Inledning 2Metoddel 3Källor 3Östersjön 4Marin eutrofiering 4Hur påverkas Östersjön av eutrofieringen? 6Syrebrist 6Vad kan vi göra för att förbättra miljön i Östersjön? 7Blåstång 8Utseende 8Fortplantning 9Blåstången i Östersjön 10Blåstångens försvinnande orsakar problem 10Orsaker till minskningen av blåstång i Östersjön 10Ökad mängd påväxtalger 10Ökad betning 10Försvårad nykolonisering 11Ökad grumlighet 11Experimentstudier 12Överlevnad och tillväxt hos blåstångsplantor 1 år/3 månader (Experiment 1) 12Utförande: 12Slutsats 13Hur ett naturligt bestånd gallrar sig självt (Experiment 2) 13Skuggning av Fucusplantor (Experiment 3) 15Slutord 16Litteraturförteckning 17Tidskrifter 17Inledning
Marinbiologi är något som har intresserat oss, Mattias och Lisa, en längre tid. Att titta ner i haven är som att se in i en ny värld och dessutom verkar allting orört och opåverkat av människan. Men så ser det bara ut "på ytan". Om man börjar undersöka livet i haven, fiskar, krabbor eller tång, upptäcker man att ekosystemen på vissa platser är kraftigt rubbade av miljöförändringar och miljögifter som människan har orsakat. Östersjön är ett typexempel. Länderna runt om har under lång tid använt Östersjön som soptipp och dumpningsplats av icke önskvärda ämnen. Detta har satt sina spår, både på växt- och djurlivet.
Detta är en av orsakerna till varför vi båda ville skriva ett specialarbete som knöt an till marinbiologi. Tanken på att i framtiden kanske arbeta med marinbiologi är också en av anledningarna till varför vi valde marinbiologi som ämne.
Vi har så långt det varit möjligt försökt koncentrera vårt arbete kring följande frågeställningar:
Att komma igång med ett arbete, vilket inte skall redovisas
förrän långt fram i tiden, brukar bara det vara
en knepig uppgift. Man tycker att man har gott om tid och andra
arbeten som ska lämnas in tidigare i andra ämnen tillåts
tyvärr förtur. Dock, och det märker man inte förrän
i slutskedet, tar det mycket mer tid än man vill inse att
samla och bearbeta material. Till sin förskräckelse
sitter man där när två veckor återstår,
med material upp över öronen och har till sin förvåning
knappt insikt i det man skall göra arbetet om. Panik uppstår
och man läser, lär sig och kan rabbla massa snofsiga
ord utantill men det viktigaste, insikten, saknas.
Det har periodvis gått lite trögt men vi kom åtminstone igång relativt snabbt. Vi gick och pratade med Nils Broberg, var och en på sitt håll ty vi kände inte varandra från första början. Ingen av oss visste riktigt vad vi ville skriva om, bara att det skulle vara om havet och att det skulle ta upp något som var aktuellt. Nils gav oss rådet att lite snabbt lära känna varandra och sedan börja skriva något tillsammans. Vi fick dessutom telefonnumret till Lena Kautsky, marinbiolog och forskare, kanske att hon hade något bra ämne som vi kunde skriva om. Lisa tog kontakt med Lena och det visade sig att hon under en längre tid hade forskat, och höll på fortfarande, om blåstången i Östersjön. Vi fick det fina erbjudandet att få skriva om det som Lena forskade om och få ta del av forskningsresultat med mera. Detta var inget som vi kunde säga nej till.
Exakt vad vi skulle skriva om och vad vi skulle ha för frågeställning visste vi inte riktigt men efter att ha läst materialet som vi fått oss hemskickat och efter att ha pratat med Lena ett par gånger kom vi fram till att vi skulle skriva om blåstången i Östersjön. Vad det gäller mer exakt tas upp senare.
Det här var ju plötsligt något spännande
och intressant som vi skulle ge oss i kast med. Vi kom överens
med Lena att vi skulle komma ut till Askölaboratoriet någon
helg för att få se hur en forskare jobbar och för
att samla fakta och material till vårt arbete. Datum för
"helgresan" till Askö blev inte fastställt
men Lena skickade tidskrifter och tidigare arbeten till oss som
vi kunde läsa innan vi skulle åka ut till laboratoriet.
För ett par dagar kom detta att bli det stora samtalsämnet
och det planerades än hit och än dit. Att bestämma
en tid när vi skulle åka till Askö var lättare
sagt än gjort men efter en lång vinter och en del sjukdomar
kom vi i alla fall iväg den 14 mars.
Vår främsta källa har varit marinbiolog Lena Kautsky. Hon har hjälpt oss med allt mellan himmel och jord, och det är henne vi har att tacka för att detta arbete överhuvudtaget kunde bli en möjlighet. Hon har lånat oss mängder med böcker och tidskrifter, av vilka vi haft stor nytta. Pricken över i var dock att vi fick komma ut till Askö, ett oförglömligt minne för vår del. Nytta förenades med nöje, praktik med teori.
Annat material vi använt oss av är till största delen hämtat från böcker, vilka vi lånat på biologiinstutitionen, Blackebergs gymnasiums bibliotek, samt Vällingbybiblioteket.
Dessutom har våra nära och kära bidragit med en del material.
Östersjön är geologiskt sett ett mycket ungt hav, man räknar med att det bildades när den senaste inlandsisen smälte för drygt 10 000 år sedan. Då var det en sötvattensjö skapad av smältvattnet från isen. När denna drog norrut frilades en del av Skandinavien och en förbindelse med Nordsjön bildades. När landet höjde sig efter isen slöt sig passagen och Ancylussjön bildades. För 7 000 år sedan hade landet höjt sig så pass mycket att sötvattnet från insjön strömmade ut till saltvattnet och dagens Östersjön bildades (Torsell et al. 1996).
Karta över Östersjön
Ytvattnet i egentliga Östersjön har en förhållandevis jämn salthalt på 7 - 8 promille, medan bottenvattnets salthalt varierar mellan 9 och 20 promille. Det är få arter som hunnit anpassa sig till det bräckta vattnet i Östersjön. Främst på grund av dess korta utvecklingshistoria och den låga salthalten. Men även andra faktorer som låg temperatur, is och kort växtperiod spelar in. Det bräckta vattnet gör att många arter påverkas av osmotisk stress och lever på gränsen till sina toleransnivåer (Kautsky 1989). Följaktligen är många arter av mindre format och har långsammare tillväxt än motsvarande populationer i andra marina områden (Jansson 1980).
Det låga artantalet till följd av den låga salthalten gör Östersjön till ett särskilt känsligt ekosystem. Skulle till exempel basen för Östersjöns mest produktiva samhälle, blåstången, försvinna skulle de ekologiska effekterna bli dramatiska. Det finns nämligen ingen annan art som kan ersätta tångens struktur och funktion i de litorala ekosystemen.
Östersjöområdet består av flera havsområden, som tillsammans i dagligt tal kallas för Östersjön. Dit hör Bottniska viken, Bottenhavet, Ålands hav, Finska viken, Rigabukten, egentliga Östersjön, Öresund och Bälthavet (Havet lever - men farligt, 1991).
Tillförsel av näringsämnen till havet är en
naturlig förutsättning för liv. Dock uppstår
problem när produktion och konsumtion av organiskt material
i haven inte längre kan ta ut varandra. En överproduktion
av organiskt material, vilken sker om en alltför stor tillförsel
av det näringsämne som i normala fall är tillväxtbegränsande
leder till att det naturliga kretsloppet inte längre hålls
i balans. När detta sker i ett havsområde eller i en
sjö kallas det för eutrofiering (Havet lever - men farligt,
1991, sid 18).
Ökad förekomst av djurplankton
För just områden som Östersjön är främst kväve, men även fosfor tillväxtbegränsande. Detta gör att alla utsläpp från fabriker och tätorter, samt luftföroreningar från biltrafik och läckande närsalter från jord- och skogsbruksmark, ökar tillförseln av dessa näringsämnen till haven, och bidrar i allra högsta grad till eutrofieringen av våra vatten. Detta otroliga miljöproblem är ett faktum världen över, och man är alla överens om att något måste göras åt utsläppen.
Östersjön är särskilt känslig för
eutrofiering på grund av sina naturliga förutsättningar
att drabbas av syrebrist i bottenvattnet och därmed av syrefria,
döda bottnar. Långsam vattenomsättning, samt en
bottentoppografi med omväxlande höga trösklar och
förhållandevis djupa sänkor, samt de permanenta
salthaltsprångskikten utgör naturliga hinder för
vattenomblandning och vattenutbyte, vilket leder till att syrehaltigt
vatten inte kan tillföras på naturlig väg.
Närsalttillförseln till Östersjön har ökat drastiskt på senare år. Största ökningen skedde efter 1945, och sedan dess har det varit en stadig ökning. Nu belastas Östersjöområdet med ca 720 000 ton kväve och ca 37 000 ton fosfor per år.
Det mesta av kvävet som finns i vattnet tillförs via luften. Beräkningar visar att ca 30 - 40 % av den totala kvävetillförseln kommer härifrån. Polen är det land som står för den största enskilda tillförseln (15 %). Ryssland och de Baltiska staterna tillför ca 10%, medan Danmark och Sverige ligger på ca 6 - 7 % (Havet lever - men farligt, 1991, sid 49).
Uppgifterna bygger på beräkningar av officiella utsläppsuppgifter från Östersjöns kringliggande länder, samt på forskning om massbalanser av närsalter.
Tillförseln av dessa närsalter har bidragit till en avsevärd ökning av Östersjöns algproduktion. Sedan början på 70-talet räknar man med en ökning på ca 30 - 70 %. Det finns också tecken på att artsammansättningen hos planktonalger i södra Östersjön har förändrats. Även biomassan av djurplankton och sedimentationen av organiskt material har ökat i Östersjön. Man beräknar att djurplankton ökat med ca 50 % och sedimentationen med 60 %.
På grund av den ökade växtplanktonproduktionen, vilket grumlat vattnet, har tången tvingats upp på grundare bottnar. Till exempel så växte blåstången på 1940-talet, utanför Öregrund, på 11,5 meters djup, men idag återfinns den först på 8,5 meters djup. Detta medför att tången blir mer utsatt för isen, extremt lågvatten och kraftig sjögång (Rönnberg 1991).
De fleråriga stora algerna, i synnerhet blåstången,
konkurreras ut av de ettåriga, snabbväxande och eutrofieringsgynnade
trådalgerna, typ grön- och brunslick. Dessa påväxtalger
växer över blåstången och hindrar den från
att nås av tillräckligt med ljus. Detta är också
en bidragande orsak till varför blåstången idag
växer på mindre djup än för 50 år sedan.
Under salthaltsprångskiktet, på ca 70 - 90 meters djup, har det i egentliga Östersjön varit en nästan permanent syrebrist sedan 50 - talet. Här överstiger bottenvattnets syrgashalt sällan 3 ml O2 /liter vatten.
Det har inte kommit in tillräckliga mängder av nytt
syrerikt bottenvatten från Västerhavet, varför
det gamla syrefattiga vattnet, vilket genom att det är saltare
är tyngre, ligger kvar. Detta har i allra högsta grad
bidragit till de svåra svavelvätebildningar, som uppkommer
vid anaerob nedbrytning av dött organiskt material, vilka
slagit ut de bottenlevande djuren över en yta på närmare
100 000 km2 i Östersjön. Under långa
perioder är ca 35 % av Östersjöområdets bottnar
döda, utan större levande djur som t.ex. havsborstmaskar
och musslor. Däremot finns det gott om bakterier (Havet lever
- men farligt, 1991, sid 49).
Produktionen av de djur som lever på grundare bottnar, med andra ord de som lever ovanför haloklinen, är däremot 3 - 5 gånger större i dag än i början på 1900 - talet. Detta beror på att djuren (musslor, kräftdjur, havsborstmaskar) fått mer att äta på grund av att det faller ner större mängder döda och döende växt och djurplankton till bottnarna. Det är främst produktion av blåmusslor - en typisk Östersjöart, som ökat.
Den totala fiskfångsten i Östersjön har ökat
mer än tio gånger sedan sekelskiftet och ligger nu
runt en miljon ton per år. Här är det huvudsakligen
strömming som ökat i mängd, medan periodvis torsken
är överfiskad.
För några år sedan tycktes uppförsbacken oändlig innan åtgärdsbollen skulle kunna komma i rullning. Trots allt har medvetenheten om problemens dignitet ökat betydligt under senare år. Den kritiska situationen börjar tas på allvar - om än inte alltid av politiker, så av en alltmer engagerad allmänhet. För några år sedan var tanken omöjlig att vi från svensk och västeuropeisk sida skulle bidra till att förbättra utsläppssituationen i länderna i Östeuropa. Idag är detta någonting som är på väg att bli verklighet.
I Sverige har vi byggt ut reningsverken och därmed i hög
grad minskat våra fosforutsläpp till haven. Idag är
98 % av svenskarna anslutna till ett kommunalt reningsverk med
kemisk rening. Om vi vill förbättra situationen ytterligare
i våra kustområden så måste vi minska
tillförseln av kväve från bilavgaser, jordbruksmark
och direkta utsläpp (Havet lever - men farligt, 1991, sid
62). Vi får börja konsumera ekologiskt odlad mat och
mjölk, KRAV-märkta produkter med andra ord. Söka
alternativ till bilen samt sluta använda gifter och konstgödsel
i den egna trädgården.
Fucus vesiculosus
Blåstången är en karaktärsart för förhållandevis
rent vatten och är därför känslig för
förändringar i miljön och därmed en god ekologisk
indikatororganism i Östersjön.
Blåstången är flerårig och blir omkring en meter men kan i vissa fall bli ännu längre. Åldern uppgår till mellan fyra och sex år. Det är dock mycket svårt att göra exakta beräkningar ty gaffelförgreningarna kan vara svårräknade. Dessutom kan sk häxkvastar bildas, vilket sker då tången skadas eller går av. Dessa massförgreningar försvårar beräkningarna avsevärt. På djupare vatten i Östersjön har tången chans att bli mycket äldre genom att den inte riskerar att slitas loss i stormar eller skrapas bort av is. (Vår flora i färg, 1992, sid. 271).
Blåstången har inga rötter utan fäster sig på hårdbottnar med en speciell häftskiva. Den tar upp näring genom hela bålen, till skillnad från vanliga växter som endast använder sig av rötterna för att ta upp näring.
Blåstången har en tydlig mittnerv vilken leder ända ut till receptaklerna. Tången har flytblåsor som håller tångruskan i vertikalt läge i vattnet. På vågexponerade lokaler behövs dock inte luftblåsorna då tången hålls uppe i alla fall tack vare vågrörelserna. På dessa lokaler är dessutom tången smalare, kortade och har fler förgreningar, vilket beror på de hårda förhållandena som vågexponerade lokaler medför. I lugnare vatten har tången chans att växa mer och blir därför större, längre, får färre gaffelförgreningar och bredare skott, cirka två till tre centimeter. Detta får alltså till följd att tångens utseende växlar utefter hela kusten (Kautsky, 1997).
En annan bidragande orsak till tångens växlande utseende
är salthaltens variation utmed kusten. Ju längre norrut
man kommer desto lägre är salthalten. Tången har
sitt ursprung i marin miljö med salthalter på ungefär
30 till 40 promille. När tången sen ska anpassa sig
till Östersjön som har en salthalt som oftast ligger
en bra bit under 10 promille uppstår problem. Det kallas
att tången utsätts för salthaltstress vilket innebär
att tången förbrukar mycket energi för att kunna
överleva i denna så ogästvänliga miljö.
Det blir därför inte särskilt mycket energi över
för att växa. Det är därför tången
på västkusten är större än den som finns
i Östersjön. (Havsutsikt, 1995;2 sid 9)
Forskning om blåstångens fortplantning är förhållandevis
ung. Experiment och undersökningar har endast pågått
i sex till sju år vilket gör att mycket om tångens
liv fortfarande är okänt. Därför är mycket
som skrivs i detta stycke endast teorier som olika forskare har
lagt fram.
Från början visste man inte hur blåstången förökade sig men senare forskning har visat att förökning sker vid full - och nymåne. Detta tros vara ett arv från den tid då tången endast fanns utmed kuster med mycket tidvatten.
Blåstången är enkönad, det finns alltså både hon - och hanplantor, vilka fortplantar sig med ägg och spermier. Man ser skillnad på de olika könen genom att undersöka receptaklerna. Honans receptakler innehåller oogoner, med åtta ägg i varje och dessa kapslar har en olivgrön färg. Hanens anteridier innehåller spermier, 64 i varje, och kapslarna har en orange färg. Färgskillnaden har att göra med den ögonfläck som spermien besitter. Denna ögonfläck har orange pigment, därav färgen (Kautsky, 1997).
Blåstången släpper sina ägg och spermier vid högvatten. Forskarna tror att detta är ett beteende som finns kvar sedan tången levde i tidvattenmiljöer. Denna slutsats har de kommit fram till efter att ha studerat blåstång som växer utmed Storbritanniens kust.
En viktig iakttagelse är att ägg - och spermieutsläpp sker vid samma tidpunkt, mellan sju och åtta på kvällen vid fullmåne. Vattnet ska vara lugnt, syrerikt, ha rätt temperatur och som sagt, det ska vara full - eller nymåne. Infinner sig just detta förhållande släpper hanplantan sina spermier och honplantan sina ägg. Dessa förenar sig sedan i det öppna vattnet mellan tångruskorna. Det befruktade ägget faller ner mot klippan för att få fäste och börja växa (Vår flora i färg, 1992).
Blåstången släpper inte ut några befruktningskapslar vid blåsigt väder för att under sådana förhållanden får spermierna svårt att nå fram till äggen. Spermierna har bara tre till fyra timmar på sig att hitta rätt och dessutom får avståndet till honplantan inte överstiga en halv meter för längre än så orkar spermierna inte simma.
Blåstången är som bekant fotosyntetiserande. Detta medför att pH - värdet runt plantan höjs, koldioxidhalten minskar och syrehalten höjs under dagen. Det är denna miljö som är nödvändig för att få tången att släppa sina spermier och ägg. Detta är den enkla anledningen till att det inte sker några utsläpp när det blåser eller går stora efterdyningar eftersom vattenombytet då är så stort i tångruskans närområde att den nödvändiga miljön inte går att upprätthålla.
Det finns två olika teorier om hur tången kan känna
av att det är full - eller nymåne vilket, som sagts,
är ett grundvillkor för att blåstången ska
släppa sina befruktningskapslar. Den ena teorin är att
plantan känner av när det blir en viss mängd månljus
och kan då släppa sina förökningskapslar.
Den andra teorin bygger på att tången påverkas
av den ändrade gravitationen som uppkommer vid full - och
nymåne och på vis känner att det är dags
att föröka sig. Ännu har inga experiment genomförts
för att undersöka vilket som gäller (Kautsky, 1997).
Som tidigare sagts är blåstången i Östersjön
mindre än på västkusten. Blåstången
är den vanligaste arten på Östersjöns grunda
hårdbottnar. Tångbältet finns på djup mellan
0,5 till 7 meter men längre ut mot det öppna havet
kan bältet sträcka sig ner till ett djup på mellan
10 och 12 meter. (Kautsky et al. 1992).
Blåstången som är den enda större brunalgen som lever i Östersjön står för en stor del av syreproduktionen. Men det är inte det enda, blåstången utgör boplats för en rad smådjur och larver samt för vissa fiskyngel. Fiskyngeln får rikligt med föda genom alla de smådjur såsom kräftor, larver och sniglar som lever i tångbältet. Dessutom fungerar tången som ett skydd mot större fiskar och rovdjur vilket gör att ynglen har större chans att klara sig till vuxen ålder.
När blåstångbältet av olika anledningar försvagas eller försvinner helt så får det många ofta negativa effekter.
Många snäckor och larvers naturliga miljö försvinner
och fiskynglen har ingenstans att växa upp när tångbältet
försvinner från en plats. Strömming har sin lekplats
i tångskogen och lägger sin rom bland tångruskorna.
Tången är alltså viktig på många
sätt.
Blåstången har i normala fall en viss påväxt av alger men delvis på grund av eutrofieringen har påväxtalgerna ökat och detta påverkar blåstången negativt. Påväxtalgerna har en större yta i förhållande till sin volym och detta medför att de konkurrerar med blåstången vid användandet av vattnets näringsämnen, vilket leder till att tångruskan inte får tillräckligt med näringsämnen. Dessutom skuggas tångruskan av påväxtalgerna och kan på så vis inte genomföra fotosyntes i samma utsträckning som i normala fall (Kautsky, 1997)..
Påväxtalgerna medför
att tångruskan får en större yta i vattnet och
gamla svaga individer slits lättare av vågor och strömmar.
Överlevnaden hos en individ minskar.
Många olika djurarter har påväxtalger och blåstång som föda, bl.a. snäckor och kräftdjur. T.ex. betar tångskorven, ett kräftdjur, normalt olika trådformiga grön- och brunalger. När av olika anledning trådalgsmängden ökar så ökar även tångskorvpopulationen. När populationen blir för stor så börjar tångskorvarna även beta blåstång. När blåstången minskar, koncentreras djuren till de resterande plantorna vilket ytterligare påskyndar nedgången av blåstången.
Tångskorvarna kan i viss mån välja sin föda. De äter inte så gärna alger med hög polyfenolhalt. Detta kan visas experimentellt genom att tångskorvar får välja mellan blåstångsplantor som har en hög polyfenolhalt och sådana som inte har det. Tånskorven väljer då den planta som har den lägre polyfenolhalten.
Antagandena visade sig vara korrekta när forskare en höst studerade blåstången. Påväxtalgerna förekommer i mindre utsträckning på höstarna, vilket medför att tångskorvarna måste beta blåstång. Ett större betningstryck noterades på blåstången och främst på exponerade stränder där blåstångens fenolinnehåll var lägre än på skyddade stränder där halten var högre. (Ilvessalo 1986, Rönnberg & Ruokolhti 1986)
Tångens fenolvärde stiger
när tillgången på näringsämnen i det
omgivande vattnet sjunker och detta är anledningen till varför
polyfenolhalten är högre i de mer skyddade vikarna där
blåstången förekommer.
På grund av den ökade förekomsten
av bottenlevande trådalger och en ökad sedimentation,
minskar ytan av bar klippbotten som blåstången kan
fästa sig på. Detta är speciellt fallet vid skyddade
stränder där vågor inte spolar rent klipporna.
Som sagts tidigare ökar produktionen av växtplankton på grund av eutrofieringen vilket medför att vattnet blir grumligt och inte lika mycket ljus når blåstången. Detta medför att tångbältet förskjuts uppåt och blir mer känsligt för is och vind påverkan.
Grumlingen av vattnet kan även
orsakas av båttrafik, utsläpp från fabriker,
älvmynningar, sandupptagning och muddring. Grumlingen blir
då lokal och påverkar endast blåstången
i just det specifika området. T.ex. kan sägas att vid
livligt trafikerade farleder gör svallvågorna från
båtarna att löst bottenmaterial virvlar runt i vattnet
och transporteras med vågorna in mot stranden. Dels blir
det mindre ljus som når blåstången och dessutom
lägger sig det uppgrumlade sedimentet på bara klipphällar
som normalt skulle varit beväxta med blåstång
(Kautsky, 1997).
Marinbiolog Lena Kautsky på uppdrag i Östersjön.
Foto: M. Gynäs
De följande experimenten har vi inte själva utfört utan endast fått tagit del av och även sammanställt, samt dragit egna slutsatser.
Tidigare forskare hade placerat ut blåstångsgroddar
på vanliga och märkta plastplattor. Dessa togs in på
laboratoriet och undersöktes. Varje platta var noggrant märkta
med bokstäver av beskrivande karaktär. Först uppskattades
den procentuella täckningsarean av beväxtning på
plattorna. Sedan räknades antalet blåstångsplantor
och längden mättes på varje enskild planta med
pincett och lupp.
F3 Befruktade blåstångsfrön 80 %
NF 32 Naturlig beväxtning 25 %
NF 33 Naturlig beväxtning 40 %
NF 34 Naturlig beväxtning 90 %
FIL 19 Förplanterad grönslick 60 %
F3
Flertalet av de befruktade äggen
hade börjat gro och vuxit upp till små blåstångsplantor.
Trots denna goda start visade det sig att antalet större
plantor var få. Detta tyder på att de små blåstångsplantorna
hade svårt för att växa upp, på grund av
den hårda konkurrensen av näring, ljus och utrymme.
NF 32, 33 och 34
Blåstången har i dessa fall
hävdat sig med olika resultat på plattorna. På
alla dess tre har samma förutsättningar funnits för
groning och tillväxt. NF 32 och 34 har i princip samma procent
blåstång i förhållande till vegetationen
på plattan. NF 33 har varit ett framsteg för blåstången
där den lyckats bra med att växa. I och med att plattorna
vid nedsättning i vattnet helt saknat liv har slumpen avgjort
var de befruktade äggen hamnat och om de skulle gro.
FIL 19
På denna platta borde blåstången
vara mycket mindre än vad den är. Tången har grott
och växt trots att den har blivit skuggad under hela försökstiden.
Detta kan vara ett bevis på att blåstången inte
är så känslig som man antagit men troligen rör
det sig om en tillfällighet då man i större undersökningar
kommit fram till att skuggad blåstång växer sämre.
För mer information om försöket se bifogad bilaga.
Vintern 90 - 91 var extra hård, isen var ovanligt tjock och skrapade rent många berghällar från blåstång. Detta ledde till att många nya plantor kunde gro under kommande säsong.
På försommaren drog en storm
över Askö, vilken slet loss enorma mängder blåstång.
Den fertila blåstången drev in i skyddade vikar och
där släppte tången ifrån sig ägg och
spermier vilka snart grodde till tusentals småplantor. Tätheten
var 24+/-5 plantor på 25 cm2 och forskarna såg
här sin chans att studera den naturliga gallringen som förekommer
hos blåstången. Man valde en vik som ligger nära
Askölaboratoriet att studera. Mätningarna började
1992 och en mätning gjordes därefter varje år
fram till sommaren 1996. Det var då ingen idé att
fortsätta med mätningarna, den ovanligt tjocka isen
hade tagit de flesta plantorna som fanns kvar på stenarna.
Dessutom fanns många döda stronkar men få levande
plantor kvar.
Utgallringen av blåstångsplantorna beror av olika faktorer:
Genetiska förutsättningar
- Precis som människan
har blåstången olika genuppsättningar, vilket
innebär att vissa plantor gynnas mer än andra. Exempelvis
gynnas de plantor som börjar växa vid en lägre
vattentemperatur eller vid en lägre ljusintensitet, eftersom
dessa plantor kan börja växa tidigare på säsongen.
Plats och miljö - Särskilt i början är mycket små miljövariationer avgörande för huruvida enskilda plantor kommer att gynnas. Två groddar som hamnar på skilda sidor om en spricka kan utsättas för helt olika påverkan, och då tänker vi i första hand på solljusets intensitet. När en planta väl har börjat skugga en annan, hämmar den den andres tillväxt och den får ett ännu större övertag.
Sedimentationen har gjort Östersjöns
släta klippbottnar till mjukbottnar, vilket leder till att
blåstången får färre platser att leva på.
Den har nämligen bara möjlighet att fästa sig på
hårdbottnar.
Effekterna av eutrofiering och skuggande grönslick för överlevnaden av blåstången studerades i ett fälltexperiment. Plattor där små blåstångsplantor fått gro och plattor med nygrodd blåstång och grönslick planterades ut i ett eutrofierat område, Himmerfjärden. Områdena runt Askö fick bli referensområde. Plantor med blåstång led av hög dödlighet i början. Man fann att under de första tolv dagarna överlevde betydligt fler plantor vid Askö än vid Himmerfjärden på de plattor där grönslick ej förekom. Under samma period fann man ingen skillnad mellan de olika platserna om man tittade på de plantor där grönslick fanns. Om man jämförde överlevnaden hos blåstången på plattorna med och utan grönslick som var utsatta i Asköområdet märktes skillnader mellan dem. Vid Himmerfjärden var variationerna mellan plattorna mindre tydliga och nästan obefintliga.
Från dag tolv och framåt så var det ingen betydande
dödlighetsgrad, oavsett vilket område eller vilken
platta man studerade. Resultatet pekar på att eutrofiering
och grönslick har stor påverkan på blåstången
under de första två veckorna. Grumling och sedimentation
och inbördes konkurans mellan blåstångsplantorna
tros vara viktiga faktorer till varför tillväxten i
eutrofieringsdrabbade områden är så knapp.
Östersjön är ett hav starkt drabbat av den marina
eutrofieringen. Visst, det låter ju bra att det finns mycket
näring i vattnet. Då kan det växa mycket. Problemet
är att blåstången är flerårig och
växer långsamt. Ettåriga, trådformiga alger
som t.ex. grönslick, växer mycket snabbare. De slår
sig ner på blåstången, som efter några
veckor är alldeles överväxt. Solens strålar
kommer inte in till blåstångens bål; den klarar
inte av sin fotosyntes. Grönslicken klarar av sin fotosyntes
betydligt bättre än blåstången därför
att cellväggarna är betydligt tunnare än blåstångens
och den kan därför lättare ta upp näring ur
vattnet såsom kväve, koldioxid och fosfor. Dessutom
ligger cellerna efter varandra, som ett pärlhalsband, vilket
gör att solljus kan "tas upp" genom cellens alla
väggar. På grund av det här blir bestånden
av blåstång glesare. Blåstång som är
överväxt med trådalger slits dessutom lättare
loss från sin fästplatta.
Blåstången är en viktig del i Östersjöns totala ekosystem, vilket gör att konsekvenserna i fall blåstången försvinner helt skulle bli enorma. Blåstångskogarna är viktiga lek- och boplatser samt matställen för många smådjur. På en medelstor tångruska kan det finnas mer än tusen djur, exempelvis mossdjur, blåmussla, hjärtmussla och virvelmask. Det är därför inte så konstigt varför många fiskar väljer en tångruska att lägga sina yngel i.
Blåstången står för en stor del av Östersjöns syreproduktion vilket ytterligare bidrar till dess oumbärlighet. Man kan tycka att grönslicket skulle kunna ta över blåstångens roll som syreproducent men då grönslick är en ettårig alg som bryts ner varje år går det åt lika mycket syre som algen har producerat under året.
Naturlig gallring är en process som är nödvändig
för blåstångens överlevnad inom ett visst
område. Utan den skulle inte ljusmängd och näring
räcka till alla plantor. På vintern när is förekommer
och mörker föreligger konsumerar plantorna syre och
p.g.a. detta uppstår snart syrebrist, vilket dödar
plantorna.
Östersjön är ett hav som blivit mycket illa behandlat, och som lidit mycket stora förluster vad det gäller djur, växt- och bottenliv. Dagens åtgärder är med stor sannolikhet inte tillräckliga för att få Östersjön till ett friskt och levande hav igen. Men de är åtminstone ett steg i rätt riktning.
Våra egna förslag till att förbättra förhållandena i Östersjön är följande:
.
Bingman I : Biologisk mångfald (AB Fälths tryckeri,
Värnamo1993)
Bingman I : Havet lever - men farligt (Tuna Tryck AB, Eskilstuna
1991)
Christiansen, von Krusenstjerna & Waern : Vår
flora i färg - kryptogamer (Nordsteds förlag, Stockholm
1992)
Gärding E: Effects of Eutrophication and Cladophora on the Survival of Fucus
vesiculosus Zygotes in the Baltic Sea (Examensarbete 1996:3)
Foberg M, Kautsky H : Blåstång i Södermanlands
skärgård, rapport 12 (Södermanlands museum, 1988)
Foberg M : Växter och djur i Bottniska viken (Nordsteds
tryckerier AB, 1994)
Isfeldt I : Ett hav i förändring (Risbergs tryckeri,
Uddevalla 1992)
Oriander C : Blåstångens användbarhet
som bioindikator i Östersjön (Åbo Akademi 1993)
Török K: Havsutsikt (Nr 2, år 1995)
Wulff F : Östersjö '94 (I - tryck / Grafiska
huset, Luleå 1995)