Visst förekommer det siffror och en och annan redovisning av samhällsvetenskaplig eller annan forskning som belyser kvantitativa aspekter på hur samhället fungerar.

Men det är mkt sällan som man på ett belysande sätt berör sambanden mellan olika grupper i samhället. Och som man förklarar konsekvenserna av att det finns grupper med väldigt varierande ekonomiska resurser, konsumtionsvanor mm.

Ta som exempel en jämförelse mellan N=dem som har mkt stora inkomster och dem som producerar dyra konsumtionsvaror. T ex de som tillverkar avancerade fritidsbåtar – lyxbåtar som ju finns i många prislägen - en del enormt lyxiga. R=De som arbetar med den produktionen tillhör väl arbetarklassen enligt gängse språkbruk.

För enkelhets skull tar vi i betraktande endast två jämförda grupper människor, N och R, låt oss kalla det samhällsklasser, och en enda producerad vara kallad L.

Det resonemanget måste naturligtvis förfinas i en mer realistisk modell, men det duger för att formulera en verklig problematik.

Låt oss formulera ngt av sambanden mellan dessa två grupper. Ett samband skulle kunna vara hur en viss löneändring hos N påverkar efterfrågan på produkten L. Ett annat samband vore hur efterfrågan på L påverkar tillgången på arbete och inkomst för R.

Även detta renodlade och närsynta perspektiv på samhällsekonomi är tillräckligt komplicerat att utreda för att kräva en viss intellektuell ansträngning. Och det är sannolikt mer komplicerat än vad politiker vågar ta upp som debatten ser ut idag. För det väcker inga passioner att ställa up en korrekt framräknad ekonomisk modell, med formler och diagram.

Det kan akademiker och affärsanalytiker hålla på med. Men politiska gräsrötter är inte vana vid att behöva befatta sig med sånt.

Och det är knappast rationellt heller att många skall behöva sätta sig in i sådant. Det är helt naturligt att människor har företrädare som kan det och som människor har förtroende för. Den representativa demokratin har vi till bla den saken. Men hur många av dessa representanter känner sig hemma i analyser av det nämnda slaget?

Och hur mkt efterfrågas kvantitativa analyser?

Jag menar kvantitativt nyanserad information. Där man ser hur olika parametrar påverkar resultatet. I stället finns det en i det närmaste ickekvantitativ typ av resonemang som politiker går efter. Att det ger jobb att producera lyxbåtar så en vänsterpolitiker skulle säkert vara villig att stödja företagsetablering för sån produktion överallt i landet, samtidigt som hon eller han skulle kräva att höginkomsttagare fick ge ifrån sig mer pengar till staten på olika sätt.

Den problematiken som jag vill belysa gäller avsaknaden av kvantitativa kopplingar. Avsaknaden av att redovisa de ofrånkomliga samband som finns i ekonomin och samhällets sätt att fungera.

Eftersom man aldrig gör det måste man anta att det också saknas kunskap om dessa samband och därför att de beslut som fattas är långt ifrån ngt optimum. Dvs ett sånt tillstånd där man får det bästa utbytet. Detta optimum kan självfallet definieras olika men det kräver att man medvetet analyserar det hela. Det kräver en kvantitativ analys.

Det jag kallar vänsterpolitiker ovan är alla som tänker som vänsterpolitiker hittills har brukat göra, som jag har uppfattat det. Och mitt sätt att uppfatta dem är att de utgår från ett rättviseperspektiv där endast en del av verkligheten belyses kvantitativt. Man redovisar hur stora delar av resurserna olika grupper har vid en given tid. Och även vilka förändringar som sker över tid inom landet.

Målsättningen är att minska de ekonomiska klyftorna. Däremot är inte målsättningen att skapa bästa möjliga levnadsstandard för dem som har det sämst. Hellre jämnt fördelat på en lägre nivå än att acceptera att somliga har det väldigt mkt bättre än andra.

Om man har en bättre kvantitativ modell då måste man ta ställning till vad som produceras.

Jag förutsätter att lyxproduktionen inte kan absorberas på ngt naturligt sätt av ngn form av kollektiv användning och då får man acceptera att de som arbetar med sånt mister jobben eller får lägre lön. Oavsett hur man resonerar kring detta krävs det att man har tänkt igenom det ordentligt. Jag har ingen förutfattad mening om hur en sån analys skulle utfalla.

De som verkar på den politiska vänsterkanten har inte mer moralisk skuld än de andra för att det saknas en kvantitativ analys men det skulle ha större betydelse om det skedde en ändring där. Jag kan inte förutsäga vad som skulle hända, det beror på uthållighet och vilja att verkligen bli klokare. Längre åt höger politiskt överlämnar man ansvaret till den ekonomiska eliten. I det fallet kan man därför kritisera andra saker som tex vilka spelregler som gäller nationellt och internationellt. Och där behövs det mkt kreativa insatser. Men det har jag diskuterat tidigare i andra sammanhang och det är ett stort område som jag inte går in på här.

Nuförtiden ställer jag mig ofta sympatisk till de pragmatiker som verkar inom svensk politik. Jag anser att mkt av den inbördes kritiken mellan de politiska partierna är berättigad. Ty det är lättare att vara objektiv när man beskriver andras fel. Men samtidigt ser jag att det stora problemet är bristen på intellektuell uppbackning från kunniga människor. Det förefaller finnas mkt få människor som känner att de vill eller kan ta ambitiösa grepp för att bygga upp en användbar kvantitativ samhällsmodell. Det handlar inte om att ngn ensam skall presentera ett färdigt resultat utan att ngn alls skall tala om det här problemet. Och att man börjar bygga realistiska modeller. Om det pågår sån aktivitet så har jag i alla fall inte upptäckt några spår av det i den offentliga debatten.

Mitt huvudsakliga intresse för utbildningsfrågor kommer sig av att jag ser den här bristen på intellektuell debatt. Det är därför jag ofta återkommer till resonemang om elittänkande i utbildningen. Om att man bör uppmuntra de mest motiverade att utvecklas mer.

Jag tror att det finns en del krafter som vill ha en sån indelning för att få in sin egen samhällsklass i bra skolor och slippa späda ut resurserna på andra som man bryr sig mindre om eller där man tror att det ändå inte gör nytta i proportion till vad det kostar.

Men det faktum att det finns krafter som vill kunna strunta i en del av befolkningen får ju inte hindra oss att vidta åtgärder som gagnar alla i längden. Man måste väga för och nackdelar mot varandra. Håll inte tillbaka de mest motiverade. Oavsett hur det går till så låt eliten dra iväg och växa mer än som är fallet idag. Var pragmatisk oavsett vilken retorik som känns nödvändig för att blidka en del som har andra prioriteringar.

Det tar tid att se resultatet. Det är svårare att förklara varför det behövs men tids nog får vi och våra efterkommande skörda frukterna.

Tillbaka till Introduktion