Lulebanden Counter Klock Wise och Blue Flames inleder.

Sedan är det dags för mer internationella tongångar. När amerikanska bandet Omar and the Howlers äntrar scenen blir det trångt på det spartanskt ihopspikade trägolvet i sanden.

Mr Louisiana Red, att göra entré.    Något stapplande kommer den äldre mannen ut på scenen - och river av tidlös blues med rötter från den allra hetaste amerikanska södern. Det spelar ingen större roll att tunga droppar börjat falla när Louisiana Red smeker sin slideguitar till "Sleep on Muddy Waters". Showen avslutas efter detta med "Mississippi Girl", men efter ett ihärdigt manande från publikens serveras en sista klassiker: "Let me be electrision".

Utdrag ur NSD

Flakasand Rocks!                                    Och detta i särskilt stor utsträckning på lördagskvällen, när uppemot 1.200 personer rycktes med, dansade och livligt lät sig underhållas av den blues- och rockmusik som under ett par timmar obönhörligt manglades fram från den scen som bara befann sig en bit från den natursköna Kalixälven.Egentligen borde det ju vara ett helt omöjligt företag. Men likafullt celebrerade Flakasands Blues- & Rockfestival sitt tioårsjubileum nu i lördags.  Det skedde med den mest internationellt gedigna artistlistan hittills samt med ett milt överseende från vädergudarna också; eftersom det inte började stänka regn förrän en bit in i den allra sista gruppens uppträdande – långt in på nattkröken.Med ”omöjligt företag” tidigare i texten menade jag att Flakasand ju faktiskt inte är det mest lättillgängliga av ställen.

Utdrag ur Kuriren