Detta är Vilda - vår nya hund. Hon är född den 11 april 2001 och redan en kär familjemedlem.

Hon är ibland lite sjövild. Men har nu ganska bra acklimatiserat sig här i prästgården, fast än så länge bara på nedervåningen. Den är stor nog för en liten valp att utforska. I början var hon inte mycket för att äta och framför allt inte uppblött doggy. Men nu går det betydligt bättre, fast då ska det vara torrfoder. Helst vill hon ju ha människomat och skäller uppfordrande när hon inte får som hon vill. Jag försöker tala om för henne att hon inte tycker om falukorv, men hon är av en annan åsikt. Och när hon då får smaka, så visar det sig att falukorv har hon absolut inget emot. Inte heller glass, eller kakor eller något annat som vi sätter i oss.

Prästgårdstomten är ju väldigt stor, men hon har nog utforskat det mesta vid det här laget - inte minst ett sorktillhåll som var extra spännande. Hon är på en gång väldigt tuff och kavat och samtidigt en liten ynklig valp. Prasslar det med ett nytt ljud i någon buske, så kommer hon rännande och vill bli beskyddad, men sen är hon strax ute på nya strövtåg igen. Mig försöker hon inte valla, men Birgitta blir vallad med små konstiga skall och bett i hasorna.

Nu har vi fått hit ett av våra barnbarn - 13åriga Linnea. Det var toppen. Vilda blev jätteglad. Inga gamlingar utan en i hennes smak. Så har hon gjort lite utflykter. Bland annat till Årjäng. På vägen dit hade vi picknick. Det var något helt i Vildas smak. Picknick ska det helst alltid vara. Då får man kaka. Mellanmål - som hon ju egentligen inte ska ha - är det bästa målet. Då kan hon till och med glömma bort att sova. Det är annars på det sättet hon gör när vi åker bil. Hittills har hon inte någon enda gång blivit åksjuk. Hon lägger sig tillrätta i baksätet och somnar. Det är annat mot våran flat - Lisa - som stressade upp sig när vi åkte bil och som var helt slut när vi åter kom hem. Vilda kommer hem utvilad och med nya krafter att göra bus.

Hon har också varit med mig och Birgitta på Skillingmarks våffelkafé, som församlingen har huvudansvar för. Där har hon träffat ett antal herrar och damer (under vårt beskydd), och gjort stor succé. Alla har fallit för hennes charm och skönhet. Men väldigt få har vetat vad det var för sort. Inte ens när vi talat om det har man fattat. Men uttrycket "liten rävunge" har varit det mest vanliga.

Här kommer mer bilder på Vilda.

Som synes gillar hon att krypa in under som här en skohylla. Man måste ha tak. När hon inte sover sitter hon gärna och mediterar vid huvudingången:

Det är Linnea som har tagit de här bilderna. Och på nästa bild ser man Linnea flyta omkring på Askesjön med Vilda på gummimadrassen:

Och här är Vilda igen - något äldre, men knappast klokare.