Det är väl allmänt bekant att Bo Balderson skrivit en hel del deckare, där man får följa statsrådet som har en massa barn och som lyckas vända den politiska kappan efter vinden. Är det en socialistisk regering så är han statsråd i den – trots alla sina pengar. Är det en borgerlig regering, så nog hittar man samme man som statsråd även i den regeringen. Och i detta fall är väl hans privatförmögenhet närmast en tillgång.

Böckerna pseudonumen Bo Balderson skrivit om statsrådet ger alltid en ojämförligt munter och spännande läsning. Som det heter i förlagsreklamen. Bäckerna är inte bara detektivistiska, de är även stundom en smula polemiska och har en viss satirisk humor. Med andra ord politiker kanske inte direkt föraktas, men de avporträtteras som de fähundar de ibland uppfattas. Hela det politiska spelet skildras med en avväpnande humor utan att ironin därför går förlorad.

Statsrådet i Bo Baldersons tappning är en man som väl tål att skrattas åt, men som likväl har hjärtat på rätta stället, och som man därför förlåtande tar till sitt hjärta – vare sig han sitter i en socialdemokratisk regering eller i en borgerlig. Understundom för han tankarna till Sven Dufva. Rent dum är han väl inte. Han är väl som politiker är mest. Tämligen imkompetent för det arbete han har att utföra, men med skickliga medarbetare reder det ändå upp sig. Trots allt.

Han har dock en förunderlig förmåga att hamna i brottssituationer. Dock inte så att han missbrukar kontokort eller går så packad på porrklubb att han efteråt inte vet var han har varit. Statsrådet har mer än förmåga att ramla in i rena mordfall. Och sådant vare fjärran för vanliga kommunalpolitiker som i ”sedvanlig ordning” bara gör vad som blivit tradition: att resa på semester med hela familjen och låta kommunen betala. För någon kompensation för all övertid måste man självfallet ändå ha.

Nej, statsrådet i Bo Baldersons tappning är en hederlig dumbom. En helt vanlig svensk politiker. En sådan som vi röstar på, därför att vi inte just har några andra att välja på. Men i sanningens namn måste ändå erkännas att han inte skor sig på skattebetalarnas medel – inte mer än att han uppbär lön för något han inte klarar av. Vanliga människor på en vanlig arbetsplats måste ju – åtminstone i viss mån – klara av sitt arbete. Det räcker inte med att man kan klara av en representationsmiddag eller kan flyga i ett specialbeställt flygplan med hela familjen till USA. Vanligt folk måste deklarera för sådana förmåner som att semesterresans flygresa betalts av firman eller att man ätit lunch som som också betalats av firman. Vanligt folk är inte statsråd. De måste därför prestera något på sin arbetsplats. Annars får de sparken eller blir friställda eller i värsta fall blir de ambassadörer. Men statsråd kan i princip vara hur dumma som helst. Ibland verkar det nästan vara en merit. Åtminstone om man får tro pseudonymen Bo Balderson.

Bo Balderson har klarat av konststycket att häckla allt det här och ändå lyckats få alla att skratta åt det. Hela det svenska systemet har avslöjats och fått det löjets skimmer det förtjänar. Ändå har ingen blivit förbannad, för framställningen är inte infam. Humorn som genomsyrar satiren gör att man mer skrattar åt eländet än gråter.

Det föder naturligtvis frågan: vem sjutton är Bo Balderson?

Många är de förslag på diverse skribenter som föreslagits. Men ingen enda har hittills nämnt det enda namn som egentligen är det enda relevanta. Litteraturhistoriker har kommit med mer eller mindre lärda analyser. Alla har de förnekats av Bonniers, som ju är det förlag som publicerat Bo Baldersons böcker. Och såvitt man kan förstå har Bonniers helt rätt i sitt förnekande. Bo Baldersons identitet är än så länge en förborgad hemlighet. Märkligt nog, måste man säga, för det är ju ändå rätt uppenbart vem som är Bo Balderson.

Funderar man en liten smula finns det bara ett namn att välja. Bara en enda person i Sverige kan egentligen vara Bo Balderson. Det är ingen okänd person. Tvärtom! Det är en av hela svenska folket älskad person, en som helt nyligen fyllde 90 år och som så många velat se som nobelpristagare.

Vem kan egentligen vara Bo Balderson om inte Astrid Lindgren? Det är egentligen ingen fråga utan ett påstående.

Indicierna är följande:

• En gång i tiden råkade någon stackars lektör och redaktör på Bonniers refusera Astrid Lindgrens Pippi Långstrump. Rabén & Sjöström blev istället det förlag som kom att ge ut Pippi-böckerna. Till stor lycka för Rabén & Sjöström eftersom försäljningen av Astrid Lindgrens böcker till stor del bär hela förlaget. Det är inte omöjligt att tänka sig att detta misstag grämde Bonnierförlaget. Kanske föreslog man Astrid Lindgren att skriva något för vuxna (inte bara sagan om Pomperipossa) – något humoristiskt och lite politiskt satiriskt. En Kalle Blomqvist för vuxna i politisk miljö som ett tänkbart koncept. Men med tanke på Rabén & Sjögren – författare bliv vid din läst – så var det kanske bäst att göra det under pseudonym. En revansch för både Bonniers och Astrid Lindgren. Bonniers är ju ändå både störst, vackrast och bäst. Och Bonniers har verkligen hållit ord. Astrid Lindgren har inte blivit avslöjad. Inte hittills.
• De royaltyinkomster som Bo Balderson måste ha haft kan knappast synas vid en granskning av Astrid Lindgrens deklaration. Vem kan se om hon fått lite extra vid försäljningen av en ny "statsrådsbok"?
• För inte allt så länge sedan berättade förlagsredaktören (?) på Bonniers att hon promenerade på Djurgården med "Bo Balderson". Under promenaden mötte de en kunglig person som mycket hövligt hälsade på "Bo Balderson". Vilken kulturpersonlighet i Sverige – utom Astrid Lindgren – är så välkänd och igenkänd att en kunglig person hälsar på densamme, om det inte är den av hela Sverige så älskade Astrid Lindgren?
• Det har inte kommit någon ny "statsrådbok" på ett tag. Ingen ny bok av Astrid Lindgren har heller publicerats på de senaste åren. Kan det inte vara ett tecken på att även Bo Balderson nyligen fyllt 90 år?
• Den humor och den satir som genomsyrar Bo Baldersons böcker kan ganska lätt identifieras med den humor och förmåga till varmhjärtad satir som Astrid Lindgren har förmåga att prestera. Man behöver inte bara tänka på sagan om Pomperipossa. Ta Emils hyss och Kalle Blomkvists deckarförmåga och för över det på ett vuxet plan, så får man utan vidare ett statsråd skildrat av pseudonymen Bo Balderson.
• En författare som i stort sett ständigt skrivit för barn och ungdom måste väl känna det som en utmaning att skriva några böcker för vuxna. Att då skriva böckerna om statsrådet – med sin förkärlek för barn – och på Bonniers förlag måste väl ha varit ett "erbjudande som man bara inte kunde tacka nej till".
• Slutligen, och det är egentligen mitt främsta argument för att det är Astrid Lindgren som är Bo Balderson, är att "jagpersonen" i statsrådsböckerna, adjunkt P. är så feminint beskriven. Faktum är att varje gång jag läst en statsrådbok – och jag har läst samtliga – så har det tagit mig ca 30 sidor innan jag fattat att "jaget", alltså den som berättar och för handlingen framåt, är en man. Hela tiden jag läser de 29 första sidorna får jag för mig att "jaget" i boken är en kvinna. Det är ett feminint perspektiv som jag som läsare får ta del av. Adjunkt P. är, när jag läser ingen karl, det är en kvinna. Först efter de 30 första sidorna tvingas jag att acceptera att adjunkt P. inte är ett kvinnligt våp utan ett maskulint sådant. Det får mig att tro att författaren inte är en man utan en kvinna. Beskrivningen av adjunkt P. är en kvinnlig författares beskrivning – och jag är mycket känslig på den punkten. Således kommer då frågan: vilken kvinnlig författare döljer sig bakom pseudonumen "Bo Balderson"? Svaret kan inte bli något annat än Astrid Lindgren, q.e.d.

Jag skulle bli mycket tacksam om Bonniers Förlag ville sanningsenligt dementera mitt påstående att bakom pseudonymen Bo Balderson finner man Astrid Lindgren.

Jan Carlquist

© Jan Carlquist. Eftertryck förbjudes. Publicering får ske endast efter samråd med författaren (tel. 0571-401 54).