Från 1840-talet fram till omkring 1930 flyttade drygt en miljon människor från Sverige till Amerika.

Utvandringen avstannade nästan helt år 1929 när den stora världsdepressionen började.

Det var många olika sorters folk som utvandrade. Bönderna som hade fått konkurrens från utländska spannmålsodlare och drängarna som sökte bättre arbete och löner. Pigorna som började jobba i fina familjer i Amerikas storstäder. Hantverkare och industriarbetare lockades också över till Amerika.

Sammanlagt utvandrade ca 1,3 miljoner människor ifrån Sverige till USA och det var drygt en tiondel som återvände till Sverige.

Det sägs att arbetarrörelsen var fientlig emot emigrationen. Den betraktades som en "fanflykt".

Amerika utnyttjades även som ett alternativ till fängelse.

Under den första massemigrationen kom en av tio emigranter ifrån städer men senare på 90-talet ökade det till var 5:e.

Södra och östra Europas andel i den totala utvandringen till USA steg från 18% under 80-talet till 52% under 90-talet.

En anledning till att man flyttade till Amerika var att man hoppades på att få det bättre ekonomiskt ställt i det nya landet. Andra orsaker till utvandringen var också religiöst och politiskt missnöje, ovilja mot värnplikten osv.... En del var bara allmänt äventyrslystna, lusten att pröva något nytt.

Åren 1867-69 var nödåren som fick många att utvandra. Skördarna slog fel, vårarna kom sent och höstkylan tidigt. De korta somrarna var mycket torra och regnet föll först när de obetydliga skördarna skulle bärgas.

Priset på sättpotatis höjdes så mycket att småfolket inte hade något att sätta i jorden.

Ofta fick emigranterna färdigbetalade amerikabiljetter skickade ifrån släktingar i USA.

I bygder där utvandringen kommit igång tidigt, bildades ofta en stark tradition att utvandra till Amerika. Det innebar att människorna valde att flytta till platser i Amerika, som tidigare utflyttade vänner och bekanta hade berättat om.

En annan orsak till utvandringen till Amerika var att de fattiga blev allt fler, samt att samhällsklyftorna blev ännu mera märkbara.

En viktig förändring som skulle leda till att utvandringen startade var att byarna skiftades i början av 1800-talet. Innan skiftet låg husen i en by tillsammans, nära varandra och varje ägare hade sin egen bit på den uppodlade marken. Alla samarbetade med varandra. Efter skiftet kom gårdarna längre i från varandra, alla fick sin egen åkerlapp och bönderna blev tvungna att arbeta mer självständigt än förut.

De första utvandrarna fick nästan ordna allt själva när det gällde överfarten.

Redan tidigt fanns det rederier som specialiserade sig på utvandrartrafik. Denna trafik växte snabbt, särskilt efter att ångbåtarna bröt igenom. Från början drevs utvandringstrafiken ifrån Sverige av engelska ångbåtsbolag men så småningom kom också danska, tyska, svenska och norska rederier in på marknaden.

För att få flytta var man tvungen att begära ett flyttningsbetyg hos pastorsämbetet i den församling man var skriven. Flyttningsbetyget behövde man sedan när man skulle teckna kontrakt med rederiets ombud om att få resa och både kontrakt och flyttningsbetyg var de tvungna att visa upp i utvandringshamnarna. Det förekom också ganska ofta att personer uppgav falskt att de var amerikanska medborgare.

Under den höga utvandringen på 1800-talet kostade en Atlantresa omkring 105 kronor. Det var en ganska hög summa vilket innebar att de allra fattigaste i samhället inte hade någon möjlighet att utvandra, hur gärna de än ville.

Det var vanligt att någon eller några familjemedlemmar först reste över till Amerika och tjänade pengar till biljetter åt de hemmavarande.

Det var inte allt för sällan att man utvandrade strax över "konfirmationsåldern" alltså någonstans i åldern 15-16 år.

Resan över havet till Amerika, medan man använde segelfartyg, var både lång och farofylld. Det bröt ofta ut sjukdomar bland emigranterna och många avled under färden. En del fartyg sjönk t.o.m.

När ångbåtarna introducerades på 1860-talet blev resan både snabbare och säkrare. De flesta emigranterna åkte med ångbåt till Amerika.

Ångbåtstrafiken hölls för det mesta uppe av engelska rederier så svenskarna var tvungna att resa över Göteborg via England.

En del sovplatser fanns bland 260 andra sängar i en och samma sal. Andra hade hytter om 2, 4 eller 6 sängar. Hytterna var trånga men det var åtminstone rent.

Familjer och ensamma kvinnor hade sina hytter i aktern och de ogifta karlarna i fören.

Männen och kvinnorna hade skilda matsalar.

Trapporna på båtarna var ofta smala och branta. Det var fruktansvärt trångt när passagerarna skulle upp eller ner.

Det var fasta mattider ombord. Man åt frukost, middag, drack kaffe och åt kvällsmat. Maten ombord var nästan alltid likadan. Så här kunde en matsedel för en vecka se ut:

Den 11: Frukost: Kött och potatis. Smör, bröd och kaffe.

Middag: Köttsoppa, smör bröd, kött och potatis + liten bakelse till

dessert.

Kl 3:Kaffe med vetebrödsskivor.

Kvällsmat: Kött och potatis samt smör, bröd och te.

Den 12: Detsamma som den 11 utom till middag, då desserten bestod av äpplen.

Den 13: Samma som den 11.

Den 14: Frukost: Köttkorv, resten som den 11.

Middag: Sötsoppa, kött och potatis samt äpplen till dessert.

Kvällsmat: Som den 11

Den 15: Frukost: Rå sill och potatis, smör, bröd och kaffe.

Middag: Kålsoppa, fiskstuvning (potatis och fisk ihopstuvade) samt en

bakelse.

Kvällsmat: Kött, kål och potatis, te

Den 16: Samma som den 12.

Den 17: Frukost: Fiskbullar och potatis.

Middag: Sötsoppa, kött och potatis samt äpplen.

Kvällsmat: Kalops och potatispuré.

Källa: S Bolin 1960, s 45-46

1638 inmutades trakten kring Delawarefloden till Nya Sverige. Detta område var under svenskt styre från 1638 fram till 1655.

Under den svenska tiden anlände bara 11 fartyg till Delaware och därför blev inte befolkningen stor.

De mest imponerande monumenten som finns kvar i Delaware-området är åtta episkopalkyrkor som var i församlingar som organiserades under präster i Svenska Kyrkan.

Den äldsta svenskkoloniala kyrkoplatsen som ännu är i bruk är troligen Gloria Dei- eller Wicaco-kyrkans församling i södra Philadelphia. Denna församlingen har på senare år haft en svensk gudstjänst en gång i månaden utom på sommaren.

Den äldsta kyrkobyggnaden är Trinity Church i Wilmington. Den byggdes 1699.

I början av juni 1846 anlände profeten Jansson med sin familj till Bishop Hill. När vintern kom så hade sammanlagt 400 "janssare" kommit till den koloni som uppkallades av profetens födelsesocken i Uppland, alltså Biskopskulla.

Första året köpte man in 260 acres och i dalgången kring en å med kraft till kvarn och sågverk, byggdes kolonin upp.

Den första vintern tillbringades i jordkulor. Upp till trettio människor trängde sig samman i varje jordkula. Endast i "Prästkulan" där Jansson bodde, var trängseln mindre. Eftersom de som bodde i jordkulorna var försvagade efter emigrationen blev de lätt offer för frossa och malaria.

Det ansågs som en synd att inte arbeta. Männen plöjde och byggde hus, medan kvinnor och barn beredde lin eller slog tegel. Vanan att sätta lin hade man ifrån Hälsingland och "janssarna" blev snabbt berömda för sitt lin.

För Erik Jansson stod det klart att kolonin inte kunde klara sig utan skola. Därför startades undervisning för barn och vuxna i Bishop Hill. Läsövningarna bestod förstås av katekesen och psalmboken men man undervisades också i engelska. Engelskan började läras ut redan första vintern.

Bishop Hill var förstås inte den enda religiösa kolonin på prärien. 1855 grundades t.ex. de första Amanakolonierna i Iowa av tyska insperationister.

En av Janssons många motståndare skrev i ett brev till Sverige: "Folket är som livegna, de måste gå efter klockan" Och visst gick profeten ofta för långt, som när han försökte ransonera livsmedlen genom långa fastor eller då han införde celibat för att begränsa antalet barn.

Den första stora katastrofen drabbade Bishop Hill 1849 med koleraepidemi. 150 invånare dog. Bland de 150 var också profetens hustru och två barn. 13 maj 1850 kom ett ännu värre slag, då Jansson sköts ned av en före detta kolonimedlem, som protesterade mot att Jansson skilt honom ifrån sin hustru, som var släkt med profeten. Många trodde att detta var slutet för Bishop Hill men inte ens profetens död kunde få denna koloni att splittras. Man saknade inte heller ledare. Det kom en ny som var profetens "Brigham Young", Jonas Olsson. Men det var inte samma religiösa och sociala sammanhållning som tidigare.

År 1860 upplöstes kolonin formellt. Trots allt behöll Bishop Hill sitt svenska språk och sin mellansvenska bondekultur.

Bishop Hill är fortfarande ett levande minnesmärke över den första svenska utvandringen.

När de svenska invandrarna var som flest i USA, år 1910, bodde 61% av dem i städer. År 1930 ökade andelen till 70%. Detta var mycket högre än i Sverige, där ungefär var tredje svensk var stadsbo.

Vid sekelskiftet fanns det fler svenskättlingar i Chicago än i hela Göteborg.

Dragningen till städerna berodde delvis på att den moderna tiden i USA var baserad på stad och industri. Efter sekelskiftet var det inte bara lockande att ta dessa industrijobben utan också ekonomiskt nödvändigt. Det fanns även jobb med hyggliga löner för okvalificerade arbetare. Allt färre började söka sig till jordbruksområdena.

Människor ifrån hela USA drogs till New York för att göra affärer med emigranter eller för att slå sig fram i Amerikas ledande storstad. Inget amerikanskt stadsområde utanför Chicago har haft fler svenska invånare än New York-Brooklyn. I Brooklyn bosatte sig svenskar, norrmän och finlandssvenskar och präglade flera kvarter kring Atlantic Avenue, som nästan var inom synhåll från emigrantfartygen.

De första svenskarna anlände till Jamestown 1849 från kolonin Chandlers Valley. Tio år senare fanns 250 svenskar i staden. Jamestown låg i ett rikt jordbruksdistrikt med mellaneuropeiskt klimat.

När skogsproduktionen började bearbetas i Jamestowns berömda möbelfabriker, fick svenskarna visa sin hantverksskicklighet. För att komplettera möbeltillverkningen startades också metall och tekniska industrier i detta område. 1869 etablerades den första svenskägda möbelfabriken. Den följdes av många andra allt eftersom emigranterna arbetade sig upp. Vid sekelskiftet var Jamestown en av USAs ledande svenskstäder.

Emigrationens huvudväg slutade i Chicago. Där splittrades utvandrarna i mindre strömmar som gick åt olika riktningar. Men detta kunde ta tid och man fick lov att vänta i staden. I många fall övergick väntetiden till fast bosättning. År 1846 slog sig 27 avhoppade "janssare" ner nära stadens centrum, som sedan kallades Swede Town. På våren 1849 fick Chicagosvenskarna ett kommuncentrum samtidigt som den episkopala St Ansgariusförsamlingen grundades med Gustaf Unonius som kyrkoherde.

Koleran var ett ständigt problem bland emigranterna under somrarna mellan 1849 och 1854. Av de 239 dödsfall som noterats under denna tid i St Ansgariusförsamlingens dödslängd, var 150 orsakade av kolera. Unonius, som tjänstgjort som sjukvårdare under en koleraepidemi i Stockholm lät ett sjukhus upplåtas för landsmännen.

1884 bodde det mer än 10 000 svenskar i Swede Town, det var ungefär varannan av stadsdelens invånare. På en del gator var svenskheten så gott som total.

Senare drog svenskarna sig längre mot norr och nya invandrare flyttade in. Svenskarna hade fått det socialt och ekonomiskt bättre och fått mer avancerade jobb. Eller så hade de blivit egna företagare. Detta ledde till att de skaffade sig bättre hus i grönare områden än Swede Town. Strax före första världskriget var det verkligen massutflykt. Swede Town förvandlades till "Little Sicily", med Chicagos högsta brottslighet.

Lantmätarna delade in USAs landområden i kvadratiska townships på ca 10 gånger 10 km. Townshipet var i sin tur delat i 36 sektioner om ca 1,6 gånger 1,6 km. En emigrant fick högst en fjärdedels sektion enligt homesteadlagen.

Genom denna lag fick svenskar, som inte ägde jord eller hade ekonomisk möjlighet att bli jordägare i Sverige, jord nästan gratis i Amerika. Varje myndig medborgare och varje immigrant, som förklarat sig vilja bli Amerikansk medborgare, fick genom homesteadlagen en bit jord att odla upp.

Även om nybyggarna fick gratis jord så var de ju givetvis i behov av grundkapital för att kunna upparbeta en farm.

För de som hade ordentligt startkapital hemifrån var det inga problem, men de som hade det sämre ekonomiskt tvingades ofta jobba halva sin tid utefter järnvägsbyggena.

I USA finns ingen statskyrka. Bland emigranterna fanns dock ett kyrkligt intresse, något som framgår av aktiviteterna i de svenska kolonisationsområdena som t.ex. Bishop Hill. Man grundade församlingar kort tid efter bosättningen.

Att delta i den kyrkliga verksamheten innebar ofta en form av socialt inflytande.

Anslutningen till kyrkorna var i allmänhet större på landsbygden än i städerna, för i städerna fanns det en massa olika föreningar och klubbar som konkurrerade ut kyrkan. På landsbygden var det kyrkan som höll uppe liknande aktiviteter.

Religionsfriheten i USA ledde till att de svenska emigranterna anslöt sig till en lång rad olika religiösa samfund. Många blev t.ex. medlemmar i baptistförsamlingar.

Det var ytterst få svenska emigranter under 1800-talet som kunde det engelska språket när de kom till Amerika. Många invandrare av första generationen kom nästan inte alls i kontakt med engelskan, för i hemmet, i kyrkan och i den närmaste bekantskapskretsen användes svenskan.

I vissa sammanhang var dock engelskan nödvändig som t.ex. i skolan och i affärer.

Många svenskar förlorade delvis kontrollen över det svenska språket när fler och fler engelska ord upptogs av engelskan. Det var frestande för många invandrare att så fort som möjligt lära sig engelska uttryck delvis för att de tyckte det lät fint och för att det gav en viss status. Det uppstod många olika former av blandspråk. På olika sätt förändrades svenskan genom att engelska lånord, engelsk grammatik, engelskt uttal och engelsk ordföljd smög sig in i språket.

Här kommer ett utdrag ur Gustav Nathanael Malms svensk-amerikanska bok "Charli Johnson, Svenskamerikan":

Men jag ska säga di va på stajl, ja änna fila tjip när ja titta på Änni. Men dä ingen reda mä våra stårkipara. Står inte Ajsakson och brägger att han har de letest i allting, och så när en kommer ut, så är dä bara ålfäjsen och atestajl alltihop för länge sen, men ja fick en bok mä mej mä pätterns i som ja ska visa´n. Ja kärar inte om han rätt bli mäd. Väl borta ä bra men hemma ä bäst. Ju bätt!

Så här ser denna svenska text ut översatt till engelska. De engelska orden som fanns med i den förra texten är kursiverade.

But I tell you they were in style, I just felt cheap when I locked at Annie. But our storekeepers don’t know what they are doing. There is Isacson bragging that he has the latest in everything, and then when you get out it is only old-fashioned and out-of-style all of it is long time ago, but I got to take along a book with patterns that I’m going to show to him. I don’t care if he gets mad. Well it’s fine to be gone but home is best. You bet!

Under första världskriget förändrades språket mycket. Det blev en patriotisk plikt att lära sig engelska. En lag antogs, som sade att unga immigranter skulle gå i skola för att lära sig det engelska språket. De som anlände på 1920-talet gjorde därför större ansträngningar att lära sig språket än tidigare invandrare.

Svensk-amerikanska församlingar övergick till att hålla gudstjänster på engelska.

USA hade länge haft fri invandring till sitt land och de flesta som kom dit fick tillstånd att bosätta sig.

Vid 1800-talets mitt höjdes starkare röster mot en fri invandring. De kom från personer och grupper som ogillade de nya folken som strömmade in i USA.

I denna invandringsfientliga propaganda hävdade man att kriminaliteten var hög bland folket som invandrade och att det hotade det amerikanska folkets levnadsstandard. De sade också att immigranterna var politiskt efterblivna eftersom de kom ifrån länder där man saknade fritt valda regeringar.

Främlingshatarna samlades på 1840-talet i det sk Know-Nothing-partiet. Deras mål var att avsätta utlänningar, som hade politiska poster. Partiet ogillade speciellt tyska och irländska katoliker som immigrerat. Partiets stridsrop var: "America for Americans".

Under kriget bestämdes att invandrare över 16 år måste kunna läsa och skriva. Det visade sig att denna regeln inte stoppade invandringen tillräckligt. Man diskuterade t.o.m. att stoppa invandringen helt, men 1921 antogs den första kvotlagen. Denna lag tillät 3 procent av nationalitetens antal personer i USA att invandra. Senare skärptes dessa bestämmelser och sattes till 2 procent. Genom dessa lagar försökte man skydda sig mot uthungrade och arbetslösa syd och östeuropéer, som flydde ifrån sina krigshärjade länder.

I början av utvandringen sökte familjer för det mesta jord som de kunde odla upp. Allt eftersom tiden gick och utvandringen fortsatte, började fler och fler ägna sig åt verksamhet utanför jordbruket.

Det fanns enorma skogstillgångar i Amerika och industrins och städernas snabba tillväxt skapade stora behov av trävaror. Många svenskar fick arbete i skogsavverkninsdistrikten i norra Mellanvästern, i staterna vid västkusten och i Canada.

Unga svenska kvinnor var eftertraktade som hembiträden på arbetsmarknaden. Särskilt i storstäder som New York och Chicago. Dit sökte sig många kvinnor som ville arbeta i hushåll. Det ledde till ett stort kvinnoöverskott bland storstädernas invandrargrupper. Detta ledde också till kvinnounderskott på landsbygden.

Utvandringen till Amerika ledde långt ifrån alltid till permanent bosättning. Ca 200 000 emigranter återvände till Sverige under den stora massutvandringen. Under den första delen av utvandringsperioden, då det fortfarande fanns gott om bördig och lättillgänglig jord i USA, stannade nästan alla utvandrare, men femtio år senare var situationen helt annan. Utvandringen hade avtagit och från och med 1890-talet fylldes emigrantfartygen med unga män och kvinnor som sökte sig till industriorter och storstäder. Bland dessa sena emigranter återinvandrade många, särskilt när tiderna var dåliga i Amerika. Det var fler ogifta som återinvandrade än gifta.

De flesta som återinvandrade och hade bott i städer i USA slog sig ändå ner i sina gamla hembygder istället för att bli stadsbo i Sverige.

De svensk-amerikaner som kom tillbaka ifrån Amerika fick ofta stämpeln på sig att vara skrytsamma och utmanande i klädseln.

Källor: "Amerikaemigrationen" skriven av Hans Norman och Harald Runblom samt "Mot löftets land" av Ulf Beijbom

Copyright ©: Cathrin Svensson -97

Anledningen till att jag valt att skriva om emigrationen till Amerika är att i början av 1900-talet utvandrade nästan alla av min farfars syskon och har skickat en massa brev som vi har hemma. Jag har läst några av dem. Men av det fick man inte reda på så mycket av det som jag ville veta. Exempelvis hur resan gick till.

Jag har också sett musikalen "Kristina från Duvemåla" Det är ganska kul också att min morfar bor nära Duvemåla och att jag på långt håll är släkt med författaren till boken Utvandrarna som "Kristina från Duvemåla" är baserad på. Alltså Vilhelm Moberg.