Sent på våren 1991 beslöt sig
två unga gymnasistdamer, undertecknad och Erika, för att skrapa ihop ett popband. Jag
planerade att spela gitarr, eftersom jag hade haft turen att ha ett par killkompisar som
tyckte om att lära mig lite riff och ackord på fester etc. Erika hade faktiskt gått på
en gitarrkurs, men var ändå inte så pigg på att axla en elgitarr. Eftersom hon redan
då hade en så cool apperance enades vi om att bas vore ett utmärkt instrumentval för
henne. Alltså behövde vi någon på trummor och någon som vågade sjunga. Isa, en
klasskompis till mig, spelade trummor sedan ett par år och ville till vår förtjusning
gärna vara med. Vi tillfrågade slutligen vår kompis Sara om hon ville sjunga, för vi
visste att hon var med i skolkören och så. Sara tyckte att det verkade jättekul, och
så var bandet grundat: 
DRAGOS.
Vi var fattiga och okunniga, men jag lyckades fixa en replokal på musikhuset Musicalen i
Gottsunda (the hood) och det var skitbra för oss. Där fanns instrument att låna,
förstärkare, sånganläggning och så fort något inte funkade för oss fick vi hjälp
av dom som hängde där. Kanon! Vi började alltså repa någorlunda regelbundet. För
oss, som inte riktigt var några virtuoser, föll det sig naturligt att snickra ihop egna
låtar (som vi klarade av att spela...). Den första låten, med det självklara namnet
"Ettan", var vi så stolta över att vi höll på att spricka. Så började
låtarna komma, nästan alla hade texter på svenska. Alla i bandet var mer eller mindre
delaktiga i låtsnickrandet, men man kan nog säga att Erika ändå hade huvudansvaret
för textskrivandet och jag för det musikaliska.
Efter nårga månader var det dags för förstärkning, Dragos behövde fler medlemmar.
Moa fick komma med och hjälpa till att fylla ut på gitarr, och Isas barndomskompis Åsa
fick ta med sig sin tvärflöjt och vara med hon också. Det visade sig emellertid ganska
snart att vi inte ville ha flöjt på alla låtar, så samarbetet med Åsa blev något
halvhjärtat, tillika kortvarit. Dock var hon ändå med på ett par spelningar. Den
första spelningen blev ett framträdande på Skandiascenen tillsammans med en rad olika
artister. Vi deltog med två nummer, en egen låt (som hette KS, och var det närmaste vi
kommit genrern "patetiska ballader"...... Men våra stolta föräldrar tyckte om
den i alla fall) och en union carbide-cover. Vi var nervösa och oroliga, och allt sket
sig. Till vår förskräckelse upptäckte vi nämligen när vi kom till stället där
framträdandet skulle utspelas att det inte fanns några förstärkare. Vi visste ju inte
att man måste ha med sig sådant själv. Hysteriska ringde vi till en kompis som vi
visste hade förstärkare i sina ägor och berättade för honom att "HJÄLP! Vi har
spelning men inga förstärkare, snälla snälla snälla...." Och visst var han
snäll alltid, så det ordnade sig. Under själva framträdandet stämde Erikas bas ur
sig, och eftersom hon var så nervös kunde hon inte stämma själv så jag (jag vill inte
verka fåfäng, men....hm) fick rycka in och skruva lite tills det stämde någorlunda.
Sara fick black out och glömde texterna, och allt var hemskt pinsamt. Men vi gjorde det i
alla fall. Detta var den 2:a december 1991, på min 18:års dag.
Under våren 1992 hade vi ganska många spelningar runt om i Uppsala, självförtroendet
var på topp och vi tyckte att vi troligtvis var dom mest begåvade, nyskapande och bästa
låtskrivarna i stan. Detta yttrade sig i olika former, affischer som framföll vår
storhet, vi fick vara med i lokalpressen, på lokalradion, och såg vi någon med gitarr
snappade vi gärna åt oss den och underhöll (??) alla med våra låtar. När Uppsalas
stora musikaliska gymnasie-evenemang "Katterocken" skulle gå av stapeln i april
1992 hamnade jag i stor konflikt med arrangörerna, eftersom Dragos inte tilldelats den
speltid som vi faktiskt förtjänade. Jag vägrade att vara med om vi inte fick en bra
tid, då kunde det faktiskt hellre var i så fall eftersom vi minsann hade andra
spelningar på gång också. Katterockarna skulle, enligt min uppfattning, vara djävligt
glada om vi över huvud taget ämnade ställa upp!! Men vi fick en ny tid, på
lördagskvällen klockan 19.30, så jag blev sams med mina forna fiender och vi gick upp
på scenen när det var vår tur. Det gick ganska bra och det var jättekul.
Storhetssäsongen våren 1992 avslutades med en speltrip till hunddagis i Handen
tillsammans med punkbandet Trigger Happy, vilka vi just hade börjat "data", ett
mindre nyktert (shit happens...) deltagande i en rocktävling i knivsta - även det
tillsammans med Trigger Happy, samt den första demoinspelningen. Denna avslutades tyvärr
aldrig och det vi hann spela in försvann, vilket betyder att våra svenska låtar från
det första året inte finns inspelade bortsett från en mindra bra ljudupptagning från
Katterocken.
