| ||
|
Utdrag från: Journey Into Madness The True Story of Secret CIA Mind Control and Medical Abuse, Gordon Thomas, New York: Bantam Books, 1989 Gordon Thomas lär ha råkat ut för oväntade dödsfall i sin omgivning. Det nämns även i samband med andra sk whistle blowers. Det är ett mkt allvarligt problem och eftersom de som berörs ofta är förtegna om det av förståeliga skäl förblir mkt av den arten okänt. Dels finns ju problemet att det ofta är omöjligt att bevisa att det var ngt annat än naturliga orsaker tilldödsfallen, dels känns det mkt tungt för dem vars verksamhet antagligen är motivet för att den formen av repressalier tillgrips, att behöva tänka på det. För de drabbade spelar det ingen roll om dödsfallen berodde på att ngn hulligan anlitades för att utföra ett rånmord eller om dödsfallen inträffade medelst sofistikerade biostridsmedel och specialtekniker som kan framkalla sjukdomsförlopp som fullständigt överensstämmer med vad som kan inträffa av naturliga orsaker. Hjärtinfarkt mm kan åstadkommas på konstgjord väg. Uppmärk- sammar man speciellt en enskild mer hemlig metod så står det många andra metoder igen. Men det är ändå mkt beklagligt att de många hemliga mordmetoderna inte diskuteras för idén med hemliga mordmetoder är att det inte skall väcka starka misstankar och då har det betydelse hur mkt folk känner till om hemliga mordtekniker. Till att börja med kommer det inte att leda till färre dödsfall men sannolikt kommer ett uppmärk- sammande av mord som politiskt maktinstrument att påverka policybildningen i den sk fria världen. Det mesta som står i tidningar om sånt är på en infantil nivå. - - - Ingen skulle minnas den 18 Mars 1957 som annorlunda jämfört med vilken annan dag som helst vid Allan Memorial Institute. Det förekom ständiga spekulationmer om vad som pågick i källarvåningen, där tillträde förklarats förbjudet av Dr Cameron för alla utom Rubenstein och Zielinski....Dr Cleghorn bekymrade sig över en annan sak. Två år tidigare, vid den årliga konferensen vid det amerikanska psykiatriska sällskapet, hade Dr Cameron fört fram psykisk drivning i Weekend Magazines spalter, Han hade hänvisat till tekniken som "välgörande hjärntvätt." Tillsammans med intervjun fanns ett fotografi av en ung kvinna som bar hörlurar och rubriken beskrev att hon lyssnade till sin upprepade bekännelse. Dr Cameron gavs äran för att ha uppfunnit "en djärv idé utformad för att hjälpa neurotiska patienter genom att använda en modifierade form av hjärntvätt." Han lade till att han konfronterades med "samma problem som professionella hjärntvättare" eftersom hans patienter, "liksom fångar hos kommunisterna, tenderade att kämpa emot och måste brytas ned."... Han hade börjat bli lika bekymrad över sin överordnades multipla och massiva elchocker, för vilka Dr Cameron också hade skapat ett särskilt ord --avmönstring [depatterning, avmönstrar gör man ju i marinen]. Dr Cleghorn såg ingen långsiktig fördel med en behandling i vilken en patient först bragtes att sova i tre dagar och sedan, ännu i coma, [comatose], gavs mellan 30 till 60 elchocker under en kort period och, däremellan, doser av 1000 mg Largactil, ett starkt lugnande medel för att motverka ångest. Det som särskilt störde Dr Cleghorns sinne för vad som var medicinskt lämpligt var att när han till slut ställde frågor om den totala minnesförlust som behandlingen ledde till, hade Dr Cameron helt enkelt sagt att patienternas familjer måste "hjälpa dem att bygga upp ett ramverk av normala händelser."...Men i Sömnrummet kom och gick morgondagarna, varje dag den andra lik. En del av sjuksköterskorna kallade rummet Zombie rummet... Madeleine hade hållits under kemiskt kontrollerad sömn under 36 dagar och väcktes enbart för att äta. Mellan hennes måltider mottog hon 30 multipla elchocker... Dr Cameron avsåg att med behandlingen klä av patienterna deras jag och få dem att tro det han ville....Genom att framgångsrikt manipulera de psykologiska mekanismerna för förnekelse och förträngning i patienterna, var han säker på att han skulle ha löst mysteriet med hjärnkontroll... Han hade uppmuntrats av sin gamle vän Dr William Sargant. Många av Dr Sargant's egna observationer hade tillämpats av förhörare vid engelska polisen och inom MI5, Storbrittaniens organisation för kontraspionage. Dr Sargant hade skickat Dr Cameron en preliminär version av sin kommande bok, Battle for the Mind, uppmanade honom att läsa kapitlen om tekniker för hjärntvätt. Dr Cameron noterade omsorgsfullt att en metod var, att när man funnit en öm punkt, så skulle man fortsätta att beröra den. Dr Sargant skrev att det också var viktigt ... "att ytterligare trötta ut honom, snarare än att säkra ngn ny information av värde. När hans minne börjar svika honom, gör svårigheten att hålla sig till samma historia honom mer ängslig än någonsin förut. Slutligen,...hans hjärna blir för desorganiserad för normal funktion, den kan bli transmarginellt inhiberad, sårbar för suggestion, paradoxala och ultraparadoxala faser kan tillstöta och slutligen kapitulerar fästningen ovillkorligt."... Omgiven av bandspelare, redigeringsmaskiner, och hyllor med uppstaplade kuddhögtalare och footbollshjälmar, mikrofoner, kablar, och boxar av nya band, kände Zielinski att det var "mer som en radioamatörs verkstad än ett vetenskapligt laboratorium."... Rubenstein hade sagt honom att de inte förstod den mängd av viktig psykologisk data som kunde upptäckas genom att upprepa uppspelning av banden: förändringen i rytm, de små mentala blockeringarna, förändringen i hastighet och betoning, tvekan och tysta perioder. De var alla lagrade på band och försedde Dr Cameron med ovärderlig information. Rubenstein hade kallat det "ett helt universum av ickeverbal kommunikation som pågick under den förnimbara nivån. Såna beskrivningar fick Zielinski att tro att Rubenstein menade allvar när han sade att Dr Cameron och han själv en dag skulle bli världsauktoriteter på kontinuerlig radiotelemetri av mänsklig aktivitet. Den gänglige 28-årige fd signalisten från armen förutsåg att det skulle komma en tid när "det inte skulle finnas några mentala hemligheter som var oåtkomliga för elektronisk avkänning." Zielinski hade blivit fascinerad när Rubenstein livligt sade till Dr Cameron hur det skulle åstadkommas. Allt psykiatrikern behövde göra var att säkra ett kontinuerligt tillflöde av patienter och den klurige Cockney skulle skapa den elektroniska utrustning som "skulle stiga in i de mest avlägsna hörnen av deras hjärnor. [minds]"Dr Cameron godtog teknikerns påstående utan invändningar... Tidigt i Mars, sade Rubenstein till Zielinski att Dr Cameron till slut hade givit klarsignal för att göra om delar av institutets källarvåning att göras om till ett radiotelemetrilaboratorium. Rubenstein berättade entusiastiskt att dess syfte var inte bara att närmare uppmäta patienters beteendeaktivitet, men skulle också utgöra grunden till ett system som kunde användas för att monitorera mänsklig aktivitet vid en plats avlägset belägen från den studerade personen. Med andra ord, hade Rubenstein lagt till, vi ämnar utveckla ett system som håller koll på folk utan att de vet vad vi utvinner från dem... Gallerrummet hade linjer ritade tvärs över en vägg och en hårdryggad stol framför dem. På andra sidan rummet hade ett noga dolt hål tagits upp i väggen, bara stort nog för linsen till en filmkamera monterad på en plattform på den andra sidan. Den som satt i stolen skulle vara omedveten om han eller hon blev hemligt avfilmad. ...Varje patient skulle förses med elektroder, som Rubenstein kallade potentiometrar, och som skulle omvandla en analog signal och telemetriskt översända den till en mottagningsstation--ett kaninhål i ett hörn av källaren packat med elektronisk utrustning. Det mesta var specialbyggt av Rubenstein. Det ingick en stor maskin med vridomkopplare och strömbrytare, som han kallade kroppsrörelse-transduktorn [transducer]. Han förutsåg att den skulle erbjuda "upp till 1000 bitar information per sekund" från varje patient. Gallerrummet hade också utrustats med mikrofoner för att registrera alla talade ljud från patienten. Zielinski hade blivit imponerad men var ändå osäker på hur Dr Cameron skulle använda sådana stora datamängder...Dr Cameron hade bett Rubenstein att bygga isoleringskammaren [Isolation Chamber], eftersom det skulle vara till hjälp för hans patienter om de först kunde isoleras och sen desorienteras innan han försökte restrukturera deras attityder. Även när Zielinski spenderade en kort tid i kammaren var det en obehaglig upplevelse. Trots det hade Rubenstein sagt att patienter skulle hållas inspärrade i veckor, månader, och om så behövdes i åratal--ända till dess de var redo att lyssna till vad Dr Cameron ville att de skulle höra...Det var sant att det hade varit en betydande diskussion, till stora delar eftersom ingen visste vad som pågick i källaren. Patienter togs från Sömnrummet, ännu kraftigt drogade, av sköterskor som man kom till mötes vid dörren till radiotelemetrilaboratoriet av en av teknikerna eller av Dr Cameron själv. Dr Cameron hade postat ett memorandum som utsade att ickeauktoriserad personal ej ägde tillträde till laboratoriet... Dr Freeman hade utfört över 4000 ytterligare lobotomier, utnyttjandes tekniken för att förstöra hjärnorna på dem som led av oro, ångest, depression, tvångsbeteende, fixa idéer såväl som drogmissbrukare, sexuella avvikare och givetvis schizofrena. Han var övertygad om att hjärnans frontallober på ngt sätt orsakade aggression eller, till syvende och sist, en patients vägran att samarbeta på vad han kallade ett acceptabelt sätt. Det är ytterst sannolikt att Dr Freeman skulle ha ansett att Madeleine uppfyllde dessa kriterier. I sitt drogade tillstånd hade hon givit ljud ifrån sig i isolationskammaren som röstanalysatorn i radiotelemetrilaboratoriet hade identifierat som "far," "vill ha baby," och "far." Återförd till Sömnrummet, hade hon på ngt sätt funnit styrkan att använda sin hjälm till att daska till en sköterska. Ett sånt beteende föll inom ramen för Dr Freeman's riktlinjer för dem som kunde vara betjänta av psykokirurgi... Med medel från CIA, återuppbyggdes Dr. Cameron's isolator i ett laboratorium vid NIH. Men i stället för att spärra in en människa, som Madeleine Smith, förvarades lobotomerade apor under månader i total isolering. Rubenstein's radiotelemetri tekniker adapterades så att radiofrekvensenergi strålades in i hjärnorna på de redan till förvirrade djuren... Tidigt 1966 stod de lobotomerade aporna inför ett annat experiment. De bombarderades med radarvågor för att drivas till medvetslöshet... [översättarens anmärkning: Det är ju ett exempel på att man använder kraftig elektromagnetisk strålning. Det är emellertid vanligt att experiment inte använder sig av annat än svaga elektromagnetiska fält och i stället styr elektroder. Det föreligger i såna fall knappast ngt hot från den elektromagnetiska strålningen i sig, även om konsekvenserna i högsta grad har betydelse. Det pågår ju en animerad debatt om farligheten hos mobiltelefoner. Däremot råder det fullständig tystnad kring hemligt bruk av elektronik som kopplas samman direkt med nervsystemet. Det har inget allmänt intresse att förstöra marknaden för telekomindustrin samtidigt som man tiger om det andra hemlighetsmakeriet. Man kan inte utesluta att det kan finnas motiv av ngn att i hemlighet störa viss forskning så att det leder till alarmrapporter som senare dementeras utan att ngn av de olika lägren av forskare har gjort ngt fel. Nogranna vetenskapliga undersökningar av elektromagnetisk strålning skulle kunna tänkas komma i konflikt med andras hemliga agendor. Det skulle kunna vara så att ju mer noggranna undersökningar som görs på ett systematiskt sätt desto mindre utrymme blir det för att kunna undgå upptäckt för de hemliga projekten. I förlängningen ligger också att forskningsgrupper som undersöker eventuella medicinska effekter får tillgång till allt bättre utrustning. Ser mer och mer av aktivitet som pågår ostört för närvarande. Tekniken är bra men dess hemliga användning är det inte. Det finns många bra tillämpningar av trådlös kommunikation som inte alls har utnyttjats ännu och där frisläppande av hemlig teknologi kan ha stor ekonomisk betydelse inom världens civila högteknologiproduktion.] Under hela 1968 fortsatte Dr. Gottlieb att presidera över sitt imperium av vetenskapsmän som fiskade i världens mörka vatten i jakten på nya ledtrådar [roots and leaves] som kunde stötas och blötas i jakten på mordmetoder. I deras laboratorier för beteendeundersökningar, fortsatte psykiatriker och psykologer experimentera.Ännu en gång hade de återvänt till en tidigare linje inom forskningen - inplanterandet av elektroder i hjärnan. De hade gjort så med djur under det tidiga 60-talet., med användande av radiosignaler för att manipulera chimpanserna till att slåss och även döda varandra. Men ingen hade då varit beredd att gå vidare. Vietnam, med sin nästan obegränsade tillgång på överflödiga [öa människor] gjorde det möjligt att se om den sortens kontroll kunde reproduceras hos människor.[öa det finns i sjäva verket uppgifter om såna undersökningar på människor åtminstone sedan slutet av 1930-talet] En grupp från byrån flög till Saigon i juli 1968. Bland dem var en hjärnkirurg och en neurolog. Deras grundforskning hade utförts på djur vid en annan CIA [front] organisation, the Scientific Engineering Institute nära Boston. Den hade grundats 1956 under ledning av Polaroid's Dr Edwin Land.I ett avspärrat område vid Bien Hoa sjukhuset, satte byrå-gruppen igång att arbeta med tre Vietcong-fångar som hade valts ut av den lokala stationen. Varje man sövdes ned och hjärnkrurgen, inplanterade små elektroder i på varje hjärna efter att ha vikt bakåt en flik . [öa jag antar att det menas att man skurit upp en flik av huvudsvålen.]När fångarna återfått medvetandet, började beteendevetarna arbeta. Fångarna placerades i ett rum och de fick knivar. Genom att trycka på knapparna på sina handburna fjärrkontroller, försökte beteendevetarna framkalla våldshandlingar från försökspersonerna... Med början 1969, drev en grupp av byråns vetenskapsmän från forsknings och utvecklingsavdelningen (ORD) ett antal bisarra och potentiellt långtgående experiment med hjärnkontroll... Samtidigt med dessa undersökningar, hade ORD tagit upp utmaningen med hjärnimplantat.... Innan de satte upp sina egna program, utvärderade vetenskapsmännen från ORD, resultat från Dr José Delgado's, en psykolog från Yale. Han hade stått inför en anfallande tjur, utrustad med elekroder i hjärnan, och med inget annat skydd än den lilla svarta lådan i händerna, hade Dr Delgado avsiktligt sporrat tjuren genom att aktivera implantatet som retade upp djuret ytterligare. Därefter, med tjuren nästan inpå honom, hade psykologen tryckt på en annan knapp. Djuret stannade genast upp, ett resultat av en signal utsänd till den elektrod som inplanterats i den del av tjurens hjärna som gör att han lugnar sig. Dr Delgado medger öppet att hans metod för fjärrkontroll av hjärnan ännu var oprecis och inte alltid förutsägbar. Men Dr Gottlieb och beteendevetarna vid ORD delade psykologens vison att den dagen måste komma när tekniken skulle ha förfinats för att få inte bara djur utan även människor att reagera på elektroniskt överförda kommandon. Dr Robert G Heath, en neurokirurg vid Tulanes Universitet, hade fört utvecklingen närmare det målet genom sina experiment med elektronisk stimulering av hjärnan (ESB) för att sexuellt upphetsa sina patienter. Dr Heath hade faktiskt inplanterat 125 elektroder i hjärnan på en enda patient - vilket han hävdade vara världsrekord--och hade spenderat timmar med att stimulera mannens lustcentra. Liksom Dr Delgado, konkluderade neurokirurgen att ESB kunde kontrollera minne, impulser, känslor, och kunde framkalla hallucinationer så väl som rädsla och njutning. Det gick bokstavligt talat att manipulera den mänskliga viljan--hur mkt man ville. Sent i juni 1972, hade Dr Gottlieb vaggat fram och tillbaka över matten på chefens kontor , och hans noga kontrollerade stamning hade frammanats i det att han med entusiasm pratade om att långt om länge, fanns nu svaret på hur hjärnkontroll kunde uppnås, att ESB var nyckeln till att skapa inte endast en psykociviliserad person utan ett helt psykociviliserat samhälle--en värld där varje mänsklig tanke, känsla, förnimmelse och önskning kunde kontrolleras genom elektrisk stimulering av hjärnan. Möjligheterna, sade Dr Gottlieb, var långt bortom neurologisk masturbation av lust centra. Inte endast kunde villt framstormande tjurar stoppas mitt i anloppet, men människor kunde slutligen programmeras att attackera och döda på kommando. Ytterligare ett steg framåt skulle komma att tas under byråns sökande efter den "Manchuriska Kandidaten," Helms gick med på att forskning med ESB skulle ställas under direkt kontroll av Dr Stephen Aldrich. Dr Aldrich, en tidigare medicinsk chef på byråns avdelning för vetenskaplig underrättelseverksamhet, [Office of Scientific Intelligence], betraktades allmänt av sina kolleger på ORD som en vägvisare, [pathfinder]. Från morgon till kväll spenderade han sin tid spekulerande, teoretiserande över och experimenterade med möjligheterna att utnyttja ESB för underrättelseverksamhet. Med utnyttjande av den senaste datorteknologin, utvecklade han Rubensteins tidigare arbete med radiotelemetri, och den ouppfyllda drömmen som den engelske teknikern hade delat med Dr Cameron av en värld med elektroniskt monitorerade människor blev så mkt mer verklig.I det skyddade hus, [safe house], där Yuri Nosenko hade brutaliserats, överinsåg Dr Aldrich oändligt mkt mer sofistikerad forskning. In kluderat bland de instrument han använde var en anordning som inte ens Orwell had djärvts att uppfinna för sin bok 1984. Kallad Schwitzgebelmaskinen, den boxliknande konstruktion som utvecklats av Ralph K. Schwitzgebel i laboratoriet för samhällspsykologi vid Harvard Medical School. Hans bror, Robert, hade senare modifierat prototypen så att den slutliga produkten var ngt som Rubenstein skulle ha varit stolt över; sannerligen liknande den på många sätt en mindre version av den otympliga anordning som teknikern hade byggt in i källarvåningen i Montreal.Schwitzgebels maskin bestod av en beteende-kontroll [Behavior Transmitter-Reinforcer ](BT-R) som fästs på ett bälte runt kroppen och som mottog och sände ut signaler till en radiomodul. I maskinen's officiella beskrivning var modulen "länkad till en modifierad missil-spårningsanordning som grafiskt registrerade bärarens position och visar den på en skärm."Schwitzgebel's maskin--enbart dess namn frammanar en bild av ngt som skapats för människors bekvämlighet--kunde registrera alla fysiska och neurologiska tecken hos personen från upp till 400 m avstånd--en imponerande förbättring av räckvidden jämfört med avståndet mellan gallerrummet och kaninhålet där Dr Cameron hade monitorerat Madeleine Smith och andra patienter. I Augusti 1972 uttryckte andra förespråkare för Schwitzgebel's maskin sin entusiasm. De leddes av professor Barton L. Ingraham, en kriminolog vid Marylands Universitet, och Gerald W. smith, professor för kriminologiska studier vid Utahs Universitet. I en sampublikation, målade Ingraham och Smith ett livligt scenario för hur maskinen kunde användas för att hålla reda på kända brottslingar. Han eller hon skulle förses med ett hjärnimplantat och spåras, under det att psykologiska data transmitterades från implantatet till maskinen. Maskinen, kunde på basis av en sannolikhetsberäkning avgöra om den behövde alarmera polisen. Att anta denna skrämmande vision av morgondagens värld utgjorde en del av ORD's föreställningar om underrättelsetjänsternas Nya Jerusalem... En prövad men ej fullt beprövad teknik. Den välkomnades i Kalifornien varmt av Reagan och han hade medverkat till att den kunnat undersökas i Washington. Han delade ivrigt Dr West's övertygelse om att en dag beteendet hos alla personer med tendenser till våldsamhet--ingen hade hittills definierat kriterier för att mäta graden av våldsamhet--skulle monitoreras av personal vid centrala kontrollstationer som härskade över skärmar där signaler från implantaten producerades. Första indikation på en onormal impuls skulle kunna indikera att våldsamheter var förestående. Beledsagare försedda med psykotropa droger skulle snabbt ge sig fram och övermanna personen. Det vore ett dyrt system, men Guvernör Reagan såg för sig hur tusentals av hans Kaliforniska medmänniskor skulle bli ständigt övervakade på detta vis. Bland dem som kom ifråga för att arbeta vid centret var Leonard Rubinstein. Två Sydamerikanska doktorer som hade arbetat vid institutet under Dr. Cameron hade också kontaktats, en för att driva centrets shock rum--som var tänkt att drivas dygnet runt sju dagar i veckan--och den andre för att assistera i centrets psykokirurgiska operationssal, där de senaste lobotomiteknikerna skulle användas. Doktorerna var då anställda vid fångläger i Paraguay och Chile. Trots sin betydande övertalningsförmåga, misslyckades Guvernör Reagan med att övertyga Kaliforniens legislatur om att gå vidare med Dr. West's förslag. Emellertid, när Rockefeller Kommissionens rapport utgavs hade Guvernören en klart avvikande mening jämfört med den fördömande konklusionen angående att CIA hade bedrivit ett högst oetiskt forskningsprogram för att studera möjliga metoder för att kontrollera mänskligt beteende genom att oansvarigt undersöka verkningar av elchocker, psykiatri, psykologi, sociologi och trakasseritekniker." .... Dokument Den besvärandes ärende [genuine issues in Civil Action] No. 80-3163: som det beskrivs i följande enskilda bevismaterial [exhibits]:
Tillbaka till Introduktion |