Arbetsförmedlingen och invandrare

Socialantropologiska institutionen
Stockholms universitet
HT-1997

MAGISTERUPPSATS
av Michael Hansson
HANDLEDARE
Mark Graham

Svenska blåbär är i alla fall bäst.
En studie av arbetsförmedlingens handläggning av arbetslöshet
bland invandrare.

del 3

av Michael Hansson



Tveksamheter hos arbetsgivarna
Flera informanter underströk upprepade gånger att det viktigaste i arbetsgivarnas önskemål var
att de vet något om den de anställer. En invandrare som inte arbetat i Sverige var aldrig ett
säkert kort enligt arbetsgivarna, påpekade en informant.
Arbetsgivarna frågar vanligen efter betyg och referenser från svenska arbetsgivare och är sällan
intresserade av invandrarens yrkeserfarenhet från hemlandet. En informant påpekade att
"arbetsgivarna ringer inte till Dubai för att få en sökandes referenser när det finns svenska
sökande att välja bland".

Samtliga informanter är eniga om att arbetsgivarna måste börja våga anställa invandrare och de
måste upptäcka att det inte är några särskilda problem med att anställa invandrare. En
tankegång som framfördes var att även arbetsgivarna behövde större kulturkompetens:

Jag tror ju att när man,... när man bjuder motstånd, så att säga, Så beror det
på att man är osäker, vad det är för någonting, så att säga. Osäker på allt
möjligt, alltså det fattas kunskap om..... kulturkompetens, vem är det som
kommer, vad är det för person egentligen, vad har dom med sig, alltså. Det
kan vara mycket.... saker som dom säger som förefaller underliga, som inte
är ett dugg underliga om man bara känner till lite grejor runt omkring.
Ja...öhm... Det som inte riktigt stämmer överens med oss, då, på nåt sätt.
Och allting är enklare, kanske när man tar in en svensk. Så jag tror att
mycket av den här lite motsträviga attityden som finns är ....... ja... brist på
kunskap.

Arbetsförmedlingen har möjligheter att påverka arbetsgivarna när det gäller kravet på svenska
referenser. Handläggarna kan påverka och övertala arbetsgivarna att ta emot en praktikant i 3-
6 månader. Praktikplatsen finansieras som en arbetsmarknadsåtgärd och anvisas av
Arbetsförmedlingen som har möjligheter att med ekonomiska argument övertyga en
arbetssökande att acceptera praktikplatsen. Arbetsförmedlingen kan också kräva löften om
anställning om praktiken går bra. Arbetsgivaren får möjligheter att prova en person gratis
under tre månader och sedan vet han om just den här invandraren fungerar eller ej när han ska
ta ställning till om han anställer eller ej. Efter slutförd praktik skrivs ett arbetsgivarintyg ut och
den arbetssökande har fått en svensk arbetsgivares referens även om praktiktiden inte ledde till
anställning. Informanterna betonar att om invandraren inte fick praktikplatsen så att
arbetsgivarna ser att det fungerar så skulle det vara ännu svårare för invandrare att få arbete.

I undersökningen är det dock endast en informant som systematiskt arbetar med att försöka
påverka attityder hos arbetsgivarna. På frågan om vad en platsförmedlare kan göra för att
övertyga en arbetsgivare om att anställa en sökande med invandrarbakgrund blir svaret:

Jag ringer upp och så pratar jag. Jag är inte arbetsförmedlare, jag är
försäljare, brukar jag säga. (skratt) Och mina sökande garvar ihjäl sig ibland
när dom hör jag ringer en arbetsgivare. Då berättar jag vilken otroligt
charmig, förtjusande och skicklig och duktig person: så drar jag hela, allt vad
dom har sysslat med och sen på sluttampen så säger arbetsgivaren: det där
låter ju intressant och si och så. När får han komma till dig då? Säger jag.
Han kan komma i eftermiddag klockan tre. Bra! säger jag. Han heter, så
kommer namnet, han kommer från Iran, för så och så länge sedan, eller det
här är en gambisk man, så du förstår att han är lite solbränd och snygg,
säger jag (skratt). Men då är det för sent för arbetsgivaren att backa, från
intervjun i alla fall. När mötet gått av stapeln, så tar jag kontakt igen. Så får
jag prata: om det inte blev jobb, kanske det möjligen kan bli praktik, så blir
det, det då. Så blir det jobb när nästa jobb dyker upp, kanske. Om gudarna
är goda.

Den här informanten som i sammanhanget har okonventionella metoder, menade att arbetet vid
Arbetsförmedlingen är ett försäljningsjobb där man måste ta hänsyn till båda parter.
Informanten mer eller mindre övertalar arbetsgivaren till ett möte genom att inte omedelbart
berätta att det gäller en sökande med invandrarbakgrund. Informanten uppmanar även
ungdomarna med invandrarbakgrund vid förmedlingen att inte omedelbart berätta för
arbetsgivaren i vilket område de bor, att de bör säga att de kommer från ett närliggande
område, vars klang inte är så negativ för utomstående. Syftet är att skapa tillfälle för en
anställningsintervju och där visa för arbetsgivaren att ungdomarna behärskar de sociala
koderna.

I tankegången att förmedlingsarbetet är ett försäljningsjobb impliceras att arbetskraft kan
betraktas som en 'råvara' och möjlig att dela upp i resursstarka och resurssvaga kategorier. Det
är ett exempel på flytande byråkratiska klassifikationer eftersom det är handläggarna som
avgör ramarna för resurssvaga och resursstarka grupper och bestämmer vilka sökande som
tillhör respektive grupp. Övriga handläggare i studien förefaller mer passiva i förhållande till
arbetsgivarnas önskemål som de i möjligaste mån försöker uppfylla.

Arbetsförmedlingarnas mål och rutiner är en del av arbetsmarknadspolitiken och svarar i första
hand mot arbetsmarknadens behov bland annat genom att arbetsgivaren har möjlighet att
beställa arbetskraft med en viss sökandeprofil genom att redogöra för företagets personalbehov
och önskemål. De arbetslösa kategoriseras som resursstarka eller resurssvaga vid
inskrivningssamtalet och handläggaren bestämmer vilka som kan marknadsföras till
arbetsgivare. Kan arbetsgivarna garantera arbetsplatser har Arbetsförmedlingen möjligheter att
anordna kurser som matchar arbetsgivarnas önskemål, sedan skaffar de deltagare till kurserna
genom att erbjuda, enligt handläggarna, lämpliga arbetssökande plats på kurserna. De sökande
som av olika orsaker inte vill delta i kurserna hotas med avstängning från a-kassa eller kas eller
annat ekonomiskt stöd. Motiven att inte delta kan vara att den arbetssökande inte anser att
detta ligger inom dennes yrkesutbildning: ekonomer som erbjuds utbildning i grundläggande
datakunskap till exempel, eller samhällsvetare som erbjuds utbildning till vårdbiträde. Finns det
möjligheter att diskutera företagets behov inför nyanställningar så anses kontakten mellan
företaget och Arbetsförmedlingen vara lyckad. Det finns ingen motsvarande uppföljning där
den arbetssökandes önskemål följs upp och diskuteras .

Arbetslivserfarenhet, nätverk och kontakter
Informanterna berättade att nyanlända invandrarna första hand söker de jobb som de är
utbildade för och har arbetat med i hemlandet. De nyanlända invandrarnas önskemål om att
arbeta inom det yrke de är utbildade för är vanligen orealistiskt enligt informanterna. Flera
informanter anser att invandrarna måste göra sig förtjänta av en plats i det svenska samhället
och kvalificera sig genom enklare arbeten. Dessa villkor anses råda i många andra länder och
att det därför inte är något anmärkningsvärt med att invandrarna i Sverige ska genomgå denna
sociala klättring. De anser att det är viktigare att invandraren får det första jobbet för att få
svenska referenser, eftersom arbetsgivarna anser att det bara är "svenska blåbär som går att
äta":

Nu heter det ju vackert i vår kungörelse att vi ska låta folk välja och allt det
här, men så är det ju inte i realiteten. Utan jag ser som vår uppgift, här, det är

att i första hand bryta långtidsarbetslösheten. Det må vara med vilket jäkla
jobb som helst som du fysiskt och psykiskt kan klara av. För det är trots allt
lättare sen, att få ett annat jobb om du redan har ett jobb. Då är du ett säkrare
kort för arbetsgivaren som är ute och jagar. Och få dom att förstå det här, att
även om du är ingenjör, så kanske du får nöja dig med ett lagerjobb idag.
F: Men om man är ingenjör eller lärare, varför skulle det vara så omöjligt att
få ett lärarjobb?
S: Därför att du inte kan svenska tillräckligt bra.

Kraven på svenskkunskaperna ökar när det rör sig om kvalificerade jobb. När invandrare söker
arbete inom lokalvård, lagerarbeten, restaurang mm, är kunskaperna i svenska avgörande för
vilka arbeten som är möjliga att söka, påpekar flera informanter. Endast en informant påpekar
att dessa jobb är vad invandrarna söker, och kanske kan få, men att det inte nödvändigtvis är
det de vill arbeta med. Diskrepansen kan bero på inskrivningsförfarandet där en invandrare som
säger att han vill ha vilket jobb som helst, mycket lätt placeras bland sökande för arbete inom
lokalvård: "...det är enklast, det finns ingen sökandekod för vilket jobb som helst", enligt
informanten. När en svensk arbetssökande skriver in sig vid Arbetsförmedlingen så frågar man
alltid vad den sökande gjort tidigare, därefter bestäms sökandekoden.

Individens egna önskemål borde vara utgångspunkten för varje insats som avser att underlätta
etableringen i Sverige. På en ideologisk nivå är det troligen självklart för de informanter som
medverkar i den här studien och för de flesta som arbetar med flyktingar och invandrare inom
Arbetsförmedlingen. På en praktisk nivå i det dagliga arbetet är det mer komplicerat att ta
hänsyn till de sökandes egna önskemål. När flyktingar kommer till Sverige börjar de oftast från
ingenting, de är ekonomiskt beroende av samhället men har ändå någonstans önskemål om att
etablera sig på nytt i Sverige. Enligt socialtjänstlagen ska man försörja sig själv. Ekonomin är
dålig, flyktingen och invandraren kanske lever på socialbidrag. Socialsekreteraren och
handläggarna vid Arbetsförmedlingen tycker att de ska arbeta istället för att studera eller
vidareutbilda sig. Här finns det svårigheter som handläggarna bör ta ställning till och lösa i
samförstånd med den arbetssökande.

I informanternas resonemang framträder en klientbild av invandrarna där de i första hand ska
arbeta istället för att studera eller vidareutbilda sig inom sitt yrke. Det kan också tolkas som att
invandrarna inte anses äga det sociala och kulturella kapitalet (Bourdieu 1991) som ger dem
möjlighet att omedelbart få tillträde till vissa sociala skikt i det svenska samhället. Det är en
byråkratisk klassificering där informanterna dels definierar gränser mellan dem som äger socialt
kapital, dels utesluter dem som inte har lämpligt socialt kapital.

Abetsmarknadsåtgärder och utbildning
Enligt samtliga informanter så är det vanligare att arbetssökande invandrare frågar efter
arbetsmarknadsutbildning än att svenska arbetssökande gör det. En informant påpekar att det
troligen beror på att invandrarna är medvetna om att det är deras chans att komma in på den
svenska arbetsmarknaden. Alla informanter är övertygade om att invandrarna behöver de
utbildningar som finns. De senaste åren har det också blivit tydligare att invandrarna frågar
efter kurser i vad som helst för att de ska kunna försörja sig, enligt informanterna. Arbetslösa
kan få utbildningsbidrag om de utbildar sig till något yrke som det för tillfället är lätt att få jobb
inom. Informanterna påpekar, med eftertryck, att de flesta invandrarna vill ha jobb i första
hand, inte utbildning eller kurser.

Enligt informanterna är Arbetsförmedlingens mål att bryta arbetslösheten med vilket arbete
eller arbetsmarknadsåtgärd som helst till dess att kunskaperna i svenska är tillräckliga för den
enskilde att själv ta initiativet för att söka mer kvalificerade arbeten. Uppfattningen är att det
inte är bra för någon att gå sysslolös under långa perioder. För informanterna i undersökningen
är det självklart att den arbetssökande invandraren måste anpassa sig efter vad
Arbetsförmedlingen anser vara en lämplig åtgärd.

När de lediga platserna inte passar en stor del av de sökande så skapar kommunerna
sysselsättning. Endast en informant var kritisk mot dessa åtgärder och menar att den
bakomliggande avsikten är att de sökande ska må bra eftersom de får någonting att göra.
Åtgärderna skapar inte jobb eller utvecklar människors liv:

F: Men är det åtgärder som är verkningsfulla, tror du? Är dom effektiva? Får
människor arbete?
S: Om dom är effektiva?. Inte Alu, det står i tidningar att 25% får arbete. Alu
är nånting som bara används för dom som är utförsäkrade och behöver
arbetsvillkor. Det är ingenting för.... Alu har försörjt den offentliga sektorn
och föreningar. Den offentliga sektorn har minskat och varslat mycket, den

har anställningsstopp sen 92. Det skulle faktiskt behövas folk till den
offentliga sektorn. Men vad har man gjort? Jo, man har anställningsstopp där,
varslat några och sen, istället för att nyanställa folk, kommer man med Alu.
Eller tar man in en helt annan yrkeskategori, du varslar barnskötare, men du
tar in köksbiträde till köket, men dom jobbar kontinuerligt som barnskötare.

Informanten menar att åtgärderna är för kortsiktiga. De som planerar tänker endast per
budgetår, de tänker aldrig långsiktigt, enligt informanten som pekar på hur meningslösa
åtgärderna kan vara:

Det finns duktiga guldsmeder, många är duktiga på olika saker, det finns
många annorlunda yrkesområden som inte tillvaratas på grund av de inte
passar in i vad svensk byråkrati är van vid. Åtgärder där människor sitter runt
ett bord och gör ljusstakar, tyg eller handdukar är inte meningsfull
sysselsättning. Det är något annat. Åtgärderna borde vara meningsfulla och
fånga människors idéer, utveckla dem mot att eventuellt starta eget, mot
lönsam produktion för kommunerna, mot yrkeslivet.

Flera andra informanter framför kritik mot åtgärderna utifrån en annan infallsvinkel. De menar
att för många kurser och utbildningar leder till att den sökande blir överkvalificerad och då är
det omöjligt att få arbete. Vad som i dessa sammanhang avsågs med överkvalificerad är inte
helt klart, men som exempel berättade en informant om en sökande som genomgått nio olika
arbetsmarknadsutbildningar men ändå inte fått något arbete. Det är en intressant synpunkt, att
det är möjligt att bli överkvalificerad, när samtliga informanter, arbetsgivare och regering
betonar hur angeläget det är att höja kompetensen. I vilket sammanhang är den sökande
överkvalificerad? Vilka arbeten kan den sökande inte få på grund för mycket kompetens? Visar
det sig att Arbetsförmedlingens kurser inte leder till arbete, är det kanske kurserna som inte
passar de sökandes behov av kompetensutveckling. I dessa fall kanske en större lyhördhet inför
den sökandes önskemål om yrke eller utbildning kan bryta passiviteten och ökar motivationen
hos kursdeltagarna och därmed möjligheterna på arbetsmarknaden.

Avslutning
Informanterna vid Arbetsförmedlingarna talar om tre stora hinder för invandrarna på
arbetsmarknaden: arbetsgivarens ovilja att anställa personal med icke-svensk utbildning och
bakgrund; den arbetssökandes otillräckliga kunskaper i svenska språket och slutligen; den
arbetssökandes bristande kännedom om hur svenskar tänker och reagerar, så kallad social och
kulturell kompetens.

Arbetssökande invandrare beskrivs i intervjuerna som en person med icke-svenskt namn, som
talar svenska med brytning, som har kompetens eller utbildning som inte är direkt efterfrågad
på arbetsmarknaden och inte är införstådd med hur arbetsgivare och handläggare anser att
svenskar tänker.

Arbetsgivarna framställs av informanterna som det största hindret för invandrarnas möjligheter
på arbetsmarknaden. I informanternas beskrivningar tycks de flesta arbetsgivare förutsätta att
det blir problem på arbetsplatserna om de anställer invandrare. Informanterna framför
tankegångar om att det i första hand är undermåliga språkkunskaper och i andra hand
bristfällig kulturell och social kompetens hos invandrarna som försvårar kontakterna med
arbetsgivarna och därmed möjligheterna på arbetsmarknaden. Enligt informanterna anser
arbetsgivarna ofta att flyktinginvandrare kommer från platser som är alltför kulturellt avlägset
Sverige för att de ska kunna fungera på arbetsplatserna.

Informanternas beskrivningar av de arbetssökande invandrarnas kontakter med arbetsgivarna
glider mellan invandrarna kunskaper i svenska språket och arbetsgivarnas önskemål om det
som kallas för social och kulturell kompetens. Begreppen används i så nära anslutning till
varandra att de förefaller vara synonymer och tenderar att omformuleras i olika sammanhang.
Den gemensamma tanken bland informanterna förefaller vara uppfattningen att kunskaper i
språk också ger kulturell kompetens.

Arbetslöshet bland invandrare framställs ofta som en konsekvens av ovilja eller oförmåga till
anpassning till hur det fungerar i Sverige. Informanterna anser att invandrarnas möjligheter att
få arbetet skulle öka om de var villiga att anpassa sig efter arbetsgivarnas önskemål.
Klientbilden av invandrare får karaktären av att det är avsaknad av vissa förutsättningar som
gör att de inte får arbete.

Informanterna ger dock exempel på att det under 1980-talets högkonjunktur var möjligt för
invandrare att komma ut på arbetsmarknaden, vilket visar att arbetsgivarna inte är en homogen
grupp med enbart negativa föreställningar om anställda med invandrarbakgrund. Har den
sökande den efterfrågade yrkeskompetensen och nöjaktiga kunskaper i svenska språket
förefaller det finnas möjligheter att hitta arbete.

Alla arbetslösa som söker arbete genom Arbetsförmedlingen kategoriseras vid inskrivningen av
platsförmedlaren i enlighet med den sökandes förmodade möjligheter att få arbete:
högutbildade - lågutbildade, svenskar - invandrare. Sökande från olika delar världen
kategoriseras inom gruppen av invandrare. Vissa grupper av invandrare betraktas som klienter
med särskilda brister i kulturell och social kompetens och behöver därför, i högre grad än
andra, kompenseras genom olika åtgärder för att stärka sin konkurrenskraft.

Arbetsmarknadsåtgärder har de generella målen att ge alla arbetslösa arbetslivserfarenhet och
genom kontakter med arbetsmarknaden skapa nätverk, att motverka passivitet samt bryta
eventuellt bidragsberoende. Det kan också finnas en människoförändrande ambition med syfte
att skapa ett lämpligt förhållningssätt till arbete hos de arbetslösa. De ska genom
arbetsmarknadsåtgärder tränas bland annat i att passa tider, slutföra uppgifter och samarbeta
med arbetskamrater. För invandrare gäller det också att få betyg från en svensk arbetsgivare,
vilket förväntas underlätta vid framtida anställningsintervjuer.

Om åtgärderna inte leder till arbete så framställs invandrarna som oförmögna att förstå de
sociala koderna som gäller på arbetsplatserna i Sverige. Invandrare som får arbete
kategoriseras som förtrogna med de sociala och kulturella koderna på arbetsplatserna. En
klassificering där invandrarna delas in i två grupper med olika generella förutsättningar att få
arbete. Syftet är att sätta individer i olika fack för hjälp genom exempelvis bidrag och
utbildning.

Arbetslösas rättighet att avsäga sig anvisad åtgärd är begränsad. För att förmå en
arbetssökande, som anser att åtgärden inte ger lämplig kompetens, att deltaga hänvisar
handläggarna till Arbetsförmedlingens generella regler och mål när de anvisar en
arbetsmarknadsåtgärd och på det sättet lägger de en tvingande kraft bakom uppmaningen att
deltaga i åtgärden.

Informanterna i undersökningen anser att arbete är viktigt; i arbetet ligger identitet, status,
självförtroende, ekonomisk trygghet och socialt nätverk, det har också med självaktning och
självrespekt att göra. En handläggare utanför undersökningen berättade, som exempel på hur
viktigt arbetet anses vara för människan, att det finns arbetslösa svenskar som inte går utanför
hemmet dagtid, som går till affären och handlar på kvällen för att det ska verka som om de är
på hemväg från jobbet.

Sysselsättningsprogram och arbetsmarknadsåtgärder tycks bygga på en strukturell föreställning
om att människan mår bäst av att gå till ett arbete eller sysselsättning som någon annan har
bestämt ramarna för. Definitionen av arbete är ekonomernas som stipulerar att arbete är något
individen får betalt för att utföra (Wadel 1979).

Arbetsförmedlingens uppdrag är att vara serviceorgan för arbetsmarknadens parter;
arbetsgivare och arbetslösa. Arbetsförmedlingen uppdrag är också en del i statens
arbetsmarknadspolitiska strategier, vilket bland annat innebär att upprätthålla full sysselsättning
för hela den arbetsföra befolkningen. Arbetsgivarna betraktas därför av Arbetsförmedlingen
som den viktigare arbetsmarknadspolitiska parten eftersom de förser arbetsmarknaden med
arbetstillfällen som är produktiva och lönsamma för landets ekonomi.

Handläggarna position som samordnare mellan stat, arbetsgivare och arbetssökande kan
beskrivas med Handelmans (1981) modell i vilken Arbetsförmedlingen som en del av
statsbyråkratin är kontrollerad av regelverk och måldokument. När handläggarna hänvisar till
Arbetsförmedlingens regler och mål som är anvisade från regering när de anvisar
arbetsmarknadsåtgärder till en kritisk eller ovillig sökande gör de sig till kontrollverktyg för ett
system i en struktur som de genom sitt arbete medverkar till att skapa och upprätthålla.

Den kontrollerande funktionen är förknippad med föreställningen om hur samhället ska vara
organiserat, att människan inte mår bra av att vara sysslolös, att arbete är något som utförs
utanför hemmet mellan vissa tidpunkter och att detta arbete ska vara ekonomiskt produktivt. I
verksamheten antyds en socialiseringsambition med syfte att skapa lämpliga förhållningssätt
hos de sökande som tillfredsställer arbetsgivarnas önskemål på de anställda. Målet är att lära de
sökande villkoren på en arbetsplats, att passa tider, slutföra uppgifter och ta ansvar för sitt
uppehälle genom att bryta eventuellt bidragsberoende. Införstått med åtgärderna är; vill en
sökande ha statens hjälp med försörjning och att skaffa arbete så måste man ställa upp på dess
villkor.

Slutatser
Enligt Handelmans modell av byråkratiska taxonomier kan man se att svenska och invandrade
arbetssökande behandlas olika i Arbetsförmedlingens förmedlingsarbete. När den
arbetssökande invandraren kommer i kontakt med Arbetsförmedlingen möts den sökande först
av det Handelman kallar för systemisk klassifikation i form av generella regler; alla invandrare
hänvisas till sfi, utbildningar från hemlandet ekivaleras av Högskoleverket och måste vanligen

kompletteras innan de är gångbara på arbetsmarknaden samt att outbildade måste genomgå
utbildning. Reglerna kan beskrivas som Arbetsförmedlingens diskurs om både arbetslösa
svenskar och arbetslösa invandrare. Diskursen definierar ramarna inom vilka arbetssökande
med olika bakgrund kategoriseras.

Om den arbetssökande invandraren inte får arbete när dessa krav, som systemet har i form av
Arbetsförmedlingens regelverk, är uppfyllda så möts den sökande av handläggarens tillämpning
av regler, det vill säga diskurspraktik, vars konsekvenser blir det Handelman kallar flytande
klassifikationer. Handläggarnas individuella initiativ är ett exempel icke-diskursivt agens. Att
invandrare till exempel vanligen erbjuds lågkvalificerade arbeten oavsett tidigare utbildning och
erfarenhet är ett exempel på hur diskrepansen mellan regler och tillämpning skapat en flytande
byråkratisk klassifikation.

Invandrare betraktas som resurser för arbetsmarknaden genom regelverkets generella
klassifikationer och handläggarna använder klassifikationer för att dela upp sökande i
resurssvaga och resursstarka kategorier beroende på var de kommer ifrån. Uppdelningen av
sökande möjliggörs av Arbetsförmedlingens öppna målbeskrivning som skapar utrymme för
handläggarnas varierande tolkningar av generella regler och anvisningar.

Arbetsförmedlingens uppdrag är både att verkställa statens arbetsmarknadspolitik.
och förmedla arbete. Ur Arbetsförmedlingens uppdrag följer en växelverkan mellan samhälle
och byråkrati genom att Arbetsförmedlingen som en del av statsbyråkratin definierar samhällets
ramar samtidigt som diskursen om samhället bestäms av byråkraterna. De som formulerar
gränser och rummet bestämmer också vad som är riktigt eller oriktigt och det beror på makten
hos den som klassificerar, inte på någon egenskap hos det klassificerade. Detta visar att den
praktiska tillämpningen av regler inte är så statisk som Handelman föreslår.

När det på arbetsmarknaden råder brist på arbeten så förändras och anpassas både det
byråkratiska systemet och handläggaren i egenskap av byråkrat så att det förändrar den
arbetssökande invandrarens möjligheter att få arbete.

Den hårda situation som råder på arbetsmarknaden leder till att Arbetsförmedlingen tenderar
att ta större hänsyn till arbetsgivarens önskemål om kvalifikationer hos de arbetssökande än till
de sökandes önskemål. Enligt handläggarna i studien är det liten efterfrågan på arbetskraft med
invandrarbakgrund, vilket leder till att handläggarna anpassar tolkningen av generella
måldokument i enlighet med arbetsgivarnas önskemål. Det kan få den praktiska konsekvensen
att hur de arbetssökande invandrarna än försöker anpassa sig efter klassifikationerna så hamnar
de ändå utanför arbetsmarknaden. Denna omklassificering av arbetslösa invandrare behöver
inte vara avsiktligt, det kan vara ett sätt för handläggarna att fullgöra sina uppgifter.



Use the arrows in the footers
to flip through the pages.




Back to Essays     Back to FrontPage

The Homepage. 1998 by Mickey.