Utdrag från Tidspilen 1991 av David H Ingvar s 31-41
HJÄRNANS VILJA
NÄR MAN FÖRESTÄLLER SIG saker och ting, handlingar och skeenden, minnen och förväntningar,
aktiveras hjärnan i specifika mönster. Våra föreställningar om det som varit, är och skall komma,
motsvaras av olika aktivitetslandskap i hjärnan. Givetvis är dessa enormt många - och de är rörliga. De
kan, om man så vill, liknas vid kortfilmer. Man är sin egen regissör. Man gör alltid många versioner
eller flera scenarier. Du spelar huvudrollen, som barn, hjälte, älskare, förlorare. Det kan gå illa, eller
bra.
Så vitt man som fysiolog kan förstå, skriver hjärnan sina scenarier om framtiden på beställning av
nervsystemets kravmaskiner. Den som läst sin Nietzsche kan (delvis) känna igen denna tanke. Hunger-
och törst- maskinen skriver fyrkantiga manus med lukt-, smak- och synsensationer förlagda till
snabbköp, delikatessaffär, kök och krogar. Sexmaskinen kan beställa häftiga scenarier i budoarmiljö på
tu eller fler man/kvinnohand. Karriärmaskinen vill ha stories med stigande lön, status och fringisar, villa
och segelbåt.
Den etiskt/estetiska kravmaskinen i hjärnan är av sprödare sort. Den skisserar känsliga cerebrala och
verbala skönhetstävlingar till tonerna av hemisfärernas harmonier. Sådant ger dunkla aningar och häftig
längtan. Då känner man bara att man vill, men inte vad.
Låt oss nu göra som Descartes. Hos var och en av oss sätter vi in en liten gubbe eller gumma mitt i
hjärnan, centralt och bra i corpus pineale (tallkottkörteln). Sen kör vi våra scenarier på hjärnbarkens
filmduk. Just nu behövs ett hunger/törstprogram för att nå mättnad och törstsläckning. Det kan t ex vara
läge för ärter och punsch. Vi kör det programmet. Då "vill" vi ärtor och punsch. Vi vill bara följa ett
program, det som (hjärnan) har valt. Vi vill inte fläsk och bruna bönor. Vilja är att välja, dvs utesluta
alla andra handlingsprogram. Sen kanske det är läge för ett sexprogram. Då vill man välja den serie
handlingar som leder till målet. När det gäller sprit och knark (ibland även sex) har vissa av oss under
vissa omständigheter knappast något val. Kravmaskinen kräver en sak. Absolut. Alkoholisten vill innerst
inne dricka, knarkaren vill knarka. Sprit- och knarkprogrammen dominerar allt. De leder till "lyckan",
berusningen, kicken. Det finns inget val.
I begynnelsen finns alltså krav. Behoven skapar föreställningarna om det man eftersträvar. Det upplevs
som meningsfullt. Sannolikt skrivs scenarierna långt innan de behövs. Man kan anta att de
korrekturläses, korskorreleras, optimeras, varieras, innan de läggs till handlingarna (sic!) för kommande
behov. Läggs in i beteenderepertoaren i vårt bibliotek av partitur för tankar och handlingar.
Vi vet numera var sådana tänkta handlingar finns, var arkivet finns, där viljan kan välja. Det är i
hjärnans pannlober. Den unge mannen som kört in i muren på motorcykel, krossat pannbenet, mosat
framhjärnan, räddats av neurokirurger som utrymt de skadade pannloberna - han har efter
"tillfrisknandet" inte längre något arkiv av "handlingar". Han vill inget. Ambitionerna är borta. Han
måste föras till matbordet, hjälpas med hygienen, tvingas att tala och umgås. Blicken in i framtiden är
slocknad och likgiltig. "Vad är framtid? Har jag förlorat min framtid? So what? Jag vill ju . ."
Ingenting. Också vissa psykoser, en del former av schizofreni och manodepressiv sjukdom ger
viljestörningar, framtidsstörningar. Handlingarna i hjärnarkivet kommer i oordning. Program som ger
adekvata viljeyttringar och eller tankar, tas inte fram på rätt sätt, kan inte återfinnas när de behövs. Eller
tas felaktiga program fram, när de inte behövs. Beteendet reduceras, blir bisarrt eller uteblir helt
(katatoni). Också sådana viljestörningar är relaterade till pannloberna på ett ännu ej förklarat sätt.
Samma gäller den slocknade viljan hos dementa åldringar. Nervcellerna i pannloberna har degenererat
och omkommit av skäl som vi ännu inte känner. Den gamle trubbige alkoholisten med sin sociala
indifferens har också en brist på vilja. Han vill inte rycka upp sig därför att uppryckningsprogrammen är
borta. De har lösts upp i sprit. Många svåra alkoholister har just en skrumpning i pannlobernas
hjärnbark (bl a).
Benjamin Libet, en av USA:s ledande neurofysiologer, har mätt den tid det tar att vilja något: att röra ett
finger (1987). Hans försök är genialt enkla. De utgår från fynd av tre andra fysiologer, tyskarna
Kornhuber och Decke och engelsmannen Vaughan. De fann att varje viljemässig kroppsrörelse föregås
av en potentialförändring över främre delen av hjärnbarken (beredskapspotential) framför de områden
som kontrollerar kroppsrörelserna. Potentialen börjar nästan en hel sekund innan rörelsen utförs och den
upphör när fingret kröks. Libet kunde nu med hjälp av ett tidur visa tre saker:
l) Det tar nästan en halv sekund från det att potentialen börjar tills man blir medveten om att man vill,
får lust att röra fingret.
2) Sen tar det ungefär 1/4 sekund från det man bestämt sig för att utföra rörelsen tills man verkligen rör
fingret. Det tar därefter ytterligare ungefär 50 millisekunder för att sända en signal från hjärnbarken till
fingret. 3) Slutligen fann Libet att det uppstår en motorpotential av den beskrivna typen även om man -
så att säga i sista sekunden - avstår från att röra fingret. Då faller potentialens höjd, när man väljer att
inte vilja röra fingret. Att inte vilja är ju också en viljeakt.
Libets försök, publicerade de senaste åren, har väckt berättigat uppseende. Han har för första gången
visat att det förekommer fysiologiska skeenden i hjärnan som måste ha med det undermedvetna, det
förmedvetna, att göra. Det är den enda tolkning man kan ge åt de elektriska fenomen, som enligt Libet
inträffar, innan man blir medveten om att man vill handla, utföra en rörelse. Under denna tid, innan man
handlar medvetet, kan man anta att det sker inte bara ett val utan också en sorts syntes av
handlingsprogram, en samling scenarier ur vilka man väljer det man "vill" använda.
Men nu tillbaka till gubben i hjärnans mitt, vi kan kalla honom Ego. Det är Ego som är medveten och
väljer program för en viljemässjg handling, t ex att röra ett finger. Ego vet som regel vad han vill. Han
har en klar medveten bild, en kortfilm över hur handlingen skall gå till. Men, frågar man sig, hur
överflyttas då Egos föreställning om fingerböjning till en verklig rörelse av fingret? Hur sker språnget
över från Själ till Kropp, från Begrepp till Handling? Si där en fråga som är lika klassisk som obesvarad
trots alla fina bilder av potentialer och aktivitetsändringar i hjärnbarken, av mätningar av sinnesintryck,
upplevelser och emotioner. Nobelpristagaren sir John Eccles (f. 1903) menar att ett område i
pannlobernas översta del (supplementära motorcentrum) utgör själva kopplingen (the interface) mellan
själ och kropp. Där förvandlas det man vill till handling. Hans förslag har mötts med den vördnadsfyllda
skepsis som yttranden av åldrade forskare brukar göra. Tveklöst har detta område i hjärnbarken med
sorteringen av den tidsmässiga organisationen av programmen för kroppsrörelserna att göra, kanske
även med urvalet av rätt program. Men det har också andra delar av hjärnbarken. Kanske deltar även
lilla hjärnan i att skriva tidtabellen för kroppsrörelserna.
För att sammanfatta: När man "vill" något - i nuet - skapar man i sitt inre en föreställning om en
framtida handling. Sedan väljer man bland flera program (options) en lämplig form för handlingen.
Programmet för handlingen har utprovats teoretiskt och kanske praktiskt tidigare och finns i hjärnans
handlingsarkiv. Detta val av program liksom undertryckande av alla andra olämpliga program sker, om
man får tolka Libet rätt, först i det omedvetna eller förmedvetna. Detta tar en viss tid, visserligen kort
men dock tillräcklig för att ge mätbara elektriska potentialförändringar i hjärnbarken. Någon halv sekund
senare blir
man medveten om vad man vill - eller inte vill - och så handlar man - eller handlar inte.
Bakom varje handling menar hjärnforskningen i princip att det finns ett krav från kroppen - eller
intellektet - som skapar ett behov av handling. Man har ett behov av mat och dryck, går till matbordet
och äter och dricker. Man har ett behov av att skriva, går till skrivbordet och skriver. Efter fullbordad
handling vill man inte äta och dricka - eller skriva. Förrän man blir hungrig eller skrivlysten igen.
Finns det då bakom hela detta hjärnmaskineri en fri vilja? Hjärnforskningens svar i dag är: Kanske!
Libets försök visar att mobiliseringen av föreställningarna som föregår en viljeakt inte tillhör det
medvetna själsli- vet. Däremot tycks valet av vad man vill eller inte vill göra - i varje fall delvis -
tillhöra det medvetna själslivet. Men allt detta går ju fort, på mindre än en sekund. Frågan är om man då
hinner göra ett riktigt medvetet val av handlingsmönster. I varje fall hinner man inte det, när man
snubblar eller bränner sig. Det medvetna, viljemässiga valet kräver tid - och ord. Man resonerar i sitt
inre, kanske t o m talar högt. För och emot olika alternativ. När man vill välja linje på gymnasiet,
livspartner, Saab eller Volvo. Orden, språket definierar den bästa, optimala handlingen, tankekedjan. Då
kan orden 'befria' viljan, därför att orden säger vad man vill.
Demokritos menade att samarbetet mellan osynliga atomer och molekyler i kroppen och dess omvärld
kontrollerade oss och våra handlingar. Det är frestande att ta honom till hjälp, när man flyttar in viljan i
nervsystemets molekylära biologi och elektriska fenomenologi. Men kanske har naturen (respektive
Gud) ändå gett människan under hennes miljonåriga evolution inte bara ett språk och medvetande utan
där- med också en möjlighet att i talade och skrivna ord definiera tillvarons väg från Då till Nu till
Sedan. Den överblicken av vår egen tid och tillvaro saknar egentliga gränser. Den sträcker sig från Big
Bang - till Evigheten långt bort i framtiden. Det är i den överblicken av det som varit - då - och är - nu -
som människans hjärna ser in i framtiden - i sina olika tänkta framtider. Det är inför valet av framtid
som man tvingas vilja. Framtiden tvingar oss att vilja.
Hjärnforskningen kan därför kanske ge både den helige Augustinus och Spinoza rätt, som ansåg att en
fri vilja var given av Gud för att människan på eget initiativ skulle kunna söka saligheten. Deras
uppfattning kontrasterar mot Freuds. Han menade att vår tillvaro dikteras från det undermedvetna i
hjärnans källare. Nu har Libet visat att verksamheten i källaren före en viljeakt kan mätas. Snart får vi
veta mer om verksamheten i hjärnans övervåningar där medvetandet finns. Men det kommer att dröja
innan hjärnforskningen kan mäta Guds vilja. Frågan är om Gud vill det.
Tillbaka till
Introduktion
|