Uppsala universitet
Sociologiska institutionen
Sociologi B, vt 1998
Delkurs 4, B-uppsats

1. Inledning *

2. Analys av Hells Angels *

3. Slutord *

4. Referenser *

Det har under de senaste åren skrivits mycket om mc-gäng, om deras verksamhet, deras krig sinsemellan och deras brottsliga inriktning. Med tanke på att ämnets aktualitet blev vi intresserade av att studera det lite närmare. För att begränsa vårt arbete koncentrerade vi oss på Hells Angels, en organisation som varit något av en huvudaktör i medias framställningar.

Syftet med denna uppsats är att klarlägga hur ett motorcykelgäng kan vara uppbyggt, vad verksamheten går ut på, vilka värderingar som härskar, vad klubben har att erbjuda sina medlemmar och vilka människor som lockas av detta. Vidare vill vi titta närmare på massmedias roll vad gäller skapandet och upprätthållandet av myten kring motorcykelklubbar i allmänhet, och Hells Angels i synnerhet. Vi begränsar oss till att skildra Hells Angels, och utgår stundtals från Hells Angels Stockholms verksamhet. Emellertid antar vi att klubbstrukturen kan se ut på ungefär motsvarande sätt hos andra Hells Angels-klubbar och även hos de andra större motorcykelklubbarna som finns runt om i världen.

För att kunna göra en analys av Hells Angels har vi använt oss av tidningsartiklar, diverse litteratur samt en TV-dokumentär. Men då vi ansåg att detta inte var nog utförde vi en omfattande intervju med Hells Angels Stockholms presstalesman, Johan Segui, i en av klubbens lokaler i Bromma industriområde utanför Stockholm.

Motorcykelgäng som fenomen uppstod i slutet av 1940-talet i USA. Hells Angels grundades 1948 i Kalifornien av hemvändande stridsflygare, vilka inte lyckats återanpassa sig till samhället. Stridsflygarna beskrivs som vilsna krigsveteraner med svårigheter att anpassa sig till ett normalt civilt liv. De spenderade i stället sin tid med att åka Harley Davidson, en motorcykel som amerikanarna under kriget använt sig av och som vid krigsslutet såldes ut till en billig penning. Eftersom många av dessa cyklar var behäftade med fel reparerades de och byggdes om, cyklarna utsmyckades även med fantasifulla och häftiga målningar. (Sernhede, i SvD 15/3 1997). Namnet Hells Angels, såväl som klubbens emblem, är hämtat från en amerikansk bombardivision just från andra världskriget. Några myter om klubben säger att den i sitt inledande skede lockade till sig unga män med drömmar om total frihet, samt att klubbens gyllene treenighet bestod av tre B: Bikes, Booze and Broads (HD, 21/7 1996). Normerna var tidstypiska, där ära, mod och fysisk styrka var de mest upphöjda egenskaper en man kunde besitta (SvD 15/3 1997). Hells Angels var då, som nu, en klubb endast öppen för män.

Bildandet av Hells Angels föregicks av en händelse av stor betydelse för hela mc-kulturens utveckling. I den amerikanska staden Hollister 1947 urspårade en Bikerfest i tumult, som kallas för världens första mc-upplopp. Det hela skildrades i sensationella ordalag i tidningen Life Magazine, vilket i sin tur ledde till att ligisttendenserna inom mc-rörelsen fick stort utrymme i media. Det amerikanska motorcykelförbundet ansåg dock att 99% av mc-åkarna faktiskt var skötsamma samhällsmedborgare. Därav skapades myten om "en-procent-klubbarna", dvs de mindre skötsamma mc-gäng som ansåg sig ställa sig utanför samhället. (se t ex Charpentiers, i SvD 27/09 1997). De klubbar som anser sig tillhöra denna vildare procent annonserar gärna detta genom att sy fast "1%"-märken på sina västar.

Vissa massmediala källor (se t ex intervju med Yves Lavigne i UNT, 20/7 1996) delar in Hells Angels historia lite grovt i tre faser. Under de första 20 åren, dvs fram till mitten av 1960-talet, var klubben vad myten säger om dem; ett vilt festande motorcykelgäng vars leverne präglades av att supa, slåss och åka motorcykel. Inom klubbarna fanns en mycket stark gemenskap, klubbarna blev som brödraskap där alla ställde upp för klubben vad som än hände. Efter detta skede började en maffialik organisationsstruktur ta form, en toppstyrd hierarki vars ledning kommit på att det fanns pengar att hämta i narkotikaförsäljning. Organisationen påbörjade således en omfattande narkotikaverksamhet. I den tredje fasen, vilken pågår just nu, handlar Hells Angels enbart om organiserad brottslighet, där det forna brödraskapet är utplånat och ersatt av en järnhård disciplin bland sina medlemmar. Om denna beskrivning av Hells Angels utveckling är riktig råder det emellertid delade meningar om, vilket kommer framgå i resten av uppsatsen.

Det finns 140 stycken Hells Angels avdelningar utspridda i 19 länder. Den första Hells Angels klubben i ett land kallas för "the Mother Chapter", varpå nästföljande klubbar i landet bara kallas för avdelningen i den stad de befinner sig i, exempelvis "Stockholm Chapter". Enligt Hells Angels själva är varje chapter autonom och sköter till stor del sig själv. Organisationen Hells Angels är demokratiskt uppbyggd, där varje fullvärdig medlem har en röst oavsett arbetsuppgifter eller position inom sin klubb. Varje Chapter har en komplett organisatorisk uppbyggnad, bestående av bl. a. en president, vice president, sekreterare, kassör, en "Road Captain" och en "Sergeant of Arms". (Segui, 1998). Alla medlemmar bär en slags "uniform" bestående av en skinnväst med klubbens emblem samt klubbnamnet och hemort. Dessutom framgår via västen vilken position i klubben respektive medlem har. Vissa menar att anledningen till att ortnamnet finns med på västen, är att visa vilket territorium klubben i fråga kontrollerar.

Presidenten är klubbens högste ledare, vars främsta uppgift är att sköta kontakterna mellan sin klubb och andra Hells Angels-klubbar, både inom och utom landet, samt att i dessa sammanhang föra klubbens talan. Han är också vanligtvis den som har hand om även andra kontakter utåt, som med rättsväsendet eller andra motorcykelgäng. Presidenten är också den avgörande parten i interna mål som hamnar utanför Hells Angels stadgar. (Segui, 1998 och Wolf, 1991). Vice presidenten ansvarar för presidentens uppgifter när denne är förhindrad själv, t ex om presidenten är utomlands etc. Kassören är givetvis ansvarig för de ekonomiska frågorna. En Road Captain är den som är ansvarig när klubben ska ut och åka. Denne ska planera allt praktiskt som har med färdvägar, boende och motorcyklar att göra, samt eventuellt koordinera detta med andra klubbar. Under själva resan är det Road Captain som bär det högsta ansvaret för att allt ska fungera. Det är även han som kör i täten om klubben åker i formation. (Segui 1998 och Wolf, 1991)

Sergeant of Arms är en av de tyngre posterna inom en Hells Angels avdelning, men vad den person som är utsedd till Sergeant of Arms har för ansvarsområde, råder det delade meningar om. Enligt vissa presskällor (t ex Östersundsposten, 9/3 1996) är en Sergeant of Arms vapenansvarig i klubben, en slags krigsminister som leder gängkrigen och har högsta ansvar för klubbens vapenarsenal. Hells Angels själva hävdar dock bestämt att så inte är fallet. De vill snarare likna dennes roll med en Toastmasters och en ordningsmans. Enligt Segui (1998) ansvarar en Sergeant of Arms för att hans klubb följer Hells Angels uppställda regler och förordningar, samt att han har hand om ceremonier och utmärkelser etc. Denna senare version får stöd av antropologen Wolf (1991), som bekräftar att Sergeant of Arms huvudområden är att upprätthålla ordning och se till att seder och reglementen följs vid möten, men även vid klubbaktiviteter generellt. Vidare hävdar Wolf att ytterligare en uppgift tillkommer, nämligen att försvara klubbmedlemmar, egendom och territorium från yttre hot. Om detta innebär ett ansvar för vapenarsenal eller dylikt framgår inte.

Mellan alla olika Hells Angels chapters sker en kontinuerlig kontakt. Samtliga poster sammanstrålar i internationella möten där man planerar kommande verksamhet. Följaktligen träffas exempelvis presidenterna från olika chapters och diskuterar relevanta frågor och fattar beslut om framtida projekt. Även internt inom den enskilda klubben sker möten där alla medlemmar ska deltaga. I exemplet Stockholmsavdelningen sammankallas till möte en gång i veckan, om inget särskilt har inträffat som motiverar ett extramöte. (Segui, 1998).

Motorcykelklubbar som är intresserade av att bli en Hells Angels-klubb får ansöka om att bli s k Hang Around klubb. Detta sker vanligen genom att klubben gör en skriftlig ansökan som skickas, eller överlämnas, till de närmaste Hells Angels avdelningarna. Denna ansökan diskuteras vid ett internationellt möte. Om klubben verkar vara lämplig som en Hells Angels klubb beviljas ansökan. Klubbar som inte redan är väl bekanta med Hells Angels har ingen möjlighet att accepteras som Hang Arounds. Som Hang Around klubb deltar man på Hells Angels fester och övriga tillställningar, där man bekantar sig mer med varandra för att ta reda på om klubben verkligen kommer platsa i organisationen. Får parterna förtroende för varandra och känner att de befinner sig på samma våglängd utvecklas Hang Around klubben till att vara sk Prospect klubb, dvs provmedlem. Som prospects får klubben en intimare kontakt med Hells Angels och banden dem emellan stärks. Alla prospectklubbar fråntas sitt tidigare namn, och tilldelas i stället namnet MC Sweden, MC Finland etc, beroende på var de bor.

Hells Angels kom till Sverige först i början av 1990-talet, då mc-klubben Dirty Dräggels från Malmö blev fullvärdiga medlemmar i organisationen och följaktligen fick namnet Hells Angels MC Sweden Mother Chapter. Det finns i dagsläget ytterligare tre svenska avdelningar som är fullvärdiga medlemmar i Hells Angels; en i Helsingborg, en i Stockholm samt en sk Nomads-klubb, vilka saknar klubbhus och därmed hemvist. Avdelningen härstammar dock från Malmö. Det finns även en prospect-klubb, nämligen f.d. Gamlestan MC i Göteborg, vilka numera, i enlighet med konstens alla regler, fått namnet MC Sweden Prospect Chapter. Det kan endast finnas ett Prospect Chapter i varje land. (Segui, 1998).

Att bli antagen som enskild medlem i en redan existerande Hells Angels klubb går till på motsvarande sätt som när en klubb ansöker om medlemskap, man börjar som Hang Around, för att sedan avancera till Prospect och slutligen, om allt gått bra, övergå till att bli fullvärdig medlem i Hells Angels. Medlemskap i Hells Angels är endast möjligt för män som har fyllt 21 år. (Segui, 1998). Det enda sättet att över huvudtaget ha en chans att bli enskild Hang Around medlem till ett mc-gäng motsvarande Hells Angels är genom att känna någon som redan är knuten till klubben (Sernhede, i SvD 15/3 1997). I stockholmsavdelningen finns för närvarande 30 stycken medlemmar (Segui, 1998).

Vad är då Hells Angels huvudsakliga verksamhet idag, varför finns de? Många, såväl massmedia som polis och politiker, hävdar att organisationen har utvecklats från att vara en samling motorcykelintresserade killar till det nuvarande tillståndet av att ägna sig helt åt mörk affärsverksamhet. Exempelvis menar Yves Lavigne, journalist och författare från Kanada som specialiserat sig på just Hells Angels, att produktion och försäljning av narkotika är själva kärnan i Hells Angels verksamhet (se t ex Lavigne 1996 eller Sv D 16/6 1996). Han menar att det endast är p g a deras affärmässiga intressen av Norden som växande narkotikamarknad som Hells Angels valt att etablera avdelningar i Sverige, Norge och Finland. Enligt Lavigne (1996) handlar narkotikaverksamheten främst om kokain och amfetamin. Han menar vidare att anledningen till att Hells Angels ständigt utökas med nya klubbar är att de behöver bli fler i sitt projekt att skaffa sig kunder och undanröja konkurrerande narkotikaorganisationer. Allt för att tjäna så mycket pengar som möjligt.

Denna beskrivning av mc-gängs verksamhet håller inte alla med om. Hells Angels Stockholm menar på att klubbens verksamhet ytterst handlar om att köra motorcykel. Utöver det anordnas fester och festivaler av de olika klubbarna runt om i världen, dit man åker och träffar sin bröder och har roligt. All narkotikaverksamhet och annan organiserad brottslighet dementeras bestämt (Segui, 1998). Carl-Johan Charpentier (Göteborgsposten, 15/3 1997), fil dr, författare och journalist, går även han emot teorierna om att mc-gängen skulle vara brottsorganisationer. Charpentier beskriver istället klubbarna som en "manlig skruvar- och pilsnergemenskap", något som verkar stämma överens med den bild Hells Angels gärna vill ge av sin verksamhet. Klubben är del av det dagliga livet, man träffas på klubbhuset där man mekar, tar en öl tillsammans eller bara umgås; "…några sitter och spelar kort, någon spelar flipper, tittar på TV tillsammans eller käkar tillsammans, det är inte mer med det." (Segui, 1998). Emellertid har Hells Angels erkänt att de under perioder ägnat sig åt diverse indrivningsjobb (Segui, 1998), omfattningen är dock lite oklar.

Samtliga medlemmar betalar en månadsavgift till sin klubb, storleken varierar beroende på klubbens utgifter. Förutom klubbkassan finns en ideell fond, som kallas Defence Fund, vilken dels består av donationer och dels av inkomster från de olika klubbarnas verksamhet. Av alla pengar som kommer in i Hells Angels namn skall en viss procent gå till denna fond. Fonden i sig syftar t ex till att bistå fruar, vars män sitter i fängelse. Dessutom kan klubbarna själva vid behov söka bidrag från fonden för t ex reparationer av klubbhus etc. (Segui, 1998).

Vilka människor söker sig till en rygmärkesklubb? Enligt Wolf (1991) handlar mycket det att bli en sk Biker om att söka efter en identitet, där klassrelaterade socio-ekonomiska faktorer spelar in. Amerikanska undersökningar visar på att de som söker sig till dessa gäng ofta kommer från arbetarklass. Med tanke på att många av de svenska medlemmarnas inkomster består av socialbidrag eller A-kassa, och de yrken som traditionellt förknippas med motorcykelåkarna, stämmer denna klassuppdelning troligtvis ganska bra även i Sverige. Varför producerar då just arbetarklassen aspiranter till den här subkulturen? Wolf pekar på vissa faktorer. P.g.a. av det moderna urbana samhällets stadsliv, det monotona och outvecklande innehållet i arbetarklassens arbetsuppgifter, skapas hos dessa något som äldre sociologiska läror kanske skulle kallat alienation eller anomi. Arbetarklassen kan därav få en känsla av en tillvaro i fångenskap. De kan inte utvecklas som människa inom sitt yrke och har få karriärmöjligheter. Jakten mot att hitta sig själv får man göra på fritiden, och i moderna städer är man då hänvisad till gatan. Wolf beskriver fritiden som Biker som mer än bara en socialt och känslomässigt belönande fritidsaktivitet, snarare är det en andlig återfödelse och ett sätt att leva ut sitt sanna jag. En livsstil. (Wolf, 1991).

Att bli medlem i Hells Angels innebär att man träder in i en romantiserad mansvärld. Förebilden är "outlaw-bikern", en slags antihjälte eller frihetsrebell, som står emot det hycklande, fega och konforma i samhället för att gå sin egen väg. Medan Hells Angels av allmänheten kan uppfattas som om de bryter mot samhällets normer, är deras egen världsbild den omvända; de ser i stället sig själva som "the good guys". Inom sin gemenskap, broderskapet, har klubben sin speciella kodex. Man behandlar varandra med respekt och som jämlikar, man ställer upp för varandra med ovillkorlig hängivenhet (se t ex Jönke, 1993, eller Änglar eller Banditer, 1998). Segui (1998) beskriver Hells Angels som "världens demokratiskaste förening", en man – en röst, där ingen fullvärdig broder är förmer än någon annan. "En broder har inte alltid rätt, men han är alltid en broder" (Wolf, 1991). Ett medlemskap betraktas som ett åtagande som varar livet ut, och genomsyrar medlemmens hela liv. Med medlemskapet kommer också förpliktelser och medlemmen förväntas fullständigt engagera sig i klubben. Det finns vissa företeelser som inte accepteras inom gruppen, t ex umgänge med en annan broders flickvän/fru, eller användande av tyngre narkotika. I båda fallen kretsar problematiken kring tillit, du ska alltid kunna lita på en broder till 100%. Utåt sett upprätthåller dock alltid klubben intrycket av att vara en oövervinnelig och sammansvetsad enhet, eventuella problem löser man helst internt. Om inte upprepade tillrättavisningar leder till ändrat beteende kan en medlem trots allt uteslutas.

En socio-psykologisk företeelse är att använda materiella ting som en slags förlängning av personligheten. Detta gäller i allra högsta grad Hells Angels. Man markerar sin särart genom att uttrycka sin smak, personlighet och livsstil med sina kläder, dvs den märkesutmyckade västen, tatueringar och sin motorcykel. Utseendet och attribut stärker även den kollektiva identiteten och därmed gruppgemenskapen. Motorcykeln och västen är själva hörnstenarna i identiteten. I och med att man "får färgerna", vilket syftar på de speciella färgerna i klubbens emblem, förändras de sociala och psykologiska betingelserna för personen. Den nyblivne medlemmen uppfylls av känslan att tillhöra något större, samtidigt som omgivningens syn på honom förändras. Myten om den laglöse rebellen har blivit förkroppsligad. Bilden på de flesta enprocent-klubbars ryggmärken är ofta skräckinjagande, och föreställer gärna symboler för död, makt och frihet. I Hells Angels fall består märket av en behjälmad dödsängel. Wolf menar att symbolerna betyder att bäraren ej är rädd för vad dom står för och att han har modet att göra dem till sina allierade. Vidare utsmyckas motorcyklarna med samma dödsföraktande symboler, och ju mer personlig cykeln är, dvs om det framgår att medlemmen lagt ner mycket tid och arbete på den, desto större respekt vinner medlemmen inom gruppen.

En annan faktor som förstärker den subkulturella särarten är användandet av dels den speciella jargongen, dels av olika smeknamn. Jargongen är minst sagt färgrik och ofta lite skämtsamt halvobscen. Den reflekterar till viss del synen på samhället och vad som är viktigt för medlemmarna. Exempelvis tar Wolf upp terminologin för en motorcykels olika delar, vilken särskiljer medlemmarna från utomstående, som inte är med i denna gemenskap och inte heller förstår vad de pratar om. Tyvärr fick vi inte så många exempel på svenska av den (ovanligt?) vältalige Segui. Däremot hade vi kunnat återge många underhållande exempel från den danske Hells Angel medlemmen Jörn Jönke Nielsen, eftersom hans biografi innehåller ett mycket färgstarkt vokabulär.

Användandet av smeknamn är ett sätt att skapa en personlig identitet inom den kollektiva gruppidentiteten. Smeknamnen väljer man inte själv utan dessa uppkommer vanligtvis under prospectfasen av klubbens medlemmar. Under denna fas matas provmedlemmen med de normer och värderingar som dominerar inom klubben och som håller ihop gruppens kollektiva identitet. Som ett led i denna inlärningsprocess tar den som är prospect symboliskt avstånd från sin tidigare roll i samhället. Genom att tilldelas ett nytt namn, som klubben valt ut, underlättas uppbyggandet av en ny identitet som klubbmedlem. Som exempel på smeknamn kan nämnas Sören-hål-i-håret och Micke Piss. Även om namnen kan synas förnedrande sägs de ändå med respekt.

Vägen till medlemskap för den enskilde individen är lång, att bli fullvärdig medlem i Hells Angels tar i dagsläget ungefär tre år och sker i tre steg.

1. Hang Arounds

Att vara Hang Around innebär att man ska lära sig att deltaga i aktiviteterna som genererar de subkulturella värdena och formar de subkulturella gränserna (Wolf, 1991). Man kan t.ex. bli vän med någon medlem som man sedan försöker imponera på, för att vinna dennes förtroende. Som Hang Around behöver man oftast en invitation eller en eskort till klubbhuset, annars släpps man inte in. Klubben skapar sig en uppfattning om hur personen är, t ex kan han diskuteras av klubben vid möten (Segui, 1998). Klubben tar även reda på vad han sysslar med, vad han gjort tidigare, om han har flickvän osv.

2. Prospects

Genom att bli en prospect ska man genom sitt beteende övertyga klubben om sitt fullständiga engagemang. I detta stadium knyter personen en intimare kontakt med klubben. Rent praktiskt innebär det att man sköter ruljangsen på fester och allmänt passar man upp på de fullvärdiga medlemmarna utan invändningar. Vissa säger att man blir en slags slav, vilket Segui förnekar. Enligt honom utför prospects allting med fri vilja, eftersom ju mer en prospect bjuder till, desto större chans till ett snabbare avancemang. Men att hunsas och förnedras förekommer i olika grad, och är ett sätt att härda prospects. Psykologiskt bryter man ned dennes försvarsmekanismer för att skapa en känsla av sårbarhet och maktlöshet. Detta gör en procpect mottaglig för suggestioner, vilket i sin tur gör att han kan internalisera gruppens ideal till fullo för att sedan kunna agera självständigt och ändå vara fullt pålitlig ur gruppens synvinkel. En noggrannare kontroll görs av provmedlemmens bakgrund, Wolf talar om att man ibland "grillar" flickvännen för att få reda på broderns sanna identitet. "Man måste vara sig själv", säger Segui. Ofta avslöjas mellan raderna hur en prospect är genom samtal med flickvännen/frun. Samtidigt avslöjas om flickvännen skulle kunna vara en negativ faktor vad gäller prospectens engagemang för klubben. Han måste ju vara beredd att rycka ut för sin klubb i alla lägen. Som prospect får man klubbens färger, dvs ett märke (den sk underbågen) men klubbens namn.

3. Fullvärdig medlem

Om man lyckats bevisa att man är duglig upptas man till att bli fullvärdig medlem. Fram till början av 80-talet var det vanligt med olika initiationsriter, genom att chocka och sätta prospects på prov framkom hur modiga de var och hur mycket de tålde. Emellertid har det under det senaste årtiondet gått mot en allt längre prospectperiod. Detta har gjort riterna onödiga, eftersom man nu under den längre perioden hinner se vilka som inte är lämpliga. I stället för initiationsriter brukar man numera fira nyblivna medlemmar med en stor fest. När man väl blivit fullvärdig medlem är man en broder och jämlik med de övriga i klubben. (Wolf, 1991, och Segui, 1998).

Ganska tydligt är att Mc-klubben är en patriarkalisk maktstruktur som vilar på och bevarar gamla värden om mannens dominans och kvinnan som det svagare, passiva könet. Kvinnor kan ej bli medlemmar i Hells Angels och chauvinismen kan sägas vara en av grundbultarna i den här subkulturen. Att vara en Hells Angel, står i extremen för allt som traditionellt ansetts vara maskulint. För att vara en Hells Angel måste man på så sätt ta avstånd från alla egenskaper som anses kvinnliga. Mansbilden och vad som är maskulint skapas i just kontrasten mot bilden av kvinnan och vad som är feminint. Machodramat, med Hells Angels som huvudaktörer, behöver en applåderande publik. Där kommer kvinnorna in i bilden. Deras roll är av socio-sexuell karaktär (Wolf 1991). Kvinnan spelar ändå en stor roll, trots att hon är förpassad till periferin inom motorcykelgemenskapen. Lavigne (1996) menar att Hells Angels utövar ett förtryck mot kvinnor, att en stor del av deras inkomster kommer från organiserad prostitution och att kvinnor mer eller mindre systematiskt våldtas och sedan skräms till tystnad. Vad som är sant är svårt att säga, men att det är en ojämlik sfär är tydligt. Kvinnorna i bikervärlden faller, enligt Wolf, åtminstone i USA inom 3 kategorier, vilka också anger status: Broads, Mamas och Ol`ladies. Broads är lösa kvinnor med vilka man har tillfälliga sexuella kontakter. Mamas är kvinnor som kan vara ekonomiskt knutna till klubben. Ol´ladies är flickvänner och fruar till enskilda klubbmedlemmar. (Wolf, 1991). I Sverige verkar uppdelningen av kvinnor begränsats till två kategorier, nämligen brudar och kärringar. På en direkt fråga om klubbens syn på kvinnor, svarade Segui att han uppfattade den som jämlik. Ändå erkänner han uppdelningen i en manlig och kvinnlig sfär och medger att ett kvinnligt medlemskap skulle vara omöjligt. Samtidigt förklarar han att ordet kärring innebär en viss status och sägs med respekt. Jönke Nielsen beskriver ordet kärring på ett målande sätt:

"Ordet kärring var hos oss inte nedsättande på något sätt, bara ett slags smeknamn. Vi hade också smeknamn för man - en man var en "gubbe". Jag har under årens lopp haft många diskussioner med kvinnor om ordet kärring. Till och med morsan har velat få mig att sluta använda det. Men mitt språk är det ingen som kan ändra på! Att det sedan ändrat sig med tiden är en annan sak. För övrigt är min mamma också en kärring och får finna sig att bli kallad kärring, om hon vill prata med mig. Okay hon är en härlig kärring, men en kärring det är hon. ett ord behöver inte vara fult, bara för att det har ett dåligt rykte. Det är inte vad som sägs, utan hur det sägs".

Bilden av mc-gängen och deras verksamhet har under årens lopp förändrats. I denna förändringsprocess har massmedia spelat en avgörande roll. Sernhede (i Göteborgsposten 15/3 1997) urskiljer tre faser, tre olika bilder, av hur motorcykelgängen och dess medlemmar utmålats i pressen. Under gängens tidigaste skede, dvs under 1940- och 50-talet, beskrevs Bikern som en underklassrebell, vilken vände samhället ryggen för att istället ägna sig åt en alternativ livsföring. Under 1960- och 70-talet utvecklades bilden av mc-världen till att framställas som en "sexuellt perverterad subkultur med starka inslag av våld och droger" (ibid). Under 1980-talet fokuserades allt mer på kriminell verksamhet och grov brottslighet, mc-gängen började beskrivas som maffialiknande brottssyndikat.

Media har, enligt flera källor (se bl a Charpentier), bidragit till att stämpla Hells Angels medlemmar som grova brottslingar, och har på så sätt hetsat upp stämningen och förstärkt allmänhetens negativa förställningar om mc-gäng. Mc-gängen i sin tur har via sitt agerande, med krigsföring mot varandra etc, levt upp till denna negativa bild. Allmänheten har således krävt av polis och politiker att kraftfulla åtgärder måste vidtagas för att sätta punkt för den terror som upplevs förekomma från gängen. Polisen har på ett sätt kunnat dra fördel av denna opinion, eftersom den bidragit till att större anslag delats ut (Änglar eller Banditer, 1998). Hells Angels själva har även de kunnat dra nytta av situationen, då myten om organisationen som kraftfull och mäktig har återskapats. Det hela har dock, från Hells Angels synpunkt, gått för långt. Nu vill klubbarna i stället värna om sin image för att inte riskera att bli förintade genom polisiära åtgärder och instiftande av ogynnsamma lagar och förordningar.

Den ovanligt höga frekvensen av dömda inom Hells Angels tycks tyda på att de i högre grad än vanliga medborgare ägnar sig åt kriminell verksamhet. En intressant fråga skulle här kunna var om Hells Angels som organisation är kriminell, eller om Hells Angels, som vissa hävdar, endast är en organisation med kriminellt belastade personer. Att svara på den frågan är dock mycket svårt, eftersom olika parter sitter med så bestämt olika uppfattningar. Vad organisationen främst beskylls för är narkotikaaffärer, prostitutionsverksamhet samt indrivningsverksamhet. Att Hells Angels skulle ägna sig åt omfattande narkotikaverksamhet i Sverige finns inga belägg för. Den enda narkotikadom där Hells Angels varit inblandade var en utsparkad medlems flickvän som dömdes för haschsmuggling (Appropå, 1996). Däremot verkar bilden se betydligt annorlunda ut såväl i USA som i Danmark, där åtskilliga narkotikadomar fällts emot Hells Angels. Vad de svenska Hells Angels medlemmarna blivit dömda för är misshandel, vapeninnehav och rån (Änglar eller Banditer, 1998).

Vad vi först och främst reflekterat över under detta arbete är svårigheten att bedöma vilka källor som kan anses tillförlitliga. Press och media präglas av en ensidig och ofta dåligt underbyggd, men ändå motsägande, bild av Hells Angels. Förstahandskällor saknas i många fall, och vi har upptäckt att det inte är ovanligt att motstridiga uppgifter förekommer om man jämför dagstidningarna sinsemellan samma dag. Beträffande trovärdigheten i vad Hells Angels själv säger finns givetvis starka skäl att misstänka att de gärna vill ge en förskönande bild av sig själva och sin verksamhet. Skulle organisationen verkligen vara ett internationellt brottssyndikat skulle knappast Johan Segui erkänna detta, eftersom ett sådant erkännande vore förödande för hans organisation. Detta har gjort att vi har svårt att dra några exakta slutsatser om Hells Angels verksamhet. Trots detta faktum anser vi oss ha fått en tydlig bild av den sociala verklighet och de sociala processer som är verksamma. Vi uppfattar oss ha fått en realistisk bild av de normer och de värderingar som möter en Hells Angels medlem. Organisationsstrukturen är kartlagd, och den långa vägen mot fullvärdigt medlemskap har vi fått en god inblick i. Det har varit mycket roligt och intressant arbete att fördjupa sig i. Ämnet är vidare vetenskapligt ganska outforskat, det finns mycket kvar att titta närmare på. Det vore t ex givande att i en kommande studie även intervjua andra parter i strukturen, så som prospects, uteslutna medlemmar, kvinnor knutna till organisationen etc. Tilläggas kan att vi gjort upprepade försök att få tag i en representant för den del av Stockholmspolisen som arbetar specifikt med mc-brottslighet, dock utan några resultat. Att få polisens version av Hells Angels hade givetvis varit av mycket stort intresse, varför en kommande studie även borde innefatta det.

Lavigne, Yves (1996): Hells Angels; Into the Abyss. HarperCollins, Kanada.

Nielsen, Jörn Jönke (1993): Jönke, mitt liv. TreMag Sweden AB, Hangö.

Wolf, Daniel R. (1991): The Rebels: a brotherhood of outlaw bikers. University of Toronto Press, Kanada.

Apropå, brottsförebyggande rådets tidskrift nr 5-6 1996.

Ca 200 tidningsartiklar från svensk dagspress från höst 1994 till höst 1997.

Änglar eller Banditer. Tv-dokumentär i tre delar, svensk-danskt samarbete från 1998.

Personlig intervju med Johan Segui, presstalesman för Hells Angels Stockholm. Bromma, 1998-05-15. Finns dels inspelad på band, samt utskriven (32 sidor!).