Utdrag från Tidspilen 1991 av David H Ingvar s 31-41

HJÄRNANS VILJA

NÄR MAN FÖRESTÄLLER SIG saker och ting, handlingar och skeenden, minnen och förväntningar, aktiveras hjärnan i specifika mönster. Våra föreställningar om det som varit, är och skall komma, motsvaras av olika aktivitetslandskap i hjärnan. Givetvis är dessa enormt många - och de är rörliga. De kan, om man så vill, liknas vid kortfilmer. Man är sin egen regissör. Man gör alltid många versioner eller flera scenarier. Du spelar huvudrollen, som barn, hjälte, älskare, förlorare. Det kan gå illa, eller bra.

Så vitt man som fysiolog kan förstå, skriver hjärnan sina scenarier om framtiden på beställning av nervsystemets kravmaskiner. Den som läst sin Nietzsche kan (delvis) känna igen denna tanke. Hunger- och törst- maskinen skriver fyrkantiga manus med lukt-, smak- och synsensationer förlagda till snabbköp, delikatessaffär, kök och krogar. Sexmaskinen kan beställa häftiga scenarier i budoarmiljö på tu eller fler man/kvinnohand. Karriärmaskinen vill ha stories med stigande lön, status och fringisar, villa och segelbåt.

Den etiskt/estetiska kravmaskinen i hjärnan är av sprödare sort. Den skisserar känsliga cerebrala och verbala skönhetstävlingar till tonerna av hemisfärernas harmonier. Sådant ger dunkla aningar och häftig längtan. Då känner man bara att man vill, men inte vad.

Låt oss nu göra som Descartes. Hos var och en av oss sätter vi in en liten gubbe eller gumma mitt i hjärnan, centralt och bra i corpus pineale (tallkottkörteln). Sen kör vi våra scenarier på hjärnbarkens filmduk. Just nu behövs ett hunger/törstprogram för att nå mättnad och törstsläckning. Det kan t ex vara läge för ärter och punsch. Vi kör det programmet. Då "vill" vi ärtor och punsch. Vi vill bara följa ett program, det som (hjärnan) har valt. Vi vill inte fläsk och bruna bönor. Vilja är att välja, dvs utesluta alla andra handlingsprogram. Sen kanske det är läge för ett sexprogram. Då vill man välja den serie handlingar som leder till målet. När det gäller sprit och knark (ibland även sex) har vissa av oss under vissa omständigheter knappast något val. Kravmaskinen kräver en sak. Absolut. Alkoholisten vill innerst inne dricka, knarkaren vill knarka. Sprit- och knarkprogrammen dominerar allt. De leder till "lyckan", berusningen, kicken. Det finns inget val.

I begynnelsen finns alltså krav. Behoven skapar föreställningarna om det man eftersträvar. Det upplevs som meningsfullt. Sannolikt skrivs scenarierna långt innan de behövs. Man kan anta att de korrekturläses, korskorreleras, optimeras, varieras, innan de läggs till handlingarna (sic!) för kommande behov. Läggs in i beteenderepertoaren i vårt bibliotek av partitur för tankar och handlingar.

Vi vet numera var sådana tänkta handlingar finns, var arkivet finns, där viljan kan välja. Det är i hjärnans pannlober. Den unge mannen som kört in i muren på motorcykel, krossat pannbenet, mosat framhjärnan, räddats av neurokirurger som utrymt de skadade pannloberna - han har efter "tillfrisknandet" inte längre något arkiv av "handlingar". Han vill inget. Ambitionerna är borta. Han måste föras till matbordet, hjälpas med hygienen, tvingas att tala och umgås. Blicken in i framtiden är slocknad och likgiltig. "Vad är framtid? Har jag förlorat min framtid? So what? Jag vill ju . ."

Ingenting. Också vissa psykoser, en del former av schizofreni och manodepressiv sjukdom ger viljestörningar, framtidsstörningar. Handlingarna i hjärnarkivet kommer i oordning. Program som ger adekvata viljeyttringar och eller tankar, tas inte fram på rätt sätt, kan inte återfinnas när de behövs. Eller tas felaktiga program fram, när de inte behövs. Beteendet reduceras, blir bisarrt eller uteblir helt (katatoni). Också sådana viljestörningar är relaterade till pannloberna på ett ännu ej förklarat sätt. Samma gäller den slocknade viljan hos dementa åldringar. Nervcellerna i pannloberna har degenererat och omkommit av skäl som vi ännu inte känner. Den gamle trubbige alkoholisten med sin sociala indifferens har också en brist på vilja. Han vill inte rycka upp sig därför att uppryckningsprogrammen är borta. De har lösts upp i sprit. Många svåra alkoholister har just en skrumpning i pannlobernas hjärnbark (bl a).

Benjamin Libet, en av USA:s ledande neurofysiologer, har mätt den tid det tar att vilja något: att röra ett finger (1987). Hans försök är genialt enkla. De utgår från fynd av tre andra fysiologer, tyskarna Kornhuber och Decke och engelsmannen Vaughan. De fann att varje viljemässig kroppsrörelse föregås av en potentialförändring över främre delen av hjärnbarken (beredskapspotential) framför de områden som kontrollerar kroppsrörelserna. Potentialen börjar nästan en hel sekund innan rörelsen utförs och den upphör när fingret kröks. Libet kunde nu med hjälp av ett tidur visa tre saker:

l) Det tar nästan en halv sekund från det att potentialen börjar tills man blir medveten om att man vill, får lust att röra fingret.

2) Sen tar det ungefär 1/4 sekund från det man bestämt sig för att utföra rörelsen tills man verkligen rör fingret. Det tar därefter ytterligare ungefär 50 millisekunder för att sända en signal från hjärnbarken till fingret. 3) Slutligen fann Libet att det uppstår en motorpotential av den beskrivna typen även om man - så att säga i sista sekunden - avstår från att röra fingret. Då faller potentialens höjd, när man väljer att inte vilja röra fingret. Att inte vilja är ju också en viljeakt.

Libets försök, publicerade de senaste åren, har väckt berättigat uppseende. Han har för första gången visat att det förekommer fysiologiska skeenden i hjärnan som måste ha med det undermedvetna, det förmedvetna, att göra. Det är den enda tolkning man kan ge åt de elektriska fenomen, som enligt Libet inträffar, innan man blir medveten om att man vill handla, utföra en rörelse. Under denna tid, innan man handlar medvetet, kan man anta att det sker inte bara ett val utan också en sorts syntes av handlingsprogram, en samling scenarier ur vilka man väljer det man "vill" använda.

Men nu tillbaka till gubben i hjärnans mitt, vi kan kalla honom Ego. Det är Ego som är medveten och väljer program för en viljemässjg handling, t ex att röra ett finger. Ego vet som regel vad han vill. Han har en klar medveten bild, en kortfilm över hur handlingen skall gå till. Men, frågar man sig, hur överflyttas då Egos föreställning om fingerböjning till en verklig rörelse av fingret? Hur sker språnget över från Själ till Kropp, från Begrepp till Handling? Si där en fråga som är lika klassisk som obesvarad trots alla fina bilder av potentialer och aktivitetsändringar i hjärnbarken, av mätningar av sinnesintryck, upplevelser och emotioner. Nobelpristagaren sir John Eccles (f. 1903) menar att ett område i pannlobernas översta del (supplementära motorcentrum) utgör själva kopplingen (the interface) mellan själ och kropp. Där förvandlas det man vill till handling. Hans förslag har mötts med den vördnadsfyllda skepsis som yttranden av åldrade forskare brukar göra. Tveklöst har detta område i hjärnbarken med sorteringen av den tidsmässiga organisationen av programmen för kroppsrörelserna att göra, kanske även med urvalet av rätt program. Men det har också andra delar av hjärnbarken. Kanske deltar även lilla hjärnan i att skriva tidtabellen för kroppsrörelserna.

För att sammanfatta: När man "vill" något - i nuet - skapar man i sitt inre en föreställning om en framtida handling. Sedan väljer man bland flera program (options) en lämplig form för handlingen. Programmet för handlingen har utprovats teoretiskt och kanske praktiskt tidigare och finns i hjärnans handlingsarkiv. Detta val av program liksom undertryckande av alla andra olämpliga program sker, om man får tolka Libet rätt, först i det omedvetna eller förmedvetna. Detta tar en viss tid, visserligen kort men dock tillräcklig för att ge mätbara elektriska potentialförändringar i hjärnbarken. Någon halv sekund senare blir

man medveten om vad man vill - eller inte vill - och så handlar man - eller handlar inte.

Bakom varje handling menar hjärnforskningen i princip att det finns ett krav från kroppen - eller intellektet - som skapar ett behov av handling. Man har ett behov av mat och dryck, går till matbordet och äter och dricker. Man har ett behov av att skriva, går till skrivbordet och skriver. Efter fullbordad handling vill man inte äta och dricka - eller skriva. Förrän man blir hungrig eller skrivlysten igen.

Finns det då bakom hela detta hjärnmaskineri en fri vilja? Hjärnforskningens svar i dag är: Kanske! Libets försök visar att mobiliseringen av föreställningarna som föregår en viljeakt inte tillhör det medvetna själsli- vet. Däremot tycks valet av vad man vill eller inte vill göra - i varje fall delvis - tillhöra det medvetna själslivet. Men allt detta går ju fort, på mindre än en sekund. Frågan är om man då hinner göra ett riktigt medvetet val av handlingsmönster. I varje fall hinner man inte det, när man snubblar eller bränner sig. Det medvetna, viljemässiga valet kräver tid - och ord. Man resonerar i sitt inre, kanske t o m talar högt. För och emot olika alternativ. När man vill välja linje på gymnasiet, livspartner, Saab eller Volvo. Orden, språket definierar den bästa, optimala handlingen, tankekedjan. Då kan orden 'befria' viljan, därför att orden säger vad man vill.

Demokritos menade att samarbetet mellan osynliga atomer och molekyler i kroppen och dess omvärld kontrollerade oss och våra handlingar. Det är frestande att ta honom till hjälp, när man flyttar in viljan i nervsystemets molekylära biologi och elektriska fenomenologi. Men kanske har naturen (respektive Gud) ändå gett människan under hennes miljonåriga evolution inte bara ett språk och medvetande utan där- med också en möjlighet att i talade och skrivna ord definiera tillvarons väg från Då till Nu till Sedan. Den överblicken av vår egen tid och tillvaro saknar egentliga gränser. Den sträcker sig från Big Bang - till Evigheten långt bort i framtiden. Det är i den överblicken av det som varit - då - och är - nu - som människans hjärna ser in i framtiden - i sina olika tänkta framtider. Det är inför valet av framtid som man tvingas vilja. Framtiden tvingar oss att vilja.

Hjärnforskningen kan därför kanske ge både den helige Augustinus och Spinoza rätt, som ansåg att en fri vilja var given av Gud för att människan på eget initiativ skulle kunna söka saligheten. Deras uppfattning kontrasterar mot Freuds. Han menade att vår tillvaro dikteras från det undermedvetna i hjärnans källare. Nu har Libet visat att verksamheten i källaren före en viljeakt kan mätas. Snart får vi veta mer om verksamheten i hjärnans övervåningar där medvetandet finns. Men det kommer att dröja innan hjärnforskningen kan mäta Guds vilja. Frågan är om Gud vill det.

Tillbaka till Introduktion