KILA KYRKA

Som ett smyckeskrin vid E-fyran har jag en gång beskrivit Kila församlings moderna kyrka. Det är en beskrivning som ganska bra åskådliggör utanpåverket. Den vita kyrkan med sina två torn i öster är ett smyckeskrin. Men man måste öppna kyrkdörren och gå in i kyrkan för att hitta smycket som skrinet innehåller: en idag helt ovärderlig korutsmyckning av kyrkokonstnären Bengt Olof Kälde

Kila äldsta kyrka låg i Lundäng, på vänstra sidan av gamla E-fyran, om man kommer från Nyköping. Kyrkan låg alltså på samma sida om vägen som Kiladalens andra tre kyrkor. En välbevarad ruin, utgrävd på 1940-talet, högt uppe på en kulle visar idag platsen var den äldsta kyrkan fanns. Det sägs att Kiladalen en gång var vattenfylld, vilket kan förklara den äldsta kyrkans höga läge. Man får än idag känslan av att kyrkan låg på en ö.
Denna kyrka uppfördes under senare delen av 1100-talet i östra delen av socknen. Troligen var här en gammal kultplats. Namnen på de angränsande fastigheterna Lunden och Lundäng tyder härpå.
Under senare delen av 1600-talet anlades bruken vid Ålberga och Stavsjö. Därigenom ökades folkmängden betydligt och samtidigt flyttades socknens centrum längre västerut. Kila kyrka låg inte längre mitt i byn. Den var också mot mitten av 1700-talet i mycket dåligt skick, och som man kan se vid besök i ruinen, så var den liten och trång. Församlingen beslöt därför att överge sin gamla kyrka och istället bygga en ny längre västerut och till höger om E-fyran. Men församlingsborna var fattiga, de stora jordägarna bodde inte inom socknen utan på Nävekvarn och Svärta och visade inget intresse för ett kyrkbygge. Därför blev den nya träkyrkan synnerligen enkel och, vad värre var, dåligt uppförd, varför reparationer och förstärkningar så gott som genast måste företagas.
Redan under senare delen av 1700-talet började man insamla medel på husförhören till en ny kyrka av sten, och 1814 testamenterade Lars Tingstadius på Vik i Stigtomta, även ägare till Rogsta Lillgård i Kila socken, 500 Rdr banko "att användas till inga andra behover än Kila kyrka nybyggnad av mur- eller gråsten". Dessa medel hade tillsammans år 1962 med ränta på ränta vuxit till cirka 175.000 kronor.
1700-talskyrka i trä

Kila andra kyrka, kallad Adolf Fredriks kyrka, stod klar omkring 1750, och med sitt läge vid Ålberga gård låg den i ungefär mitten av församlingen. Den fungerade i över 200 år, men för de ansvariga inom församlingen började det på mitten av 1900-talet stå klart att något radikalt måste göras. Därför företogs en grundlig undersökning av kyrkan och ett kostnadsförslag för renovering upprättades. Samtidigt beräknades vad en ny kyrka skulle kosta. Det visades sig då, liksom 200 år tidigare, att en reparation om den överhuvudtaget gick att genomföra på grund av de rötskadade timmerväggarna, skulle ställa sig mycket kostsam. Det beslöts därför att överge tanken på att behålla den tvåhundra år gamla träkyrkan för att i stället inrikta sig på ett nybygge.
Det går inte att komma ifrån att Tingstadie fond, som den kallades, med sina 175.000 kronor lockade till att bygga en kyrka av sten. Pengarna var ju öronmärkta för en stenkyrka och fick inte användas för att reparera den gamla träkyrkan. När jag kom till Kila församling 1964 var församlingen i princip delad i två läger. Den ena sidan menade att rivningen av den gamla kyrkan var onödig. Virket hade i stort sett varit prima virke och inte särskilt murket. Den andra sidan menade att man utan vidare med knuten näve kunde föra in hela armen genom ytterväggarna.
Det är inte svårt att förstå att den gamla kyrkan hade ett stort affektionsvärde för flertalet av församlingsbor. Här hade man döpts, konfirmerats, vigts och här hade man begravt sina nära och kära. Blotta tanken på att riva en sån byggnad måste vara mer än svårsmält. Jag beslöt mig för att inta en mycket låg profil i synen på att riva eller inte riva, och jag var tacksam att allt detta hade ägt rum innan jag kom dit som präst.
Kila tredje kyrka

Arkitekten Kurt von Schmalensee blev den som fick i uppdrag att inkomma med ett förslag till en stenkyrka, och sedan detta godkänts av kyrkofullmäktige och övriga myndigheter kunde bygget påbörjas i maj 1962. Den 26 maj 1963 invigdes den nya kyrkan av biskop Gösta Lundström. Den drivande kraften bakom kyrkbygget var kyrkvärden Edward Lamberg.
Vad hände då med den gamla 1700-talskyrkan? Svaret är att den revs, vilket nog får anses som någonting mycket sällsynt i Sverige. Kyrkor brinner ner och kyrkor överges eller avsakraliseras för att används till profana ändamål. Men att en kyrka rivs hör till sällsyntheterna. Det var ändå det öde som drabbade Adolf Fredriks kyrka i Kila. Vintern 1964 fick kyrkvaktmästaren Nils Svensson i uppdrag att tillsammans med några andra riva hela kyrkan. Ur ett protokoll den 3 februari 1964 citerar jag "att låta kyrkvaktare N. Svensson för en summa av kronor 6.000 :- åtaga sig rivning och borttransport av kyrkan".
En del föremål flyttades till den nya kyrkan. Till dessa hörde dopfunten från 1200-talet, som sannolikt stått i Kila äldsta kyrka, orgeln, predikstolen och ljuskronor i trä. En hel del annat togs också till vara, till exempel några kyrkbänkar och pelare som burit upp läktarna. Flertalet av pelarna hamnade i Stavsjö Värdshus, där husbocken så småningom förstörde allihop. Delar av läktaren, altarringen liksom kyrkporten togs tillvara av Erik Fredriksson i Mogetorp. Kyrkporten är numera tillbaka och står uppsatt vid Kila kyrkogård.
Timmerväggarna, som var i dåligt skick, och övrigt virke blev förmodligen använt som ved att elda med.
Platsen för den nya kyrkan bestämdes till sluttningen ovanför kyrkogården och nedanför den gamla klockstapeln. De gamla ekarna runt kyrkan och ned mot kyrkogården, där numera en häck markerar platsen för den rivna kyrkan, samt utsikten mot den bördiga dalen med Kolmårdens blånande berg i bakgrunden, gör den nuvarande kyrkplatsen mycket tilltalande.
Korutsmyckningens förhistoria

När jag som ung präst kom till Kila församling i december 1964 hade den nya kyrkan varit i bruk under 1,5 år. Den nybyggda kyrkan saknade dock en korutsmyckning. Förutom altaret fanns där bara korabsiden i betong i en gråblå färg. Däremot saknades det inte pengar till en korutsmyckning. Från hemmansägaren Seven Pettersson fanns en donation på cirka 100 000 kronor till kyrkans prydande.
Församlingen hade fått ett förslag till utsmyckning av konstnären Sven X:et Erixon. I stort sett gick förslaget ut på att det skulle, som en mobil, hänga tre tygstycken från taket ner till sidan av altaret. Tygstyckena var i färgerna blått, grönt och gult, och de skulle symbolisera himlen, jorden och solen. Om församlingen godtog konstnärens förslag menade denne att man måste byta ut all kyrklig textil. Till exempel skar sig kyrkans olika mässhakarna mot konstverkets färger. Av flera skäl förkastades detta förslag av kyrkorådet i Kila. Man oroade sig dock för att tacka nej till X:ets förslag, då man trodde att han, känd konstnär som han var, skulle begära en orimligt stor ersättning för vad han gjort.
Det blev min uppgift att ringa konstnären, vilket jag också gjorde. Till min stora glädje blev X:et närmast lättad över att slippa uppdraget i Kila kyrka, Han var överlupen med uppdrag och hade svårt att hinna med. Därför ville han inte ha någon som helst betalning för sitt förslag.
Kyrkorådet frågade mig om jag kände till någon konstnär som skulle kunna smycka korets absid. Jag erinrade mig då en god vän, Bengt Olof Kälde. Han hade tidigare gjort ett EXLIBRIS till min hustru Birgitta och mig. I samband med den gåvan hade han halvt på skämt sagt: "Du kan väl tänka på mig om du blir kyrkoherde och har en kyrka som behöver utsmyckas." I Kila var jag inte kyrkoherde utan kyrkoadjunkt, men satt med i kyrkorådet som församlingens präst.
När jag fick frågan om jag kände någon konstnär nämnde jag Bengt Olofs namn. Kyrkorådets ordförande, Edward Lamberg, undrade då om det fanns något att titta på som Bengt Olof Kälde hade gjort. Jag svarade att jag bara kände till två saker: en mosaik i Samariterhemmet i Uppsala som skildrade "Den barmhärtige samarien", och ett målat processionskors i Sigtuna.
Edward Lamberg och jag kom överens om en dag då vi tillsammans kunde åka och titta vad Kälde hade gjort. Vi började i Uppsala och fick se den mycket vackra, en kvadratmeter stora mosaiken. Därpå for vi till Sigtuna och beundrade processionskorset. Saken var klar. Edward Lamberg bad mig kontakta Bengt Olof Kälde, för att komma till Kila och presentera ett förslag. Han tyckte att det skulle bli fint med en mosaik i koret.
Kälde ska mocka, inte måla

Resultatet av denna utflykt till Uppsala och Sigtuna blev att jag våren 1965 kontaktade Bengt Olof Kälde, som då var munk i ett benediktinerkloster i Erlach i Österrike, ungefär en mil från Linz upp mot tjeckiska gränsen. Jag skrev ett brev till Bengt Olof och bad honom komma till Kila och ge ett förslag på korutsmyckning. Bengt Olof svarade ganska omgående och sa att han själv ville, men att han inte fått tillåtelse att lämna klostret. Fader Jakobus, som var den som bestämde över munkarna i klostret, hade bestämt att Bengt Olof inte fick ge sig iväg. Jag skrev då direkt till Fader Jakobus och vädjade att han skulle låta Bengt Olof skulle få resa till Sverige. Några veckor senare kom ett brev från fader Jakobus. Han förklarade vänligt att just nu var det viktigare att broder Kälde mockade i stallet. Det hade Bengt Olof hållit på med något år, och han borde fortsätta med den sysslan ytterligare något eller några år. Jag svarade genast och undrade naturligtvis varför en konstnär skulle mocka i klostrets stall i stället för att syssla med skapande verksamhet.
Det gick ytterligare några veckor och så kom svaret. Fader Jakobus anförtrodde mig att Bengt Olof Käldes nerver för närvarande inte tålde den stress som konstnärskapet utsatte honom för. "Kälde har just nu nerverna utanpå kroppen", skrev fadern. Då vände jag mig till Bengt Olof i brev och skrev, att fadern inte ville släppa honom än, men att vi avvaktade i Kila på ett snart besök. I ett brev från Bengt Olof skrev han att han inte ville gå emot faderns vilja. Skulle han överhuvudtaget kunna åstadkomma något bra i Kila kyrka så ville han ha faderns välsignelse. Utan den skulle det han gjorde inte bli något av värde.
Under korrespondensen med Österrike hade jag hållit kyrkorådet underrättat om vad som gällde. Men Edward Lamberg tyckte att vi skulle vara tålmodiga och vänta ytterligare en tid, och han uppmanade mig att fortsätta brevväxlingen.
Det gjorde jag och sommaren 1966 gav fader Jakobus äntligen med sig. Bengt Olof Kälde skrev att han skulle få besöka Kila kyrka och mig någon gång i november detta år. Han berättade att fader Jakobus nyligen kommit muttrande något om "der verdammte Pfarrer in Schweden…": Det var jag som var den fördömde prästen. Men min envishet hade inte varit förgäves.
Tydligen hade mockandet i stallet haft avsedd effekt så att Bengt Olofs nerver nu var under kontroll. Alltså fick han faderns välsignelse att skapa ett konstverk i Kila, och fadern lät också meddela andra benediktinerkloster om vad munken Kälde nu hade att göra. Kila kyrka och dess kommande konstverk blev ett förbönsämne i den benediktiniska världen.
Uppdämd skaparkraft exploderar

Den 30 september 1966 miste Birgitta och jag ett barn i plötslig spädbarnsdöd. Bara några veckor efter begravningen kom Bengt Olof Kälde hem till oss från Österrike. Han blev mycket tagen av vad Birgitta och jag nyss gått igenom, och vi pratade om himlen och Kristi återkomst och de dödas uppståndelse.
Det var veckan före Domsöndagen, så det var naturliga samtalsämnen mellan en munk och en präst. Bengt Olof satt i fem hela dagar i Kila kyrka och mediterade över kommande söndagars texter, som ju handlade om Kristi återkomst och himmelen. Han tog färgprover från predikstol, kyrkbänkar och tegelväggar, och han bad. På fredagskvällen kom han med en skiss. Korabsiden upptogs av en glasmosaik föreställande det himmelska Jerusalem, staden med gator av guld. Ovanför denna glasmosaik var det fem figurer på kyrkans östra vägg. De föreställde i mitten Kristus sittande på en himmelsk tron med jorden som fotapall, på hans högra sida stod jungfru Maria och på hans vänstra fanns Johannes Döparen. Dessa var omgivna av Strängnäs stifts apostlar, Petrus och Paulus.
Jag ringde omedelbart Edward Lamberg, som genast skyndade till prästgården. Vi tittade, nästan förstummade, på Käldes skiss och var stormförtjusta över vad vi såg. Vilken kreativitet! Flera års mockande i ett stall i Österrike hade nu resulterat i en uppdämd skapardrift som här formligen exploderade. Jag har ofta, tyst för mig själv, tänkt när jag sett kormosaiken i Kila kyrka: "Tänk, vad lite skit kan åstadkomma!"
Kyrkorådet i Kila snabbinkallades och redan på lördagen hade vi ett beslut. Kälde fick uppdraget att smycka Kila kyrka, men skulle pengarna räcka?
Bengt Olof återvände till klostret och skulle ta hjälp av Mayersche Hofkunstanstalt i München. Under tiden tog Edward Lamberg och jag kontakt med riksantikvarieämbetet, där en hög tjänsteman sa ja till glasmosaiken, men nej till, som han sa, "gubbarna på väggen". Han tyckte om det något abstrakta konstverket, som föreställde det himmelska Jerusalem, men han hade ingen som helst förståelse för de ikonliknande figurerna på östra väggen. Edward Lamberg blev rasande och sa, att i så fall skulle vi sätta vi upp dem på krokar och haka av dem om tjänstemannen kom på besök. Han gjorde mycket klart för den höge tjänstemannen, att antingen fick han godkänna hela konstverket, som det var på skissen, eller så blev det inget. Allt slutade med att vi gick därifrån med ett godkännande. Nu var det den ekonomiska biten kvar att oroa sig för.
Seven Petterssons pengar räckte

Det var som ett under. Pengarna räckte och blev över. Bengt Olof Kälde ville som arvode bara ha sina studieskulder betalda, så att klostret slapp den belastningen. Det var inte så väldigt många tusentals kronor man hade i studieskuld på den tiden.

Bengt Olof Kälde ser till att arbetet med kila kyrkas mosaiker börjar ta form.
Mayersche Hofkunstanstalt stod vid detta tillfälle för första gången efter kriget utan några uppdrag. Firman i München, som dittills främst hade återställt alla sönderbombade kyrkfönster i Tyskland, var specialister på glas- och mosaikkonst. Nu behövde man ett objekt utanför Tyskland, för att visa firmans kompetens och kunnande. Därför fick Bengt Olof använda deras främsta mosaikister, som till exempel Manfred Höhn, utan att vi i Kila behövde avlöna dem. De enda kostnader vi måste stå för var materialkostnaderna, det vill säga det venetianska glasguldet från Muranoverken i Italien och de olika marmorsorterna, som exempelvis den vita carraramarmorn.
Jag vill gärna tro att det var förbönen vi fick från alla benediktinska kloster överallt i världen, som bidrog till att pengarna räckte, och att vi aldrig mötte några egentliga svårigheter. Benediktinerna bad inte bara, utan de gav också ädelstenar och stenar från alla möjliga håll i världen, vilka hade anknytning till konstverkets apostlar och helgon. Vi behövde inte heller betala någon skatt eller tullavgift när lådorna med konstverket fraktades till Sverige. Tullen klassade nämligen inte lådorna som innehållande ett gigantiskt konstverk, utan bara som lådor med glasbitar och sten.
En sten från Kila äldsta kyrka
I maj 1967 kom konstverket till Kila i sina lådor, tillsammans med Bengt Olof och de tre mosaikisterna, Manfred Höhn, Georg Poschner och Alfred Hitzler. Bengt Olof bodde hos mig i prästgården, Manfred Höhn och de två andra mosaikisterna hos Edward Lamberg.
Snabbt och skickligt satte de upp den 40 kvadratmeter stora glasmosaiken. Den hade tidigare i sin helhet varit uppsatt på en väv i München och sedan klippts ner i halvmeterstora fyrkantiga stycken. Dessa stycken sattes nu upp ett efter ett genom användning av ett särskilt sorts klister och murbruk. Dag för dag växte det himmelska Jerusalem fram med de tolv portarna, där Israels tolv stammar återfanns med hebreisk text och de tolv apostlarna med grekisk text.
När absiden var färdig gjorde man på samma sätt med de fem figurerna på den östra korväggen. Edward Lamberg och jag hade hämtat en sten från altaret i ruinen av Kila äldsta kyrka. Den stenen murade Manfred Höhn in i mitten av jordgloben, som Kristus har som fotapall.
Överhuvudtaget har många av stenarna på olika sätt anknytning till apostlarna, vars portar återfinns i det himmelska Jerusalem. Vid Petrus namn finner man rosenkvarts, Andreas-porten har lagts i sodalit. Bredvid hans namn har också infogats en marmorbit från Hagia Sofia i Konstantinopel, vars biskopssäte anses vara grundad av aposteln Andreas. Jakob den äldre har en kalcedon från Ungern, Johannes har fluarit och bergkristall från Patmos, där han tillbringade sina sista år. Porten som bär aposteln Mattias namn har två kristaller, porten med Filippos har en pakistansk onyx. Vid porten som bär Bartolomeus namn ser man en slipad agat och vid porten med Jakob den yngres namn finner man en guldtopas. Aposteln Judas port har en krysopras och Matteus port en ametist.
I bilden av Kristus som återkommer på himmelens skyar för att döma hela världen, har Bengt Olof Kälde eftersträvat att utnyttja en mångfald material från skilda världsdelar och bringat allt till en konstnärlig enhet. Mosaiken har därför till största delen lagts i natursten - som bardiglio, diabas, labrador, kvartsit, travertin - och de mest skilda marmorsorter - carrara, chantoire, monte cristallio, siena. För vissa gröna nyanser har traktens kolmårdsmarmor kommit till användning. Detaljer är lagda i halvädelstenar som lapis lazuli, malakit, onyx och sodalit. Intressant är att lägga märke till blicken i Kristi ansikte. Var man än sitter i kyrkan är det som om Kristus tittar just ditåt.
Johannes döparen på Kristi vänstra sida har kiselstenar från kloster Erlach, som är invigt till Johannes Döparen. Dessa stenar vid Johannes fötter ska föreställa stenar vid floden Jordan.
Bilden av Simon Petrus, lärjungakretsens talman och kyrkans byggmästare, representerar apostlakollegiet som den främste av de tolv. Han står som uttryck för att Guds Kyrka vilar på apostolisk ordning. Petrus är framställd med sitt attribut, himmelrikets nyckar, och står på en klippa - varav ett stycke är hämtat från platsen för Basilica apostolorum vid Via Appia i Rom. Den uppfördes vid katakomberna, dit traditionen förlagt överförandet av Petri och Pauli jordiska kvarlevor under kejsar Valerianus förföljelser år 258.
En märklig gåva
Under det att man satte upp mosaiken i Kila kyrka kom Annelise Höhn, hustru till Manfred Höhn, till Råsta gård i Kila. Hon ville redan andra dagen bjuda på genuin bayersk mat, i det här fallet "Knödeln mit Fleisch". Till detta behövdes potatis. "Knödeln" görs nämligen huvudsakligen av potatis och ser ut som öländska kroppkakor. Det gick åt mycket potatis. Edward Lamberg beklagade sig, mest på skämt, och sa: "Jag tror de gräver upp halva mitt potatisland!" Men alla inbjudna till denna bayerska måltid var överens om att Annelise Höhns "knödel" var en smakupplevelse utöver det vanliga. För de gästande bayrarna blev måltiden också ett välbehövligt avbrott med riktigt bayerskt öl.
Bengt Olof Kälde hade fått med sig en märklig gåva från kardinalen och biskopen i Linz. Kardinalen som hade uppsikt över klostret kände väl till Bengt Olof Käldes konstnärliga uppdrag och ville skänka en gåva till Kila kyrka. Gåvan bestod av en relik från helgonet Sankta Candida. Den var förpackad med äkthetsintyg och kardinalens eget sigill. Vad skulle vi göra med denna gåva? 1967 var fortfarande katolikskräcken stor i Sverige, i synnerhet efter det att många präster i Strängnäs stift hade konverterat till romersk-katolska kyrkan. Man var efter dessa avhopp misstänksam mot allt som hade med katolsk tro att göra.
Jag var i ett dilemma. Det skulle vara oartigt att inte ta emot kardinalens gåva. Jag kunde ogärna skicka tillbaka den till Linz. Å andra sidan vågade jag inte 1967 att visa fram den för kyrkorådet och församlingen. Jag pratade med Bengt Olof Kälde och Manfred Höhn om mitt dilemma. Vi bestämde att i hemlighet hugga ut en ihålighet i altarets övre framkant, bakom den plats där bilden av en fisk skulle vara.
Lördagskvällen den 7 juni 1967, alltså kvällen före invigningen av kormosaiken, skred Manfred Höhn till verket. Utan att tveka högg och högg han i altaret, och jag var livrädd att hela altarskivan skulle gå sönder. Men med orden "keine Probleme" försökte Manfred lugna mig. När ihåligheten var stor nog att rymma reliken, täckte Bengt Olof denna med större delen av mosaik-fisken. Kvar var bara en sten av rosenkvarts.
Bayraren Manfred Höhn, som även var katolsk kateket (konfirmandlärare för katolska barn), hade under sin tid i Sverige haft en del åsikter om svenskt lättöl, svenskt toalettpapper, som inte var tjockt nog, och svenskt lutherskt kyrkoliv. Han blev nu mannen som skulle stoppa in reliken med Sankta Candidas ben i ihåligheten som därpå skulle täckas av rosenkvartsstenen i fisken. Med hjälp av "Klebe", ett slags klister som mosaikisterna använde, på rosenkvartsstenen tog han och tryckte in den på sin plats. Ett ganska långt tag höll han rosenkvartsstenen på sin plats innan han släppte. Stenen for genast ut och man såg rätt in i ihåligheten där reliken låg.
Kateketen Manfred stirrade bistert på mig, den lutherske prästen, tog en ny sats "Klebe" på rosenkvartsstenen och tryckte till igen, höll om möjligt ännu längre, släppte taget och rosenkvartsstenen hoppade återigen ut. Den här gången fick jag en mycket sträng blick och han muttrade något om lutherska och protestantiska präster och deras mångomtalade aversion mot katolska helgon och dess reliker.
En tredje gång tog Manfred Höhn sitt "Klebe" på rosenkvartsstenen. Men innan han denna gång satte den på sin plats, böjde han sig ner och ropade följande ord in i ihåligheten: "Bleibst Du jetzt ruhig, Candida!" (Håll dig nu stilla, Candida!) Därpå tryckte han till och höll kvar stenen på sin plats i flera minuter.
Ekumenisk invigning
Jag drog en suck av lättnad när stenen äntligen stannade kvar på sin plats. Men jag oroade mig hela natten för vad Sankta Candida kunde tänkas ställa till med dagen därpå. Tänk om hon hoppade ut rakt i magen på biskop Gösta Lundström när han stod vid altaret under invigningsgudstjänsten. Hur skulle jag då kunna förklara att i Kila kyrka hade smugits in en katolsk helgonrelik? Min oro var obefogad. Efter tillsägelsen av bayraren och kateketen har Sankta Candida faktiskt hållit sig på sin plats i snart 40 år.
Söndagen den 8 juni 1967 var det stor ekumenisk invigning av kormosaiken. Förutom präster och biskop Gösta Lundström deltog även pastoratets pingstpastor och en hel mängd benediktiner från olika håll i världen. Med vid denna högtidlighet var också Dorle Lyshöj. Hon var dotter till Franz Mayer, ägaren till Mayersche Hofkunstanstalt och gift med Rolf Lyshöj. Hon var där för att representera företaget i München. Hennes man Rolf hade konverterat till katolicismen och var inte längre präst i Svenska kyrkan. Dorle och Rolf bodde hos mig i prästgården och efter högtidligheten i kyrkan och den festliga högtidsmiddagen, ville Rolf när vi äntligen kom tillbaka till prästgården, få låna nyckeln till kyrkan.
Självklart fick han nyckeln, och han försvann. Rolf hade inte kommit tillbaka när vi andra gick och lade oss. Först morgonen därpå kom han lagom till frukosten. Han berättade då att han blivit så tagen av gårdagens gudstjänst och kormosaiken, att han hade suttit i kyrkan hela natten. Då hade han kommit fram till att han ville återvända till Svenska kyrkan för att åter bli präst där.
Kormosaiken i Kila kyrka blev Bengt Olof Käldes dittills största kyrkliga konstverk. Efter det fick han den ena stora beställningen efter den andra. I en bok om konstnären Bengt Olof, "Bengt Olof Kälde - kyrkokonstnär och heraldiker, Hallgren & Fallgren Studieförlag AB, 2006", kan man få en uppfattning om hur stort hans konstnärskap blev efter kormosaiken i Kila. I nämnda bok finns också ett helt kapitel om Kilamosaiken, skrivet av konstnären själv. Kapitlet heter "Herrens återkomst i Kila kyrka".
När man läser boken om Bengt Olof Käldes konstnärskap, och ser vad han åstadkommit runt om i världen, kan man inte annat än glädja sig åt vilken skatt Kila kyrka rymmer. Det är en idag ovärderlig korutsmyckning. Kila kyrka är verkligen som ett smyckeskrin. Och med tanke på allt annat som Bengt Olof har gjort under sitt konstnärsliv, så är det en extra glädje att alltsammans en gång började i Kila kyrka.
© Jan Carlquist