| Här återfinns artiklar som handlar om hur de kristna sanningsanspråken har blivit kontroversiella, inte för deras innehåll utan för att de överhuvudtaget gör anspråk på att vara sanna. Vill du hoppa över den inledande reflektionen trycker du här.
"Sanningen består i en överensstämmelse mellan tingen och intellektet." Tomas av Aquino Man talar sanning om man säger som det är. Ett påstående är sant om det svarar mot verkligheten. Svårare än så borde det inte vara. Idag florerar emellertid skepticism och subjektivism. Ordet "Sanning" har blivit en stötesten. Särskilt märkbart är detta på det religiösa området. Vad gäller åtminstone den generella skepticismen kan den enkelt visas vara självmotsägande. Iakttag följande populära påståenden: "Inget är sant" Den som påstår detta menar ju emellertid att verkligheten faktiskt förhåller sig på detta vis. Alltså: "Det är sant att inget är sant" Självmotsägelsen är uppenbar. Vad gäller subjektivismen förtjänar den knappast att tas på allvar om det inte vore för det faktum att den är så utbredd. Följande är ett typiskt subjektivistiskt utlåtande: "Det finns ingen absolut sanning. Det som är sant för dig är inte sant för mig." Den som säger det, subjektivisten, bör då i konsekvensens namn också mena att det utlåtandet endast är sant för honom själv. Alltså hävdar han inte att objektivisten, som utmanade honom, har fel. Han hävdar överhuvudtaget ingenting. Han argumenterar inte! Han delar enbart en tanke eller en känsla. Hans opponent kan bara svara "Hur känns det?" |