E-mail: <jan.e.richert@swipnet.se>

 

Denna hemsida öppnades onsdagen den 13 november 1996.

About ether rays which constitute an absolute space and in that create Time, gravitation and every other force and make all motion impossible except at the exact velocity of v=c;   by JAN E. RICHERT

In December, 1996, an English version of this theory will be avaible at this home-page. Later on, a more intelligible version will be introduced.

En mer lättillgänglig version är under utarbetande och kommer att publiceras löpande på denna hemsida.

 

Gravitationens och tidens gåta nu äntligen lösta!

Teorin visar förklaringarna till de av Einstein slutsatser som är riktiga.

Förord.

Människan har förmodligen spekulerat över sitt ursprung och över hur världen skapades så länge hon har kunnat tänka. Alla folk vi känner till har haft skapelseberättelser. Det måste på sin tid ha varit ett enormt stort steg i mänskligt tänkande, när tidiga föregångare till Newton eller Einstein lyckades sammanföra allt som händer och sker till en Gud och hans vilja, istället för att skylla på goda och onda andar som var bundna till olika ting och händelser.

Men ju klyftigare människan blev desto mera ville hon ha svar på. Ett genombrott av filosofisk art blev det när de gamla grekerna började systematisera sitt vetande på ett logiskt sätt och försökte få svar på angelägna frågor. För den moderna människan av idag kan Aristoteles lärobyggnad förefalla hopplöst naiv - men detta är djupt orättvist - här möter man nämligen för första gången ett försök att beskriva naturfenomenen efter ett kausalt mönster. Detta är ett stort steg framåt mot modern vetenskap.

Grekerna spekulerade till exempel över vad som drev ett spjut framåt sedan den kastande handens kraft lämnat den. Man införde en orsak som man kallade impeutus, som handen överfört till spjutet och, som när den tog slut gjorde att spjutet föll till marken. Galilei eller visade med experiment att denna kraft tog slut undan för undan och beskrev därmed kastbanor. Newton sammanfattade i sin himmelsmekanik allt detta som gravitationsfenomen och formulerade sina rörelselagar. Jag skall längre fram visa att Newton gjorde två helt förklarliga och naturliga fel i sin gravitationsmekanik, fel som har hängt med ända in i våra dagar och som medverkat till att vi ännu i denna dag icke har en riktig uppfattning om de grundläggande naturfenomenen.

Einstein fann vid studiet av Maxwells ekvationer för elektromagnetisk strålning vissa anomalier som han ville rätta till geom att införa att det endast fanns relativ rörelse och att ljusets hastighet var konstant under alla förhållanden.

Denna teori, som kom att kallas den speciella relativitetsteorin syntes lösa de problem som den skulle förklara - men inte heller den var nyckeln till en allmän förståelse av alla oförklarade problem - och jag skall visa att också den var behäftad med grundläggande fel trots dess epokgörande insatser att förklara det absoluta sambandet mellan tid och rum.

På 1960-talet och framåt har på den teoretiska fysikens område stora ansträngningar gjorts för att förena alla krafter till en. Teorin om allting eller Standardteorin. Ansträngningarna på detta fält har resulterat i ett antal Nobelpris och en utomordentligt avancerad matematik som förstås av ett antal högt specialiserade matematiker. Däremot har en teori som på ett enkelt sätt förklarar vad gravitation, magnetismen, elektriciteten, kärnkrafter och själva tiden har för orsaker och hur de fungerar hittills lyst med sin frånvaro.

Man kan nog påstå att mänsklighetens vetande har ökat enormt, framför allt när det gäller teknik, men när det gäller de övergripande teoretiska anslaget har inte så mycket hänt sedan de gamla grekernas tid. Vi vet fortfarande t.ex. inte vad gravitation och tid är.

Jag framlägger här en teori som är så utomordentligt enkel att man inte gärna kan tänka sig en enklare beskrivning av hur universum är uppbyggt och om de krafter som resulterar av denna konstruktion och som helt kan ersätta hittills existerande teorier på området. Det är min fasta övertygelse att denna beskrivning för första gången i mänsklighetens historia ger oss den nyckel som innebär att den fysiska delen av skapelsen kommer att förklaras in i minsta detalj.

© Jan E. Richert - Får kopieras och citeras helt eller delvis om copyright respektive källa anges.

E-mail: <jan.e.richert@swipnet.se>

 

 

Kort introduktion till eterstrålningsteorin

av JAN E. RICHERT.

 

Det enda man behöver antaga i denna teori är att hela universum genomkorsas av någonting som jag - som ett äreminne över alla dem som i det förgångna arbetat med begreppet eter - valt att kalla eterstrålar. Dessa har följande egenskaper:

Varje stråle rör sig med den absoluta hastigheten v = c och består av punkter, som var och en i hastigheten v=c innehåller den minsta möjliga energin, nämligen Plancks h. Alla dessa punkter ligger exakt lika långt från varandra och avstånden dem mellan representerar i längd den minsta existerande sträckan och i tid den minsta möjliga tidsenheten. Att tiden kan representeras av ett avstånd mellan två punkter är möjligt just därför att alla punkterna rör sig.

När en punkt rör sig det avstånd som motsvarar sträckan mellan två punkter, under den tid detta tar med hastighen v=c, har vi definierat den kortaste sträckan, den minsta tidsbiten och den minsta energin som existerar. Man ser också hur tid och rum på ett naturligt sätt hänger ihop sinsemellan men också lika naturligt med energin.

De rör sig i alla riktningar som är möjliga med hastigheten v=c, alltså med ljushastigheten i vakuum. Och denna hastighet är som Einstein antog alltid och i alla sammanhang precis lika stor var och hur man än mäter den. Men detta beror icke på att kroppars rörelse endast skulle kunna vara rörelse relativ en annan kropp.

Förklaringen till detta är en helt annan, nämligen att antingen man befinner sig i vila eller rör sig i vilken hastighet som helst upp mot v=c är alltid v=c. Detta kan verka paradoxalt men beror på att vår hastighet endast kan relateras till ljusets eller ljusets till vår. Ljusets - rättare eterstrålarnas - hastighet är alltid c och står helt utanför tiden då de själva är orsaken till tiden.

Tiden i vår mening uippstår först i materia när eterstrålarna växelverkar med den. När en kropp vilar i eterstrålningen är ljusets hastighet v=c. I samma ögonblick som kroppen börjar röra sig förändras tiden direkt proportionellt till hastigheten - ju fortare kroppen rör sig ju fortare går tiden - varför förhållandet v/t blir oförändrat. All rörelse i rummet är rörelse i tiden - ju fortare vi rör oss mot eterstrålningen ju fortare går tiden. Begreppet tid saknar helt mening utan materia.

ABSOLUT RUM.

Eterstrålningen skapar ett absolut rum. När en kropp rör sig mot eterstrålningen rör den sig både i rummet och mot tiden. Då en kropp antages befinna sig i vila i det absoluta rummet går eterstrålningen med hastigheten v=c mot kroppen från alla håll. Eftersom denna hastighet är den högsta tillåtna verkar det inte finnas någon möjlighet till rörelse överhuvudtaget i rummet - men denna möjlighet finns faktiskt just genom eterstrålarnas konstruktion. Det är på sätt och vis lika mycket tiden som skapar det absoluta rummet eftersom tid och rum är oskiljaktligt hopkopplade genom eterstrålarnas konstruktion. Mera om detta längre fram.

TIDEN.

Varje kropp som vilar i rummet får eterstrålningen mot sig och genom sig med v=c. Denna strålning är Tiden och ger atomerna de vibrationer som svarar mot universell normaltid.. Man får räkna bort gravitionella effekter på grund av den inverkan kroppens massa har på tiden. Det närmaste man kan komma den universella normaltiden är tiden hos en ensam vilande väteatom.

GRAVITATION.

Gravitationen beror på att eterstrålarna förlorar energi när de gå genom materia. När eterstrålarna kommer ut ur Jorden är de något försvagade. Vi märker detta därför att de mot jorden kommande eterstrålarna då är starkare och trycker oss mot Jorden. Gravitation är alltså skillnaden mellan eterstrålning och försvagad eterstrålning.

G-KRAFTER.

Tröghetskrafterna beror inte på motstånd mot rörelse i sig. När väl ett föremål har kommit i rörelse i det absoluta rummet finns det inget motstånd att övervinna trots att skillnaden mellan framifrån kommande eterstrålar med mer energi och de bakifrån kommande med mindre energi kvarstår.

Det är istället så att trögheten är direkt proportionell till det arbete som behövs för att ändra banorna för elektron-molnet och förmodligen också rotationerna i kärnan, så att dessa förmår anpassar sig till den snabbare rörelsen mot eterstrålningen och därigenom till det snabbare tidsförloppet.

Vi kommer ihåg att tid och längd mätes med samma mått på eterstrålarna. Det är detta som är räddaren i nöden. Om atomen börjar röra sig i det absoluta rummet så kommer också tiden att gå fortare.

Tiden ändrar sig exakt lika mycket som farten eftersom de är oupplösligt kopplade till varandra. Hastigheten som ju är förhållandet mellan en viss sträcka och en viss tid ändras därmed icke. Däremot ändrar sig tiden - den går fortare ju fortare kroppen rör sig mot eterstrålningen och av den anled-ningen kan hastigheten aldrig varken över- eller underskrida v=c, däremot kan kroppar tack vare detta ha vilka hastigheter som helst som ryms inom systemet. När det gäller kroppars rörelse relativt varandra adderas hastigheterna på vanligt sätt.

Eterstrålarna rör sig alltid rätlinjigt i det vi kallar c och ändrar sig inte i något sammanhang och fungerar som bärare av all förefintlig energi.

På detta sätt håller ljuset alltid hastigheten c genom att tiden helt automatiskt ändras precis i takt med rörelsen med hjälp av den oerhört enkla regulator som eterstrålen utgör. Man förstår då också att Michelsons experiment ovillkorligen måste visa att det inte fanns någon etervind. Det var däremot något förhastat av honom att på grund av detta också dra slutsatsen att det inte fanns någon eter.

När gravitationen håller oss kvar på Jorden genom den tyngd vi erhåller så beror denna inte i sig på att eterstrålningen från jorden är svagare än eterstrålningen utifrån utan på att vi inte kan röra oss. Vi såg ju att när raketerna på rymdskeppet stängdes av behöll detta sin fart trots att - precis som här på jorden - det föreligger en skillnad i eterstrålning där eterstrålningen framifrån är starkare än den bakifrån. Vi såg också hur naturen löst problemet genom att omforma atomens inre till den högre farten.

På Jorden går detta ju icke eftersom vi inte kan röra oss i kraftens riktning (som när vi faller fritt och följaktligen är tyngdlösa) och alltså icke kan möta den mertid, som skulle kunna ändra våra atomers inre banor, så att vi inte skulle väga något alls.

Detta faktum kan tyckas vara en truism men är i själva verket ett starkt stöd för påståendet att atomen vid sin rörelse i rummet på samma gång möter lika många tidsenheter som längdenheter och att kraften som skenbart behövs för att driva kroppen framåt, faktiskt går åt för att ändra atomens inre status.

Man får - trots den ingående beskrivning av strålar och punkter jag här lämnar - inte glömma att vad vi gör när vi söker förklara fysikaliska skeenden bara är försök att göra fattbara modeller av något som i sig kanske inte går att beskriva. Med andra ord - det finns kanske inte alls några eterstrålar eller punkter utan dessa är bara tänkta hjälpmedel för att överhuvudtaget kunna beskriva det ofattbara. Men detta hindrar naturligtvis inte att modellen trots allt fungerar och faktiskt förklarar det som hittills icke förklarats.

© Jan E. Richert - Får kopieras och citeras helt eller delvis om copyright respektive källa anges.

E-mail: jan.e.richert@swipnet.se

 

 

 

 

Inlämnat för publicering tisdagen den 17 sept. 1996 kl.15:30. Publicerat torsdagen den 19 sept. 1996.

Om eterstrålar som konstituerar ett absolut rum och i detta skaparTiden, gravitation och alla övriga krafter samt omöjliggör all rörelse annat än i den exakta hastigheten v=c; av JAN E. RICHERT

Det är uppenbart att varken Newton eller Einstein lyckades besvara alla olösta frågor inom naturvetenskapen. Vi vet ännu i denna dag inte vad gravitation och de andra krafterna egentligen är för någonting eller vad tid egentligen är. Man kan lugnt påstå att frågorna är många gånger fler än svaren.

Jag vill med denna eterstrålningsteori råda bot för den osäkerhet som råder, om hur det universum vi bebor egentligen är konstruerat och hur det fungerar och framlägger därför min tankemödas frukter för att de skall bli tillgängliga för bedömning.

Det enda man behöver antaga är att hela universum genomkorsas av någonting som jag kallar eterstrålar och som har följande egenskaper:

Dessa rör sig i alla riktningar som är möjliga med hastigheten v=c, alltså med ljushastigheten i vakuum. Denna hastighet är, som också Einstein antog, alltid och i alla sammanhang precis lika stor var och hur man än mäter den.

Varje stråle består av punkter, som var och en i hastigheten v=c innehåller den minsta möjliga energin, nämligen Plancks h. Alla dessa punkter ligger fixerade exakt lika långt från varandra och avstånden mellan dem representerar i längd den minsta existerande sträckan, och i tid den minsta möjliga tidsenheten. Att tiden kan representeras av ett avstånd mellan två punkter är möjligt just därför att alla punkterna rör sig.

När en punkt rör sig det avstånd som motsvarar sträckan mellan två punkter under den tid detta tar med hastighen v=c har vi definierat den kortaste sträckan och på samma gång den minsta tidsbiten och den minsta energin som existerar. Detta är hela teorin. Detta är allt som behövs för att förklara hela universum och allt som händer i det. Så enkel är skapelsen. Det geniala naturen gör, är just att mäta allting med samma måttband - nämligen eterstrålen. Detta gör att eterstrålarna skapar ett absolut rum och att alla krafter vi känner endast beror av dessa eterstrålar.

Det är detta som enkelt och naturligt förklarar hur ljusets hastighet alltid kan vara konstant och vad Tid egentligen är och inte minst vad gravitation och g-krafter är och hur de uppkommer samt att det inte finns några attraktionskrafter utan enbart tryckkrafter.

Teorin visar också hur atomen tar upp energi och varför. Varför det finns en absolut tid och hur hela kvantfysiken förmodligen vilar på den bristande insikt, som Einstein var övertygad om förelåg.

Att hubblekonstanten då rimligen har en annan orsak än universums utvidgning och att Big Bang i så fall får söka finna andra argument för sin eventuella existens verkar också vara en av slutsatserna av dessa upptäckter.

Att mäta både längd och tid med samma mått är det som gör att ljushastigheten aldrig kan vara någonting annat än just v = c antingen en kropp vilar eller är rörelse.

Vilar eller är i rörelse!? Vet jag då inte att det enligt Einstein bara finns relativ rörelse. Jovisst vet jag det - det är bara så att det just var på den punkten han misstog sig.

Just detta med en rörlig eter skapar nämligen förutsättningen för att universum blir ett fungerande s.k. absolut rum - nämligen något man kan relatera sin rörese till och inte bara till annan rörelse som Einstein gjorde. Om man tänker sig Jorden placerad bland dessa eterstrålar som rör sig från alla håll mot den just med ljushastigheten så skulle man kunna påstå att Jorden vilar i förhållande till etern eftersom all strålning då kommer mot den med samma hastighet.

Detta stämmer, men jag skall också visa att det inte är så lätt som det låter - men det går åtminstone teoretiskt.

Något av det viktigaste i denna eterteori är att ljushastigheten är konstant i alla sammanhang och att det går att visa varför.

Vi tänker oss nu att Jorden vilar i eterstrålningen som kommer mot den från alla håll. Alla experiment som gjorts i verkligheten har visat att ljushastigheten är lika stor från alla håll fastän Jorden rör sig åtminstone med 30 km per sekund när den går ett varv runt solen varje år och det låter ju som ett trolleri. Detta visades emellertid första gången av Michelson redan 1881. Detta experiment visade entydigt att ljushastigheten mätt på vår i rörelse varande Jord var konstant i alla riktningar och att man måste mönstra ut eterbegreppet, åtminstone som det då formulerats. Experimentet har upprepats med allt större nogrannhet långt in på 1900-talet med enahanda resultat.

Eterstrålarna kastar sig alltså mot och genom Jorden med den kolossala hastigheten 300.000 kilometer per sekund. Vad händer egentligen då? Med ett ljusår menar man både avstånd och tid. I det första fallet betyder ett ljusår det antal kilometer ljuset hinner på ett år och i det andra fallet menar man tiden det tar att för ljuset att förflytta sig denna sträcka, nämligen ett år.

Jo, följande händer: Under ett år strömmar alla dessa eterstrålar med längden ett ljusår genom Jorden. På varje sådan eterstråle sitter alla de punkter som sammantagna bildar tiden ett år. Detta är just Tiden - tiden med stort T - och vi förstår då att tiden endast kan gå åt ett enda håll, visserligen långsammare eller fortare, men aldrig baklänges. Hur vi än vänder oss rör vi oss mot tiden, vi kan bara välja åt vilket håll i tillvaron vi önskar färdas.

Vad händer mer? Dessa punkter som också representerar energi krockar med alla atomerna och utövar ett tryck på atomkärnan som av det trycket hålls ihop med de otroligt starka krafter vi kallar kärnkrafter och sätter samtidigt kärnorna i svängning. Av detta förlorar de krockande eterstrålarna energi.

Det är naturligtvis bara en bråkdel av av alla eterstrålar som träffar på kärnan i en enskild atom. Atomens hela volym är nämligen ungefär 1012, (en etta följd av 12 nollor) gånger större än kärnans. Det är ju bara det lilla antal eterstrålar som träffar kärnan, som förlorar energi och därvid försvagas, som kommer att skapa gravitationen. Man kan då förstå varför gravitationen är så mycket svagare än kärnkrafterna. Etern betalar alltså med dessa energipunkter för att vidmakthålla materien. Jag förmodar att man kan härleda Einsteins berömda formel E = mc2 ur det faktum att det är dessa energipartiklar som hamrar på kärnan (m) från alla håll =c2.

Eterstrålarna kommer alltså ut ur Jorden något energifattigare än de gick in. Men utifrån rymden kommer strålning som ännu inte blivit försvagad och som utövar ett tryck som är starkare än det som de eterstrålar som gått igenom jorden gör.

Skillnaden mellan den ingående och den utgående eterstrålningen är just den gravitation som trycker oss mot Jorden. Men detta är inte hela förklaringen som jag skall utveckla närmare i förklaringen till g-krafterna vid accelerartion. Gravitationen vid jordytan saknar nämligen möjlighet att utnyttja en mekanism som g-krafterna vid acceleration använder sig av.

Gravitationen är alltså icke en attraktionskraft utan en tryckkraft. Jag drar av denna omständighet den generella slutsatsen att det inte existerar några attraktionskrafter alls annat än skenbart och att alla krafter, också de magnetiska och elektriska, endast är yttringar av en enda kraft - nämligen eterstrålningen.

Gravitationen kan också sägas vara brist på tid - tomma platser på eterstrålarna. Det är av den anledningen som tiden går långsammare vid materieanhopningar.

Vi skall nu studera vad som händer när en rymdfarkost startar, ökar farten mer och mer allteftersom drivraketerna ökar sin förbränning till max och därefter vidmakthåller en jämn acceleration samt till slut slår av raketerna.

När raketerna tänds och farten börjar öka känner passagerarna av de g-krafter som uppstår på grund av accelerationen. Så länge som raketerna ökar kraften mot farkosten ökar också passagerarnas tryck mot ryggstöden. När raketerna har nått sin maxförbränning ökar inte längre trycket utan blir oförändrat tills raketerna slås av.

I samma ögonblick som drivraketen slocknar och ingen kraft längre verkar så fortsätter raketen i sin uppnådda fart utan att de ombordvarande känner någon g-kraft. Detta är ju egentligen utomordentligt märkvärdigt. Visserligen har man ju tagit bort drivkraften så ur den synpunkten kan man ju tycka att det är riktigt att verkan av denna då också skall upphöra. Detta kan ju synas besynnerligt även med hänsyn till de eterstrålar jag inför som förklaring. Jag hävdar ju att både g-krafter och gravitation beror på skillnaden i kraft mellan eterstrålningen i den ena riktningen och eterstrålningen i den andra.

Man kan tycka att g-kraften borde kvarstå eller att i varje fall den uppnådda farten borde bromsas in med tiden eftersom skillnaden i eterstrålningen ju kvarstår. Därtill kommer mitt påstående att ljushastigheten v=c under inga förhållanden kan överskridas.

Jag skall nu med hjälp av eterhypotesen visa hur oerhört enkelt naturen löst dessa funktioner som så länge gäckat våra försök att begripa dem.

Vad som egentligen hände när rymdskeppet startade och kom upp i fart får vi svar på när vi tittar på en enskild atom i t.ex. vår kropp. Vi utgår då från att rymdskeppet, innan det startar befinner sig i vila i det absoluta rum som bildas av eterstrålningen. Inne i atomen snurrar då elektronmoln och enskilda kärnelement i hög fart i cirkelrunda banor runt atomens medel-punkt.

När en kropp skall förflyttas en sträcka i rummet måste en kraft ansättas och för att den överhuvudtaget skall komma någonstans måste den börja sin rörelse med att accelerera. När rymdskeppet startar skulle atomen få fler tidspunkter mot sig per tidsenhet än den hade i vila om naturen inte genast automatiskt vidtog motåtgärder. Vi kommer ihåg att eterstrålarna med sina tidspunkter redan när atomen vilar i rummet rusar igenom den från alla håll med högsta tillåtna hastigheten nära 300.000 km per sekund. Det verkar alltså inte finnas några möjligheter för något att överhuvudtaget röra sig utan att bryta mot det generella förbudet mot hastigheter v>c.

Men vi kommer också ihåg att tid och längd mätes med samma mått på eterstrålarna. Det är detta som är räddaren i nöden. Om atomen börjar röra sig i det absoluta rummet så kommer också tiden att gå fortare. Tiden ändrar sig precis lika mycket som farten. Hastigheten som ju är förhållandet mellan en viss sträcka och en viss tid ändras därmed icke. Det som åstadkommer trögheten är det faktum att atomens inre delar måste ändra sina sina rotationsbanor så att de passar den nya tiden. Den måste förändra sina inre rotationer så att deras banor förvrängs från att ha varit cirkelrunda till att bli tillplattade i fartriktningen och förlängda i bakdelen. Förhållandet tid/längd måste vara oförändrat så att hastighen i alla riktningar alltid är precis v=c. Detta betyder att rotationen går olika fort i olika bansegment men det gör ju också tiden så hastigheten blir ändå densamma. Den energi som behövs för att ändra dessa banor får man från raketerna och den stämmer helt med den energi som åtgår för att övervinna trögheten mot rörelsen.

Om vi sätter till en viss kraft per tidsenhet så ändrar sig banorna lika mycket per tidsenhet som farten gör. När en viss fart uppnåtts har balans skapats mellan de olika farterna som eterstrålarna från olika håll har och det behövs inte mer arbete och vi känner då heller inga g-krafter. Rymdskeppet fortsätter i den fart som banändringarna berättigar det till och för att ändra tillbaka atomens banelement behöver lika mycket kraft tillsättas i motsatt riktning. Så fruktansvärt enkelt var det alltså och så självklar är naturen.

På detta sätt håller alltså ljuset alltid hastigheten c genom att tiden helt automatiskt ändras precis i takt med rörelsen med den oerhört enkla regulator som måttbandet eterstrålen utgör.

När jag här talar om olika mängd tidpunkter i olika riktningar så är det vad en utomstående observatör kan observera. Ombord på rymdfarkosten märker man inte att tiden går fortare, att man åldras fortare och att ljuset utifrån sett egentligen går olika fort i olika riktningar.

Den enda möjligheten att kontrollera att eterstrålarna fungerar som automatiska tidsändrare är att lägga märke till hur strålningens frekvens förändras i alla riktningar från en kropp som rör sig på grund av tidsförskjutningarna. Detta måste göras från observatörer som själva befinner sig i vila i förhållande till etern eller åtminstone till kroppen som rör sig.

Det finns redan en förklaring till dessa frekvensändringar. De anses nämligen bero på någon form av dopplereffekt. Men den som har tagit del av och förstått hela mitt resonemang förstår också att orsaken icke är eller kan vara dopplereffekter utan beror på de tidsskillnader som uppstår vid all rörelse i det absoluta rummet i förhållande till en observatör som ej deltager i denna.

Vi skall nu se litet på skillnaden mellan den tunga och den tröga massan. Jag sa tidigare när jag förklarade att gravita-tionen på t.ex. Jorden berodde på skillnaden mellan den försvagade eterstrålningen som gått genom Jorden och den oförsvagade som kom utifrån rymden. Jag sa också att gravita-tionen vid jordytan saknar en mekanism som g-krafterna vid acceleration mot eterstrålningen i det absoluta rummer automatiskt utnyttjar.

Einstein menade att att trög och tung massa var ekvivalenta och jag skall nu visa att detta framgår som en självklarhet i ljuset av eterstrålningsteorin. På Jorden trycks vi mot Jordens medelpunkt, men när vi rör oss som i fallet med rymdraketen så märkte vi ju att trots att vi fortsatte med samma fart efter att kraften tagits bort så försvann ju g-kraften trots att skillnaden i eterstrålningen framifrån och bakifrån fortfarande rimligen måste vara kvar. Borde vi då inte också rimligen här på Jorden så att säga vänja oss vid skillnaden i strålningen och till slut inte väga något?

Det förhåller sig på detta sätt. Just tack vare att rymd-skeppet rör sig genom eterstrålningen - och därför också genom det absoluta rummet, möter det också mer tid i direkt proportion till hastigheten. På Jorden försöker våra atomer också "vänja" sig vid skillnaden i eterstrålningen utifrån och den som är försvagad av gravitationen, och det är detta vi känner som vår tyngd - att vi hela tiden väger lika mycket. Men eftersom vi på jordytan inte kan röra oss mot Jordens medel- punkt så möter vi heller inte den mertid, som skulle kunna ändra våra atomers inre banor, så att vi inte skulle väga något alls, analogt med hur g-krafterna är tecknet på att atombanorna ändrar sig vid accelerande rörelse genom rummet.

Den enda skillnaden mellan tung och trög massa skulle då vara att den tunga beror på brist på tid och den tröga på överskott av tid i förhållande till den universella medeltid som skulle vara för handen hos en väteatom i vila.

Vi skall nu se närmare på en annan intressant omständighet som eterstrålningsteorin kan kasta ljus över, nämligen hur det går till när atomen tar upp ljus och hur den återutsänder ljus med precis samma frekvens som den strax innan tagit upp och framför allt orsaken till detta beteende.

Denna förmodan har med den omständigheten att göra att så fort något rör sig mot det absoluta rummet så rör det sig också mot tiden och som jag visat så går tiden direkt proportionellt så mycket fortare som farten ökar. M.a.o. ökar farten med n % så går tiden n % fortare. Förhållandet mellan rum och tid förändras alltså icke. Jag har vidare visat att om farten ökar så måste elektronmolnet ändra sig från cirkelrunt till något som inte är helt runt och då rimligen till en bana med större omkrets eller som jag föredrar att uttrycka det tidselementen måste bli fler varför eterstrålarna får släppa till tidselement. När sedan farten minskar behöver atomen ändra banans form och gör sig av med de tidselement som är för många för den nya lägre farten.

Vi kan enklast tänka oss förloppet i en gas. Där studsar gasmolekylerna ständigt omkring och krockar med varandra och tar upp tidsbitar och gör sig sedan av med dem som värme- eller ljusstrålning helt beroende på den absoluta farten. (Eftersom man inte känt till orsaken så har man kallat dessa studsar för elastiska och på så sätt har man kunnat bibehålla impulsen.) Sätter man nu till värme så rör sig gasmolekylerna häftigare och häftigare och strålningen som uppstår vid alla inbromsningar på grund av den tid atomen måste göra sig av med ökar den sin frekvens med farten = temperaturen.

 

Mössbauers experiment med fallande ljus visar att ändringar i atomens vibrationshastighet gör att frekvensändringar beroende på skillnaden i tid kvarstår in i ett annat tidsskikt. Beroende på färre tidspunkter vid gravitation. Gravitation är just brist på tidspunkter.

Detta synes övertygande visa att ändringar i lokaltiden vilka leder till frekvensändringar på den utsända strålningen består, vilket skulle innebära att det går att visa att de tidsföränd-ringar som enligt teorin skall äga rum, vid minsta förflyttning i det absoluta rum eterstrålningen skapar, verkligen äger rum. Detta måste också kunna visas på andra sätt med kroppar med olika hastigheter här på Jorden där vi kan vara stillastående observatörer åtminstone i förhållande till de rörliga kropparna.

Om det alltså finns ett absolut rum så skulle det visa att hubblekonstanten icke kan bero på en allmän utvidgning av universum och att då också teorin om Big Bang mister sitt starkaste argument.

Jag resonerar så här: Det är inte troligt att Jorden intar någon särställning bland alla himlakroppar. Detta innebär att origo kan förläggas till vilken som helst av alla dessa himlaobjekt när det gäller att observera hubblekonstanten på precis samma sätt som vi gör här på Jorden. Men om det finns ett absolut rum innebär detta att man också måste kunna tillskriva varje enskild himlakropp alla observerade hastigheter, vilket verkar falla på sin egen orimlighet.

Hubblekonstanten verkar få söka efter något annat fenomen som förklaring för sin existens.

 

SAMMANFATTNING

Vi ser alltså hur en kropp i vila i rummet genomströmmas av eterstrålarna som då ger den en universell medeltid utan påverkan från andra fenomen. Detta kan tydligen strikt gälla endast en väteatom i vila.

Det visar sig i dessa sammanhang att storleken inte saknar betydelse. Ju mer materia en kropp innehåller desto större gravitation och desto långsammare blir tidsflödet på ytan och gränsen skulle då vara att alla tidspunkter skulle gå åt vid eterstrålarnas passage genom massan. Då skulle den inkommande strålningen icke balanseras av något mottryck och trycket på kroppen vara maximalt, tiden skulle stå still på ytan och inga strålar skulle kunna bära ut ljus från kroppen som då måste ha förvandlats till en enda jätteatomkärna.

Vi har också sett hur den minsta rörelse mot det absoluta rum, som skapas av eterstrålarna, på grund av eterstrålarnas konstruktion med tvingande automatik leder till samtidig ändring av tidsflödet i de enskilda atomer som deltager i rörelsen så att hastigheten aldrig kan vare sig över- eller understiga v=c, och att denna ändring, för att atomen skall äga bestånd, kräver energi som är direkt proportionell mot såväl fartökningen som ändringsarbetet så som det kan mätas i g-kraftens storlek och detekteras i de olika frekvensändringarna i den strålning som utsändes i olika riktningar från kroppen.

 

Jag vill sluta med en liten iakttagelse som, om man anammar och använder sig av min eterstrålningsteori, styrker densamma.

Hur lång tid tar det för ett rymdskepp att fara från A till B, som bägge vilar i rummet, om avståndet mellan dem är n ljusår.

Svar: Det tar avståndet dividerat med hastigheten plus avståndet, allt uttryckt i ljusår, för den som gör resan. Hela ekipaget med innehåll har då också åldrats n år mer än den som vilat i rummet. Tiden går alltså fortare och detta helt proportionellt mot farten.

Exempel: För att komma från A till B om avståndet är t.ex. ett ljusår med en tiondel av ljushastigheten tar det tio år plus längden av det ljus - ett ljusår - som fanns där redan från början som avståndet mellan A och B.

Det är bara ljuset självt, som per definition, kan tillryggalägga avstånd utan att det blir någon tidsförskjutning.

Denna iaktagelse gäller naturligtvis generellt för alla hastigheter och vid alla avstånd och anföres också som ett starkt stöd för eterstrålningsteorin som jag tidigare visat.

Varför har ingen tänkt på det innan Einstein införde sitt additionsteorem för hastigheter??

Jag vill slutligen framhålla att jag anser att det negativa resultat Michelson fick vid sitt experiment av år 1881 för att mäta Jordens hastighet relativt etern, utgör ett mycket starkt stöd för föreliggande teori.

© Jan E. Richert - Får kopieras och citeras helt eller delvis om copyright respektive källa anges.

E-mail: jan.e.richert@swipnet.se