Hallå! Mirakel sker ju!

Vilka är motsättningarna mellan tro och vetande? Eller vad har Jerusalem med Aten att göra? Ska vi tro Richard Dawkins i hans artikel den 24/2 är svaret på den sista frågan: absolut ingenting. Dagen efter kommenterades hans artikel av Lars Berg. Det märkliga är att Dawkins artikel inte besvaras av en troende som verkligen hade kunna ge honom svar på tal. Han bemöts istället av en doktorand i genetik som helt ignorerar religionernas sanningsanspråk och istället lyfter fram och försvarar den skeptiska traditionen. Nej, här finns utrymme för en avgjort offensivare hållning.

Helt klart är det, som Dawkins mycket riktigt påpekar, att kristendomen gör påståenden om den synliga världen, påstående som skulle kunna falsifieras genom vetenskaplig prövning. Kyrkan har genom tiderna stått för att Jesus uppstod från de döda, att han utförde mirakel och att det sker under även idag. Folk blir helade! Kristendomen är en historisk religion som gör anspråk på att ha med verkligheten att göra, allas vår gemensamma verklighet. Titta bara på trosbekännelsen. Det är därför ofrånkomligt att kristendomen, och även judendomen, till viss del har samma studieobjekt som vetenskapen har. Att det vi kallar tro bara har att göra med "det där uppe" och vetande med "det här nere", är en missuppfattning. Om kristna och (vissa) vetenskapsmän ska enas är det därför fåfängt att tro att det ska ske genom någon form av bodelning. Nej, här krävs att argumenten läggs på bordet och att båda sidor med öppna hjärtan prövar deras sanningshalt.

Tydligen är det mirakel som verkar vara kruxet för Dawkins. Så länge kyrkan hävdar existensen av mirakel "får man vinka adjö till skilda revir och de upphöjda ambitionerna om att gå samman med vetenskapen." Här intar Dawkins en ovetenskaplig attityd. Han utgår à priori från att mirakler inte kan ske. Men vad säger erfarenheten, empirin? För det är väl ändå den som räknas, vetenskapligt sett. Om en människa med diagnostiserad cancer efter förbön blir fri från sin dödliga sjukdom och läkarna saknar förklaring, är inte det ett mirakel? Eller om en drogmissbrukare bara genom att gå in i kyrkan blir av med sitt tunga beroende, är inte det ett mirakel? Det här sker i Stockholm idag! Nej, det verkar som det är dags för Dawkins att lämna sin studerkammare och komma ner till verkligheten. Det är här sanningen finns. Det är klart, han kan alltid hävda att dessa händelser så småningom kan få sin naturliga förklaring. Detta kallar han för vetenskapsoptimism. Men nog är väl den vetenskapliga hållningen att i ljuset av kända fakta söka den bästa förklaringen. Dawkins är här snarare dogmatisk än optimistisk.

Även vad gäller den mest centrala läran inom kristendomen, den om Jesu uppståndelse, pekar det vi kan veta på lärans sanningshalt. Flera källor (evangelierna) berättar om Jesu död, om den tomma graven, om hur Jesus visade sig för de närmsta "på tredje dagen" och senare för flera hundra personer. Vi har alltså vittnesbörd som talar för Jesu uppståndelse. Vad finns det egentligen som talar emot? Vissa menar att Jesus inte dog, andra att hans kropp bortrövades men allt detta är ogrundade spekulationer. Man kan också hävda att uppståndelse är omöjligt men det vore ju att förutsätta det som ska bevisas.

Det går inte att bevisa Guds icke-existens, skriver Dawkins. Men lika lite kan vi bevisa att det inte cirkulerar en tekanna runt Pluto. Att vi inte kan bevisa en negativ storhet betyder därför inte att vi behöver ta denna på allvar och tro på den. Så långt är allt riktigt i Dawkins resonemang. Men, menar jag, så lätt kan vi inte avfärda teismen, d.v.s. läran om Guds existens. För det första, vem bryr sig om en tekanna som cirklar kring Pluto? Den påverkar knappast våra liv här på jorden. Med frågan om Gud är det annorlunda. Den är relevant för oss människor och förtjänar därför vårt intresse bara av den anledningen.

För det andra, och viktigare, det finns verkligen flera goda skäl som talar för Guds existens. Dawkins efterlyser dem. Utrymmet tillåter inte någon längre utläggning så här kommer några väldigt kort. 1) Eftersom universum enligt moderna teorier har en begynnelse, måste det också ha en orsak. Det är en rimlig princip. Den troligaste orsaken är ett allsmäktigt, allvetande väsen som står utanför tiden (det kosmologiska argumentet). 2) Om man är ute och går i öknen och plötsligt finner ett stort slott, utgår man ju från att någon har skapat slottet och inte att det har uppstått "av sig själv". Av samma anledning bör man tro på en universums Designer (det teleologiska argumentet). 3) Alla diskussioner om rätt och fel, ont och gott, förutsätter att det finns en måttstock bortom människan. Människan kan inte vara upphov till moralen eftersom den i sådana fall skulle bli helt beroende av individen eller av samhället. Ska vi förklara uppkomsten av en moral som vi känner den, alltså såsom förpliktigande och universell, krävs en normgivare bortom människan (det moraliska argumentet). 4) Människors erfarenhet av en god övernaturlig makt som ingriper i deras liv, inte minst i form av de under och tecken som sker i Sverige och runt om i världen idag.

Dessa argument kommer kanske inte att övertyga Dawkins. Kanske övertygas ingen. Men de utgör ändå goda skäl för Guds existens. Gud utgör den enkla förklaringen till varför något existerar överhuvudtaget, till människan, till vår moral och till den samlade mänskliga erfarenheten av att vara underordnad något eller någon större.

Jag frågar mig slutligen hur Dawkins menar att vetenskapen kan ge människan mening, betydelse, tröst och hopp. Vilket är vårt hopp enligt det moderna vetandet? Död, upplösning och värmedöd. Vem erbjuder tröst? Dawkins. Vad ger oss betydelse och mening? Slumpen. Människan låter inte nöja sig med sådana svar.

Pelle Poluha
Kristen