[Tillbaka]

I ÅR ÄR JULAFTON FLYTTAD.

Julsångerna heter inte längre "Gläns över sjö och strand", tomteluvan, magen
och skägget är inte längre julens rekvisita.

Julafton börjar i kväll, 6/12, och håller på ända tills i morgon natt och
under detta blodsprängda dygn heter julsångerna "Deuce", "Strutter" och
"Detroit rock city". I år är tomten vältrimmad, vSlansad och sminkad.
Tomtedräkten brinner i helvetet, i stället bär tomten metall och spyr blod.

Kiss är tillbaka och jävlar i helvete vad vi har längtat.

Världen frossar i Kiss-nostalgi, överallt hör man folk minnas maskerader,
knäckta föräldrar, mammas kajalpennor och ketchup, låtsaskompisen Gene som
grep in när de äldre killarna var taskiga, rockstjärnedrömmar, oralsex,
syslöjdslärares förskräckta miner när du ville sy din egen Kiss-kostym.

Det sägs att Kiss bara vill göra intervjuer när det är mörkt ute. I dagsljus
finns inte Kiss, inte det Kiss som vi avgudar i alla fall. Kiss är kanske en
affärsapparat för vissa, de har till och med prytt finanstidningen Forbes
omslag, kanske är Gene Simmons, Paul Stanley, Ace Frehley och Peter Criss
cyniska rockgubbar som gör ett sista ryck innan pensioneringen, men så är
det inte för oss.

För oss är Kiss det ultimata rockbandet, den totala upplevelsen.

Det är sen söndagkväll, Gene Simmons pratar tätt mot mitt öra och det känns
som om jag drömmer. Det känns liksom F R stort.
Jag vet att ni tjejer har ljugit i alla år när ni sagt att storleken inte
har någon betydelse. Större *R bättre, så är det bara, skrockar han i
telefonluren.

Gene pratar om Kiss scenshow, monsterkonserten i Stockholms Globen i kväll
och på Scandinavium i Göteborg i morgon. Trots att han redan har hunnit bli
48 år bangar han inte för att bland annat flyga upp i ljusriggen och spy
blod över publiken samtidigt som han enligt egen utsago sjunger "den
underbara balladen God of Thunder ".
Folk blir helt vilda på våra konserter. Kvinnorna visar tuttarna, sminkade
pappor håller upp sina sminkade barn och du ser vuxna män gråta. Vi ser allt
detta, och i bland inser jag att jag står och flinar utan att tänka på det.
Det är helt sjukt!

Sminket är nyckeln till att "det riktiga" Kiss åter finns hos oss.
återföreningen hade varit rolig även utan smink, men med smink blir den
årets händelse. Alla kategorier.







* Tog du någonsin på sminket under tiden ni inte använde smink, bara för att
en gång till känna efter hur det var?
Nej. En gång när vi fortfarande hade smink sa Paul till mig: "Vet du,
Gene, en dag tror jag att vi kommer att sminka av oss och helt enkelt kommer
att vara ett vanligt band utan smink."
Du är galen, svarade jag. När vi sedan sminkat av oss trodde jag aldrig
att vi skulle ta på det igen. Tanken att förenas med Ace och Peter fanns
inte eftersom de inte var friska. De knarkade, och i det fallet är inte Kiss
annorlunda än till exempel ett fotbollslag. Hur ska du kunna vara ett lag om
dina lagkamrater tappar bollen så fort du passar?

* Före konserten, när du sitter i din loge, hur känns det då? Vad har
sminket för betydelse där?
Det fungerar på samma sätt som en krigsmålning. Helt plötsligt blir
allting väldigt allvarligt och du hör publiken ropa "We want Kiss, we want
Kiss". Vi behöver inte peppa varandra, det räcker med att vi sätter på oss
sminket så vet vi...

* Många i publiken är sminkade också.
Jaa, det är så jäkla kul! Antingen har de målat sig som sin favoritmedlem
eller också har de hittat på en helt egen.

Gene minns något och skrattar.
På en spelning nyligen fick Paul och Ace syn på en snubbe i publiken som
hade en sådan sinnessjuk sminkning att de började skratta så mycket att Ace
föll ihop i en liten hög. Han skrattade så mycket att han inte kunde resa
sig upp.

* Ni är kungar vart ni än kommer. Går ni ut och glänser efter konserterna?
Nej, efter showen åker vi till hotellet och bara... kollapsar. Man blir
extremt trött efter en sådan här show, vi är faktiskt på scen i över två
timmar och dessutom bär jag runt på 25 extra kilon på scenen.

* 25 kilo?
Basen väger sex kilo, och varje demonstövel väger ungefär sju kilo. Sedan
väger ju min scenkostym en hel del också, så det blir en VäLDIGT
ansträngande show rent fysiskt.

* Vad har varit roligast så här långt?
Kvinnorna. (Svaret kommer blixtsnabbt.) Du vet, vi behöver inte gå ut för
att träffa folk. Det brukar alltid finnas en hel massa vackra damer på
hotellet när vi kommer. De brukar vänta i lobbyn.

Gene tar en liten paus.
Du vet, groupie är inte ett fult ord. Tvärtom, det är ett vackert ord.

* Så det blir inte ensamt då?
Vi får så mycket sällskap vi fysiskt orkar med.

* Ja, men jag menar inte så.
Allting har sitt pris, i mitt fall har familjen fått stå tillbaka. Ledsamt
i och för sig, men samtidigt får jag göra något nästan ingen annan får
uppleva. Jag är inte gift, har aldrig varit gift och tror heller aldrig att
jag kommer att gifta mig. Jag har två barn som jag älskar, och träffar en
kvinna sedan många år tillbaka. Men jag har inte lovat henne evig trohet,
jag är en fri människa.




* De andra då?
Paul är gift, har en son och är mycket lycklig, Ace är gift men nog inte
så lycklig tror jag och Peter är singel men har varit gift två gånger.

* Så det är ensamt på toppen?
Livet ger dig två möjligheter. Du kan vara herde eller får ledare eller
någon som följer efter. Att spela i Kiss är följaktligen VäLDIGT ensamt. Vi
passar helt enkelt inte i något annat band. Vi ser annorlunda ut, vi går
annorlunda, vi gör saker på ett annorlunda sätt...

* Ser ni på er själva som ett av världens största band?
Det som utmärker en champion är de som varit med och hållit uppe sin
popularitet en lång tid. När man stått pall för tidens tand. Jag menar,
Smashing Pumpkins och Beck är bra, men huruvida de kommer att gå till
historien återstår att se. Det gäller som sagt att hålla länge. Som Beatles,
Rolling Stones, Metallica. Och Abba!
(Gene gnolar på "Knowing me, knowing you".)

Abba var väldigt viktiga för mig. De gjorde briljant pop och är unika. Jag
älskade dem då och jag älskar dem nu. De var ett jävligt, jävligt bra
popband. Tja, vad säger man, det tar tid att skilja människor från hjältar.

KISS ÄR HJÄLTAR OCH HAR betytt massor för väldigt många människor, och
hysterin har aldrig varit värre än i dag.

Nine Inch Nails geniförklarade frontperson Trent Reznor spelade piano,
saxofon och tuba innan han upptäckte Kiss. Efter det så fanns bara
rock n roll och ingenting annat
Gene Simmons! Om du kunde få vara som Gene Simmons, då skulle varje dag
vara världens bästa! sa Trent till amerikanska tidningen Details förra året.

När Trent Reznor spelar in skivor vakar två små dockor över inspelningarna
från sina platser på mixerbordet. Den ena föreställer Jesus den andra Gene
Simmons.
Där har du två judar det gått ganska bra för, säger Gene nöjt, uppenbart
förtjust över jämförelsen.

När julafton börjar i kväll så får Jesus stå tillbaka för Kiss. Från och med
nu tror vi på tomten.