Denna byggnadstyp är ett arv från kontinentens och Englands tidigt medeltida kultur. Vikingarna tog under sina resor med sig influenser hem till Sverige. Stugan var ett Eldhus (beskrivet ovan) kombinerat med en tvåvånigsbyggnad vid vardera gavel. Tvåvåningsbyggnaden hade oftast samma fuktion som Loftbodens (bodar, förråd och sovrum). I äldre tider var det endast stugan som hade eldstad och nu hade även skorstenar börjat användas. Väggfönster fanns inte från början, men har efterhand byggts till.

Under sen medeltid och renässansen började man bygga parstugan. Den bestod av två lika stora rum, stugor, som låg i par kring ett farstuparti. Ofta fanns där en kammare innanför förstugan. Denna kunde fungera som kök. En av stugorna eller båda kunde vara försedda med framkammare, d v s två mindre rum vid bortre gaveln. Ingången låg oftast mitt på ena långsidan. Parstugorna kunde förekomma både som enplans och tvåplanshus. Husen var mycket enhetliga. Den ena stugan var en dagligstuga och den andra en gäststuga. Gäststugan var en nyhet i vårt boende. Dagligstugan användes för vardagen och gäststugan som högtidsrum, husfaderns mottagningsrum samt festlokal. Gäststugan har rotat sig djupt hos oss och finns även kvar i våra dagar med ett s k finrum som enbart används när man får gäster, kanske främst i våra föräldrars generation.

Dessa byggdes under medeltiden. Avstånden mellan husen kunde vara stort, därför försökte var och en skydda sig så gott man kunde på den egna gården. Stenhusen byggdes solida, brandsäkra och så ointagliga som möjligt med få fönster och dörröppningar. Husen kunde omgärdas av kraftiga murar, stängsel eller så omgavs gårdsplanen av hus med slutna yttersidor. Man har hittat regelrätta försvarstorn i sten från 1100-talet kvar på gårdarna. Fasaderna var vitkalkade, med branta tak, släta gavlar och fönster i liv med väggen. Materialen var lokala, kalksten på norra Gotland och en blandning av kalk- och sandsten i södra Gotland. Husen hade en mycket låg skorsten som knappt höjde sig över taknocken. Det fanns komplicerade system av stockar dragna för att försörja alla rum med värme. Husens konstruktion varierade mellan allt från enkelstuga med enbart farstu, kök och vardagsrum till storslagna parstugor med två fulla vångingsplan och vindar.

År 1757 utfärdade Kungliga Maj:t en stenhusresolution för att uppmuntra stenhusbyggande och spara på skogstillgångarna. Staten lovade 20 års skattelindring för dem som byggde hus i sten. Väldigt få trähus byggdes under den närmaste 100-års perioden på grund av detta. Under 1800-talet blev befolkningen rikare och byggde sina hus allt större, men de höll trofast kvar vid sin parstuga.

De tidiga husen var oftast 1 rum och kök på ca 40 m². Köken var oftast placerade ut mot gården och rummen mot gatan. Köket var det rum man bodde i och rummet användes sällan. Istället hyrdes det ofta ut. WC, som två lägenheter fick dela på, fanns i trappuppgången. Vedspisar och kakelugnar värmde upp lägenheten. Mot slutet av 1920-talet blev lägenheterna rymligare. De fick ett rum till och var utrustade med eget WC, tvättrum och centralvärme.

Taken täcktes med kopparplåt som med tiden blev grön p g a luften. Numera var skorstenarna höga och vackert formade. Fönsterna var byggda på ett speciellt sätt. De var uppdelade med små rutor i fönstrets ovandel och två stora rutor i nedandelen. Nyheter under denna tidsperiod var badrum, centralvärme och WC.

Taken sluttade mycket och fönsterna bestod av flera små rutor. Eftersom järnvägen byggdes ut kunde tegel, sten och annat material lättare transporteras och spridas ut i landet.

Nedre delen av husen byggdes i annat material, vanligast med grovhuggen sten. Taken lutade mindre och byggdes i tegel eller plåt. Skorstenen blev nu enklare utformad utan dekorationer som tidigare. Fönsterna fördelades jämnt över fasaden och var uppdelade i sex rutor. En del fönster på översta våningen byggdes också med en bågformad överdel. Nu hade man börjat täta fönsterna med en tätningslist.

Under denna period började man bygga platta tak av svart eller grön plåt. Nederdelen på huset byggdes inte i något annorlunda material längre.

En nyhet på 1950-talet var att fönsterna målades med vit färg runtom. Det började byggas nya hustyper efter kriget på 1950-talet som var inspirerade av England. Husen var höga och stod för sig själva. Det fanns vanliga fyrkantiga och lite mer udda stjärnformade hus. Dessa husen byggdes mest i städernas ytterområden och skulle ha nära till ett områdescentrum med affärer och t ex vårdcentraler. Exempel på sådana områden är Angered, Frölunda och Bergsjön. Under den här tidsperioden behövdes snabbt många nya hus och därför byggdes många likadana utan några större utsmyckningar. Dörrar, fönster och kök byggdes enhetligt. En nyhet var diskställ under ett överskåp i köket. Det fanns också speciella små glaslådor för t ex socker, mjöl och kryddor på väggen nära till hands vid spisen. Radhus och kedjehus börjar byggas i större omfattning. Varje "hus" har en egen smal trädgård avskild med små häckar eller låga trästaket.