Om kollektivt ansvar2001-04-07 Det problem som inspirerar detta stycke är det som rör ansvar när många människor gemensamt delar ansvaret utan att ngn enskild tydligt skiljer ut sig som särskilt ansvarig. Resonemanget är inte så allvarligt menat. Det är en fysikers fria associationer. Jag är ingen vän av skuldbeläggande och dåliga samveten. Håller med Nietzsche i det fallet. Här är vi ändå för mkt åt det självförebrående hållet. Vi behöver våga tycka om oss själva och förlåta oss själva mer tror jag. Jag undrar om inte det är en skillnad mellan svenskar och amerikaner i det hänseendet. Men jag kan ändå inte motstå det här resonemanget dit mitt okynne leder mig, gosse Ruda. För låt oss betrakta ett kollektiv av N st konspirerande individer. Hur stor är vars och ens ansvar/skuld jämfört med om de konspirerade helt ensamma? Den frågan har förstås inget objektivt svar, men när man vill motverka sånt letar man förstås efter ngt sammanhang där man kan leda i bevis att skulden är större än man intuitivt förväntar sig. Vad förväntar man sig intuitivt egentligen? Jag tror att man, när man gömmer sig i ett kollektiv intuitivt tänker att skulden divideras med antalet konspiratörer. Dvs att vars och ens enskilda skuld blir mindre ju fler man delar den med. Och det är alltså till den intuitiva känslan som man önskar finna ett alternativ som inte är lika förmildrande. Jag kanske borde tillägga att strängt taget skulle ju en noggrannare version av det ovan antydda intuitiva resonemanget kräva att man tog hänsyn till hur mkt större verkan kollektivet har. Och om man tänker sig att denna verkan växer i proportion med antalet medlemmar så skulle den individuella skulden inte bli mindre för att man är många utan i stort oförändrad jmf med om man vore ensam. Men jag tror att man intuitivt ändå känner sig mindre ansvarig/skyldig när man är många än när man är ensam. Dvs man gör ingen sån logisk analys som ovan. Vi skall i det följande ge exempel på samband, som om de tillämpas på det civilisatoriska sammanhanget ovan, ger till konsekvens att tom det mer noggranna resonemanget ovan underskattar individens ansvar för sin medverkan i kollektivet. Jag kan inte hämta ngt objektivt stöd för detta från enkla naturlagar, utan bara för skojs skull göra en parallell med vissa grundläggande fenomen inom kvantfysiken. Där är det nämligen så att under vissa omständigheter beter sig ett kollektiv så att dess totala verkan växer mkt snabbare än antalet medlemmar i kollektivet. Om man tex har ett antal atomer som samverkar med elektromagnetiska vågor under i övrigt ostörda betingelser så visar det sig att denna samverkan växer kvadratiskt med antalet atomer. Det blir inte 100 ggr större verkan av 100 ggr fler atomer, utan 10000 ggr större verkan. Om man dividerar den totala verkan med antalet atomer borde resultatet ge ett mått på varje atoms individuella bidrag till helheten. Och det intressanta resultatet blir då att varje atoms individuella bidrag är proportionellt mot det totala antalet atomer. Mao med 100 ggr fler atomer blir varje atoms individuella bidrag 100 ggr större. Detta gäller under vissa ngt idealiserade betingelser som vi inte behöver gå närmare in på. Om vi nu som fria tänkare låter detta resultat från kvantsystemens värd fungera som en fingervisning för vad som gäller även i såna sociala civilisatoriska sammanhang som skissades inledningsvis skulle vi alltså komma till slutsatsen att varje medkonspiratörs individuella skuld är proportionell mot antalet konspiratörer. Om 100 konspirerar är var och en 100 ggr skyldigare än om han gjorde det ensam. Det går som sagt var inte att dra några objektiva slutsatser av detta men det känns instinktivt som rättvist att göra ungefär den bedömningen som alltså framspringer ur en betraktelse över kvantsystem. Det är tillåtet att skratta åt detta resonemang. |