Anarkofeminist/Luleåbo/mattesnille/gymnasist/har en fantastiskt bra, informativ website;
http://www.geocities.com/CapitolHill/Lobby/6900/
email: cureflickan@hotmail.com
 
 

UNDER MIN UPPVÄXT har jag aldrig kommit i kontakt med berusade människor som jag känner. När jag var liten var jag rädd för alkisarna vid systembolaget och andra okända berusade människor. Mina föräldrar har aldrig varit så berusade så att det har märkts utan all alkoholförtäring har skett med måtta. Jag anser att mitt förhållande till alkohol är väldigt sunt. Jag drack mig full första gången när jag var 16 år. Innan dess kände jag att det var onödigt med alkohol eftersom jag inte hade något behov av att dricka. Mina kompisar tyckte ungefär som mig så vi var ett mindre ’gäng’ som inte festade. Första gången jag var full var det med just dessa kompisar. Det var vid lucia första terminen på gymnasiet. Just att det var en festar-helg spelade inte så stor roll. Vi hade peppat varandra i två veckor innan och alla var jätteladdade. Vi ville inte raggla omkring på stan utan ville bara ha roligt tillsammans. Och roligt hade vi. Vi var hemma hos en kompis som var ensam hemma. Vi drack alkoläsk… ju mindre sprit det smakar desto bättre.

DET ÄR ETT OCH ETT HALVT ÅR SEDAN. Jag har fortfarande samma ’sunda’ inställning till sprit och festande. I början var det himla roligt. Så är det ju med det mesta. Men efter ett tag märkte jag att det inte var värt allt besvär. Det är dyrt med sprit, det är ett himla smygande så att föräldrarna inte ska få reda på något, hela dagen efter är dimmig och jag har läskig smak i munnen. De sista gångerna jag har druckit har jag dessutom bara blivit snedfull. Dvs suttit i ett hörn eller under ett träd och varit apatisk. Definitivt inte värt det. Ungefär samtidigt som mig ’slutade’ min bästa vän och min pojkvän att bruka alkohol i samma utsträckning som förut. Det ÄR roligare att bara sitta och prata eller göra något. Typ bada eller något sånt. Ofta blir det så sur stämning på fester. Alla bara hänger. För mig har det aldrig varit något problem att inte festa så mycket. Eftersom de flesta av mina vänner är frihetligt sinnade respekterar vi folks olika val. Vill någon inte så är det inget mer med det.

JAG HAR TÄNKT på en särskild sak. Förra sommaren var jag och ett par kompisar på väg genom stan. Det var fredagkväll och en massa fjortisar hängde överallt. Vid det ultimata hängstället fanns det ganska mycket folk. En tjej var jättejättefull. Hon såg väldigt liten och ensammen ut. Vi stannade och frågade hur det var med henne. Hon grät en massa och kunde inte gå. En av hennes kompisar var också där. Konstigt nog brydde hon sig inte i att tjejen trodde att hon skulle dö. Kompisen raggade istället. Okej, inte så snällt kanske men knappast ovanligt. Det ovanliga eller riktigt läskiga var reaktionerna från de andra som var där. Eftersom vi tog hand om en tjej som hade druckit för mycket hembränt kom vi från UNF. Det var inte normalt av oss att bry oss om någon som andra spottade på. Det fick mig att fundera över människors inställning till alkohol. Vem ska ta hand om de som inte kan ta hand om sig själva? Är det ett personligt ställningstagande? På ett sätt är det det. Om vi inte får välja sånt själva har vi några val kvar då? För mycket regler kan leda till ett kontrollsamhälle. Det tror jag inte skulle funka. Men å andra sidan... eftersom folk inte kan ta hand om sig själva idag, ska de få dricka? Jag tycker nog ändå att alkohol är ett personligt ställningstagande. En del saker måste vi kunna välja själva även om en hel del kommer att välja ’fel’. Vad händer då med de förtappade själarna som väljer fel? De som inte kan klara av att ha en bra relation till alkohol? I ett bra samhälle där alla bryr sig om varandra tar man hand om dem man ser fara illa. Om jag märker att någon inte mår bra ska jag kunna prata med den personen om det utan att den personen tycker att jag snokar. Det är svårare med människor som skadar andra när de är påverkade. I alla fall av missbruk av alkohol är vård och omtanke det bästa. Om missbrukaren vill det. Jag tror på hjälp till avvänjning och samtal om varför missbruket finns. Stöd från folk som verkligen bryr sig är också viktigt. Men det allra största ansvaret har naturligtvis missbrukaren själv. Det gäller att veta om att man missbrukar och man måste vilja sluta. Var går gränsen för missbruk? När du inte kan ta ansvar för vad du gör, när du skadar andra eller dig själv då missbrukar du.