Lång väntan som blev kort detta år.

Tre år i följd hade vi blivit utan älg på vår B-licens. Visst hade vi haft älg i markerna men turen hade inte riktigt varit på vår sida. Denna sommar kunde vi utifrån spår och övriga observationer konstatera att vi hade mycket älg på våra marker. Framförallt höll en ko med kalv, mer eller mindre permanent till där. Det var faktiskt så mycket spår i markerna att vi sa till varandra: - Får vi inte älg i år är det konstigt!

Redan vid fyratiden första jaktdagen väckte klockan oss ur sömnen. Detta för att vi skulle hinna vara på pass när första timmans skjutljus gav klartecken. Som bekant rör sig älgarna mest i gryning och skymning. Detta har vi tagit fasta på i vårt lag eftersom vi enbart bedriver vaktjakt. Efter frukost och iordningställande av matsäck följdes vi åt, jaktledaren och jag, efter en gammal körväg som går in till markens två inägor. Vi skildes vid avfarten till den första inägan, kallad Mastorpet. August, som jaktledaren heter, fortsatte in till Bryngdalen där markens bästa pass väntade. Om Bryngdalen finns många jakthistorier att berätta men de får faktiskt stå tillbaka för det vi fick vara med om denna dag.

Väl på plats i tornet vid Mastorpet la jag försiktigt upp bössan på en skjutram som finns överst på tornet. Sittplatsen är egentligen aningen för trång men med bössan ovanpå ramen kan man i varje fall röra sig så pass att man kan plocka fram fika någon gång emellanåt. Fika och radio är ett måste när man jagar som vi gör. Det brukar i regel bli 11 timmar på ändalykten varje dag, fördelat på två pass, innan skymningen gör jakten omöjlig. Håller man på så i fyra eller fem dagar i tre års tid utan resultat, kan ni nog förstå att tålamodet börjar tryta och att träsmaken i baken blir påtaglig. Jaktlagets tre medlemmar har suttit minst 400 mantimmar på pass de senaste tre åren utan att få någon älg. I år hade vi dock som sagt stora förhoppningar. Större än på länge.

Efter blott 20 minuters väntan i tornet tyckte jag att jag hörde ett ovanligt ljud. Jag vände mig mot öppningen till inägan där jag nyss gått in men hejdade mig i rörelsen inför vad jag fick se. Enbart 35 meter från mig stod en stor ståtlig älgtjur med en imponerande krona och tittade upp mot mitt torn. Min första tanke var: - Oj vilken älg och vilket horn, kanske ett guldhorn!? Den andra tanken som lika snabbt slog mig: - Den kommer aldrig att kunna bli min! Hur skulle jag kunna komma till skott på en älg på det avståndet utan att röja mig? Dessutom verkade han vara på helspänn redan från början. Just i detta läge satt jag som förstenad i tornet, vågade knappt andas. Vapnet hade jag fortfarande uppe på skjutstödet och bössmynningen var dessutom riktad åt helt fel håll. Rör jag en fena nu så sticker han tänkte jag. Dessutom drog vinden, även om den var svag, från mig och mot älgen. Väntan medan han stirrade på tornet tycktes som en hel evighet men till slut sänkte han huvudet för att äta av inägans inbjudande och saftigt gröna höstgräs. I detta läge släppte älgen sin blick på tornet vilket jag inte var sen att utnyttja. Med snabba rörelser tog jag ner bössan från ramen. Tyvärr hade jag dock fortfarande pipan i fel skjutriktning. Under denna manöver var det som att tjuren blev skrämd. Med en rivstart sprang han snett ifrån mig. Då hann jag tänka: - Nu sticker han! Typiskt, när det äntligen dök upp en älg på passet. Men döm om min förvåning när han redan efter tio meter saktade in och plötsligt stannade upp igen. Älgen tittade och lyssnade av inägan och böjde så småningom ner sitt huvud för att äta igen. Nu har jag min chans tänkte jag. Visserligen var oxen fortfarande otäckt nära men han hade uppmärksamheten riktad på annat just nu och dessutom hade han gått snett ifrån mig. Äntligen kunde jag försiktigt vrida kropp och bössa i rätt skjutriktning. Detta gick faktiskt utan att tornet gav ifrån sig något störande ljud men när jag försökte hitta rätt i kikarsiktet dök ett nytt problem upp. Jag såg två hårkors i kikaren. Så här i efterhand har jag kommit på att jag måste ha sett både ovanför och genom glasögonen på något sätt. Tornet var högt och älgen nära, vilket medförde en relativt brant vinkel. Eller hade jag kanske glasögonen lite för långt ner på nästippen, därav det konstiga synintrycket? Nu gick tankarna på högvarv. Vilket kors skall jag gå efter? Jag måste besluta mig snabbt, för vilken sekund som helst kunde älgen kasta för vinden och försvinna. Efter en stund bestämde jag mig för ett av korsen (troligtvis hade det ingen betydelse vilket kors jag hållit mig till). Älgen kastade tvärt i skottet och sprang, inom hagelhåll, parallellt med tornet. Reflexmässigt repeterade jag om och när älgen passerade vinkelrätt med tornet släppte jag nästa skott. I kikaren kunde jag se att älgen markerade för skottet men den sprang ändå i full fart ut från inägan och in i den skyddande skogen. Sedan blev allt tyst.

Visst tyckte jag att han borde ligga där inne någonstans men när jag efter några minuter fick höra ett skott relativt nära så tänkte jag: - Tänk om han inte stöp utan gick vidare och någon annan fick äran att leverera det avgörande skottet. Den fina älgen skulle då inte bli vår och framförallt, kronan skulle inte bli min. Efter ytterligare ett par minuter gick jag ner från tornet och till platsen där älgen försvunnit ut ur inägan. Väl där kunde jag se att endast 40 meter in i skogen låg han, skogens konung, stendöd i blåbärsriset. Och vilken älg sen! Visserligen hade jag redan sett att det var en fin älg men denna älg var mer än fin. Faktiskt jättefin. En 20-taggare med långa, grova taggar, fina skovlar och enorma rosenstockar. Helt klart den finaste älg jag skjutit. Förmodligen ”livets älg”.

Efter kontakt med mina jaktkamrater samlades vi så småningom kring den enorma tjuren i stor beundran men även med en stor undran. Hur kunde en förmodligen garvad älgtjur i sina bästa dagar passera både mina och Augusts spår utan att ana oråd? Det normala vore väl att han kastat vid våra spår och med ett brak snabbt försvunnit ut från våra jaktmarker.

Några dagar efter detta blev det styckning av älgen och då fick historien sin förklaring. En morgonpigg tjej från byn hade just denna morgon ridit med sin häst in på ett hygge som ligger i direkt anslutning till våra marker. Väl inne på hygget kunde hon se en fin älgtjur och en kviga springa in i skogen i riktning mot våra marker. En stund senare mötte 20-taggaren sitt öde vid Mastorpet. Fyra års väntan fick till slut ett snabbt och, för vårt jaktlag, lyckligt slut. Väntan på älgen detta år varade endast en minut/tagg.

Vad månde bliva av denne lille parvel? Kanske en storljugare, förlåt storjägare som sin far.

Ove har skällt sin första älg i Västerbottensfjällen. Gångstånd i 20 minuter varpå jag fick avsluta. Lycklig husse!