Det var på den gamla goda tiden när man fortfarande skvallrade och då nyinflyttade skärskådades över en kopp kaffe. Hårda domar kunde fällas till påtåren och även om man inte visste säkert, så var det man hört mer än tillräckligt. Allt detta drabbade naturligtvis bygdens nya lärarinna. Som ett rödhårigt yrväder hade hon kommit mitt under höstterminen och gett folk anledning till att samlas i stugorna. Att hon dessutom både var ung och ogift gjorde inte saken bättre.

Fast det där med ogift var det nog bäst att hålla tyst om. För folk, som visste, kunde berätta om åtminstone en man som dränkt sig för hennes skull. Och två andra hade med nödd och näppe kommit undan henne i sista stund. Om allt detta visste kvinnfolket i bygden besked. Så det tisslades och tasslades.

Ostraffad skulle hon inte komma hit och ta för sig av de arma stackars karlar som inte hade vett att stå emot hennes frestelser. Offerlamm var dessa män. Om det var alla kvinnor överens. Och frågan ställdes om ens de gifta gubbarna i bygden gick säkra. De tyckte ju bara att fröken Olsson var snäll och trevlig och kunde inte alls förstå varför deras kvinnor så ogärna skickade sina barn till skolan.

 - Om hon ändå varit ful, kunde de fromma bönerna låta.

 - Men riktig skönhet sitter inuti, tröstade kvinnorna varandra.

I sanningens namn måste erkännas att skvallret inte bara gick bland bygdens kvinnor. Även gubbarna hade ett och annat att säga när de råkades. Men knappast var det indignation över hennes flärdfulla beteende som då ventilerades. Så när kvinnfolket ondgjorde sig över nagellack och läppstift, då talade gubbarna lyriskt om hennes vackra händer och putande läppar.

Riktig storm blåste upp den dagen man fick höra att fröken Olsson hade organistexamen. I det ögonblicket delades församlingen i två läger och en delegation skickades till prästgården.

 - Jodå, kunde denna efteråt berätta, prosten låter meddela att mänskan ska spela på julottan.

- Då blir det mässfall!

- Ja, inte sätter då jag min fot i kyrkan om hon ska spela.

Men gubbarna plirade mot varandra och visste precis var de tänkte vara på juldagens morgon. Till och med Nirs i Torp, som inte varit i kyrkan sedan han konfirmerades, om ens då, hade bestämt sig.

- För en får väl sitta på läktarn? sa han och lade in en pris.

- Hon har allt bra goa ögon, menade Ola i Bråten.

Och där fick han medhåll. För fröken Olsson, som inte visste hur pratet gick, hade alltid ett vänligt leende till övers. Hon insåg nämligen inte att i den här bygden var något sådant nästintill ett brott mot sjätte budet.

- Hon kastar blickar mot allt som går i byxor! lät det.

- Hon kastar så lagom mot min karl!

- Att mänskan inte vet hut!

Det värsta var väl att skolbarnen tyckte om sin nya lärarinna. Varenda dag kom de och berättade med tindrande ögon vad fröken sagt eller gjort.

- Hon luktar så gott, sa en unge.

Använder hon parfym i skolan? förfasade sig modern.

 Så här gick det på ända fram till jullovet. Alla hade verkligen fått något att tala om. Fröken Olsson var mer spännande än nyheterna i riksradion. Och det fanns nog inte någon i bygden som inte med spänning såg fram mot årets julotta.

Äntligen kom den efterlängtade dagen och aldrig någonsin förr hade så mycket folk samlats. Många hade gått och lagt sig extra tidigt på julaftonskvällen för att inte försova sig. Och de allra flesta var vid kyrkan dryga timmen innan det började. Men när dörrarna till kyrkan slogs upp var det inte några bra platser i kyrkbänkarna manfolket trängtade efter. Till kyrkväktarens stora förvåning knuffades och trängdes karlarna för att komma upp för den smala trappan till orgelläktaren.

- Det finns väl platser kvar? ropade i förtvivlan en stackars senkommen.

- Nej, fick han till svar. Det är allt fullt här.

- Men ståplats? Finns det inte ens någon ståplats?

- Nej, du får sätta dig i kyrkan.

Även nere i kyrkan började det bli fullt. Alla var där. Också de som aldrig skulle sätta sin fot i kyrkan, satt nu stadigt och höll hårt med båda händerna handväskan i knät som var den en sköld mot det väntade eländet.

Ännu hade ingen sett fröken Olsson och det fanns de som oroligt undrade om hon alls skulle komma. Kanske hade hon blivit sjuk eller skrämts bort av bygdens kvinnor.

En av karlarna på orgelläktaren skickades ned till kyrkväktaren för att få besked. Inte minst Nirs i Torp var rent ängslig att han kommit till kyrkan i onödan.

Men alla lugnades när kuriren återvände.

- Hon är allt här. Hon ska tjänstgöra som både organist och klockare.

Med det slog man sig till ro uppe på läktaren.

- Man vill ju gärna se någon som förstår sig på orglar, kom det lite förklarande från Ola i Bråten.

- Det är gott att se kyrkan lite så här från ovan.

- En vill liksom vara nära det musikaliska.

Det var också sådana förklaringar manfolket gett sina kvinnor, då de rusade hit upp. Ingen enda ville erkänna vad det var som drog och som fått dem att vilja sitta här uppe. För hur gärna man än ville, gick det ju inte an att ränna till skolan, även om det då och då hade hänt att en och annan gjort sig ärende dit.

En skulle gå i skolan nu för tiden, tyckte Gustav i Bön.

- Då vore en ju alltför ung, skrockade Nirs.

Därnere i kyrkan surrade det också av förväntan och sådana fromma förhoppningar som att fröken Olsson skulle bryta benen eller åtminstone drabbas av akut dubbelsidig lunginflammation.

- Kvinnor ska inte hålla på med det kyrkliga.

- Hädelse är vad det är.

- Stinker mänskan parfym så går jag. Det är då ett som är säkert.

- Minns ni klockarfar?

Och alla mindes. Det var långt före det man byggt orgeln. Då stod han på gången därframme och ledde psalmsången. Aldrig kom han av sig och tonsäker var han. Och även om han i sin ungdom varit mer vild än tam, så var han ju ändå karl vilket förlät det mesta.

- Klockarfar, nog minns jag honom, sa Stina i Mon drömskt och höll inte i handväskan lika hårt som nyss.

Men greppet hårdnade, liksom blicken, i samma ögonblick som fröken Olsson kom ut ur sakristian. I handen höll hon en liten lapp och log vänligt mot dem som satt på första bänken. Sedan vände hon ryggen till och klev upp på den lilla trappstegen under siffertavlan för att sätta upp psalmnumren.

Ser du så hon är klädd! viskade Anna upprört.

 Nog ser jag, fick hon till svar. Hade hon inte råd med lite mer tyg till klänningen?

Det här var något annat än den skintorre klockaren man annars haft att stå ut med. Och ingen hade något att invända mot att skönheten inte doldes bara för den råkade finnas i kyrkan.

- Räckte det med ett fikonlöv i självaste paradiset, så måtte väl det här duga i våran sockenkyrka, ansåg Gustav i Bön när han förberedde sitt kommande försvarstal inför hustrun.

Men kvinnorna nere i kyrkan uttryckte sin avsky genom att demonstrativt stirra ned i sina psalmböcker.

- Ett syndastraff är det.

- Och nått sånt ska jag behöva uppleva.

- En får ju skämmas för att man är kvinna.

Återigen kom fröken Olsson ut ur sakristian. Den här gången bar hon på koralboken och preludiehäftet. Blygt leende gick hon nedför hela mittgången och såg både fiender och vänner.

- Nu kommer hon! förkunnade Nirs i Torp med ett förklarat skimmer över ansiktet.

Alla på orgelläktaren beredde plats för att hon skulle komma fram till orgelpallen. Magar drogs in, så att maken till välbyggda karlar väl aldrig setts. Och de som råkade stå närmast henne sniffade för att få tillfälle att känna av den mångomtalade parfymen.

Kyrkväktaren stod uppe i torntrappan och fick igång kyrkklockorna. Med vana händer drog han i repen och lät klockorna ljuda över nejden.

- Torsten Langben, Torsten Langben, ljöd storklockan.

- Min make - ligger i - Björkelången, svarade lillklockan och berättade så om när en av kyrkklockorna gick genom isen och sjönk till botten utan att någonsin återfinnas. Min make - ligger i - Björkelången.

Så var det äntligen dags för fröken Olsson att börja spela. Pers-Olle trampade för allt vad han var värd för att ge orgeln luft. Och så kom preludiet till ingångspsalmen "Var hälsad, sköna morgonstund".

- Och nått sånt ska jag behöva uppleva.

- En får ju skämmas för att man är kvinna.

Återigen kom fröken Olsson ut ur sakristian. Den här gången bar hon på koralboken och preludiehäftet. Blygt leende gick hon nedför hela mittgången och såg både fiender och vänner.

- Nu kommer hon! förkunnade Nirs i Torp med ett förklarat skimmer över ansiktet.

Alla på orgelläktaren beredde plats för att hon skulle komma fram till orgelpallen. Magar drogs in, så att maken till välbyggda karlar väl aldrig setts. Och de som råkade stå närmast henne sniffade för att få tillfälle att känna av den mångomtalade parfymen.

Kyrkväktaren stod uppe i torntrappan och fick igång kyrkklockorna. Med vana händer drog han i repen och lät klockorna ljuda över nejden.

- Torsten Langben, Torsten Langben, ljöd storklockan.

- Min make - ligger i - Björkelången, svarade lillklockan och berättade så om när en av kyrkklockorna gick genom isen och sjönk till botten utan att någonsin återfinnas. Min make - ligger i - Björkelången.

Så var det äntligen dags för fröken Olsson att börja spela. Pers-Olle trampade för allt vad han var värd för att ge orgeln luft. Och så kom preludiet till ingångspsalmen "Var hälsad, sköna morgonstund".

Ingen hade hittills spelat som fröken Olsson. Hela orgelns kapacitet utnyttjade hon. Labialstämmor och tungstämmor behärskade hon till fulländning. Flöjter och stråkstämmor blandades med fagott, krumhorn och klarinett. Och som inte det var nog, gjorde hon vad ingen annan organist tidigare vågat sig på. Hon spelade på pedalklaviaturen. Med kjolen, uppdragen en aning ovanför knäna för att ge rörelsefrihet, rörde sig hennes vackra ben snabbt över pedalerna. Hon hade sparkat av sig skorna och spelade i bara strumplästen.

De som stod nära nog för att se, viskade bakåt vad de såg och ett litet tumult bröt ut, då karlarna bakom tyckte att rättvisa borde skipas. Suckande som hade de upplevt en uppenbarelse stirrade manfolket på fröken Olsson och glömde helt bort att det firades gudstjänst i andra ändan av kyrkan.

- Om jag så blir döv så lämnar jag inte min plats, ropade Ola i Bråten där han stod vid pedalverket med örat nästan intill de grova piporna.

Det lät och det lät högt och aldrig tillförne hade orgeln fått visa upp sina talanger som denna julotta.

- Nöjda, Höjda Över tiden, Och i friden Av hans rike En gång varda honom like, sjöng den rödhåriga organisten och alla instämde. Nöjda och höjda var varenda en på läktaren, utom de som stod längst bak och bara fått höra vad de andra sett.

Förr hade det nog hänt att karlarna mest tyckt att psalmsång och orgelspel mer var fördröjande faktorer innan man äntligen fick lämna Guds hus. Nu kunde de knappast bärga sig till nästa gång Pers-Olle började trampa fram luft till fröken Olsson. Och när de så lite grand vant sig vid hennes högst påtagliga närvaro, så började de också lyssna till hennes klockrena sopran som lockade samtliga nere i kyrkan att sjunga med.

Även prosten själv måste ha blivit påverkad, för ingen kunde då påminna sig att han predikat så vackert som denna julotta. Istället för att skälla ut dem, som han brukade, för försumligheter beträffande kyrkogången, så talade han denna otta i milda ordalag, i det han kastade vänliga blickar upp mot fröken Olsson.

Han pratade om den stackars jungfrun, som tvingades att föda i ett stall och om en oförstående omgivning, som inte förstod vilken fantastisk kvinna denna fröken var. Rörd av sina egna ord var han tvungen att plocka fram snusnäsduken för att torka tårarna och snyta sig.

 - Himmelsk liksom orgelmusiken vi idag har fått höra var även så sången som herdarna lyssnade till, fortsatte prosten medan alla väntade på den traditionella utskällningen. Men ingen sådan kom. Istället avslutades predikan med orden:

- Låtom oss liksom herdarna återvända hem och prisa Gud för vad vi fått höra. Amen.

Återigen snöt han sig och nere i kyrkbänkarna rådde viss förvirring. Kanske var fröken Olsson ingen dålig människa när allt kom omkring. För alla var överens om att orgeln denna julotta låtit gudomlig. Och när den åter brusade i preludiet till psalmen efter predikan, "Det är en ros utsprungen", så lät det så vackert att intet öga var torrt.

Man var beredd att förlåta den nya lärarinnan hennes skönhet för de vackra tonernas skull.

- Det är ju inte hennes fel att gubbarna är som tokiga, viskade Stina i Mon.

Så blev det då postludium. I vanliga fall brukade man passa på att gå ut under postludiet, men nu hände det ovanliga att alla satt kvar och lyssnade.

På orgelläktaren hade lite rättvisa skipats så att man släppt fram några av dem som dittills tvingats avnjuta gudstjänsten utan att få se fröken Olsson. Nu fick de emellertid se hennes lite uppdragna klänning och benen som fladdrade över pedalklaveret. Det rådde full storm när hon avslutade med fullt verk och allt var så mäktigt att karlarna på läktaren inte kunde låta bli att stående ge henne sina ovationer.

Handklappningen fortsatte även efter det att fröken Olsson slutat spela och lagt sina händer med de rödlackade naglarna till ro i knät. Då först tog hon blicken från nothäftet och såg tacksamt leende på sin hänförda publik.

- Det var ju riktigt roligt det här, sa hon.

- Ja, en bättre julotta än den här har då jag aldrig varit med om, kom det från Nirs.

- Har du över huvud taget varit i kyrkan förut, kunde Gustav inte låta bli att säga.

På det svarade inte Nirs i Torp. Men faktum är att han från den dagen ofta syntes i kyrkan. På orgelläktaren brukade han sitta. För han hörde bättre då. Det hade i alla fall ingenting med fröken Olsson att göra, påstod han.

© Författare Jan Carlquist. Allt eftertryck är förbjudet