Biografi
Biografi - skriven av Martin Lignell
Som liten var jag väldigt intresserad av musik. Min mormors piano blev hårt ansatt varje gång vi var på besök, och förutom den obligatoriska blockflöjten så spelade jag klarinett i den kommunala musikskolan. Jag minns att jag inte ägde eller lyssnade så mycket på musik, utan det var själva utövandet som jag tycket om. Mina vänner försökte febrilt få mig till att skaffa ett favoritband eller en favoritartist, men det var inte så jag funkade. Jag lyssnade helt enkelt för att skaffa inspiration till att skriva egen musik och egna texter. Jag läste mycket poesi och skrev dikter som jag ibland tonsatte. Jag minns också att jag var förtjust i att skriva korta poetiska berättelser.
Min barndoms somrar tillbringade jag på Stora Kornö där Inga alltid har inspirerat mig med sitt dragspelande, sitt gitarrspelande och sitt otroliga kunnande när det gäller sångtexter. Jag tror inte det har gått en enda sommar i mitt liv som jag inte varit på Stora Kornö. Fortfarande inspirerar Inga mig, men nu är även jag med och spelar på bryggan varje midsommar och vi har startat en visaftonstradition. Mitt intresse för snapsvisor kommer också härifrån. Jag tror inte jag var mer än tio år när jag chockade alla med "Ja wohl, ja wohl. Ich liebe alkohol. För alkohol och kvinnohål är de enda hål jag tål."
Någon gång i fyran eller femman startade jag och Magnus ett band på fritidsgården. Magnus spelade gitarr, jag spelade elbas och vi hade trummis och keyboardist. Vi fick turas om att sjunga, vilket inte störde mig förrän jag tappade basen på stortån när jag stod vid micken. Efter det ville inte jag sjunga i bandet längre. Gruppen kallade vi Hedningarna och vi spelade på alla skolans tillställningar. Vi var också med när fritidsgården tog steget att dra igång föreningen Morronrock, som tillhandahöll replokaler där många band kunde träna. När vi slutade nian splittrades bandet i och med att vi började gymnasiet. Jag kommer ihåg att de andra i bandet blev mycket duktiga på sina instrument. Hur det gick med mig får andra avgöra.
Förutom att spela rock'n'roll så var jag under den här tiden även med i skolkören, där jag faktiskt hade ledande roller så som Josef på mellanstadiets julavslutningar i kyrkan. Kantorn gav mig pianolektioner och jag hamnade ett tag i kyrkans kör där jag ibland fick spela klarinett på musikgudstjänster.
Det kyrkliga fortsatte i och med att jag konfirmerades. Johan, Per, Erik och jag startade ett rockband som repade i metodistkyrkan. Vi spelade Johans låtar och jag minns att de var mycket bra. Vi var med på lite tävlingar, men spelade mest inom kyrkan. Det roliga är att jag senare träffade Per och Erik igen på Musikhögskolan, något vi inte hade trott eftersom jag drog iväg på civilingenjörsutbildning ett tag. Men låt oss stanna kvar i gymnasietiden ett slag.Tävlandet fortsatte i och med att jag började spela bas i bandet Charles, ett gäng helt underbara individer som tillsammans bildade en helt hysterisk grupp. Vi repade hemma hos Karl-Magnus och hade mycket roligt tillsammans. Jonas och Carl skrev nog de flesta av låtarna om jag inte minns fel. Senare skulle jag och Carl göra ett mycket kortlivat försök till att skriva låtar tillsammans under gruppnamnet Mack. Charles tävlade, under min tid i bandet, bland annat i Rockslaget och i Musik Direkt. Vi gick vidare i de tävlingar vi ställde upp i, men jag tror aldrig vi plockade hem segern. Kanske var vi en aning för tokiga för det.
Samtidigt som jag var med i Charles gick jag naturprogrammet och skulle till att skriva mitt specialarbete. Vad väljer man då för ämne när man går på natur? Kemi? Fysik? Nej, nej, nej! Jag och Peter skrev en musikal. Vad den hette minns jag inte riktigt, men jag ska ha kvar noterna i en låda någonstans. Peter och jag har sedan dess arbetat mycket tillsammans inom musik. Han är en fantastisk sångare.Efter gymnasiet drog jag iväg upp till Luleå för att gå civilingenjörsutbildning. Att jag åkte till just Luleå beror på att det var enda stället i Sverige som då hade Samhällsbyggnadsteknisk linje. Varför jag ville gå på den vet jag faktiskt inte, eftersom jag redan under gymnasietiden hade bestämt mig för att inte jobba med något som hade med kemi, fysik eller matte att göra. Alla gör vi våra misstag. Efter ett halvår insåg jag mitt och hoppade av. Istället började jag läsa en kurs i engelska, startade ett bluesband (Vad hette vi nu igen? Minns inte.), gick med i skolkören, spexkören, spelade trubadur på kåren, skrev och sålde låtar, och tog huvudrollen i det årets studentspex. Under det här året träffade jag många skickliga musiker, bland andra Daniel och Stefan. Stefan är en härlig munspelare. Daniel är en allkonstnär inom musiken och något av en naturbegåvning.
Jag kommer ihåg att det faktiskt var min körledare som fick mig att söka musikhögskolan. Det var när jag fick börja sjunga som solist framför resten av gänget som jag började fatta att jag kanske hade vad som krävdes.Efter året i Luleå började jag så på musikhögskolan i Göteborg. Det var ungefär vid den här tiden som jag började lyssna på musik ordentligt och (kanske till mina barndomsvänners glädje) skaffade mig en favoritgrupp. U2 kom att bli min inspirationskälla. Det var också under denna tid som jag på allvar började skriva visor. Tidigare hade jag varit insnöad på engelska låtar inom pop och rock genren, men nu kom jazz, Evert Taube och, kanske främst, Cornelis Vreeswijk in i blodet. Jag var med i otaliga körer och musikdramagrupper. Om jag inte minns fel var Henrik Bergström, med sin klockrena stämma och dramatiska sinne, medlem i samtliga grupper. Och Tomas Edelgård, denna fantastiska pianospelare och barnmusikskompositör, var även han med i många konstellationer. Vi tre har jobbat mycket ihop sedan den här tiden och är nu visbandet Levande Krabbor.
Vad hette alla grupper? Vi hade en kör som vi kallade Enadova, ett visband, med Julia på fiol, som döptes till Hammåck, ett annat körgäng hette Da Dreben och så bildade vi musikdramagruppen Det Lilla Blå. Utöver dessa hade vi mängder med smågrupper som jag inte kommer ihåg namnet på.
Jag minns att min poetiska ådra fick utlopp i De Kungliga Hovleverantörerna som träffades på Café Java och läste egenskrivna dikter. Naturligtvis var Henrik med även här.Vid den här tiden kom jag i kontakt med Gavin. Han och jag höll på med att, i några år, skriva och sätta upp barnmusikaler på engelska. Han skrev all text och jag gjorde all musik. Vi drog också igång större musikalprojekt för vuxen publik, men de ligger än så länge kvar i lådan. Vem vet. De kanske är redo för att avslutas snart. Gavin och jag har fortsatt jobba med varandra då och då.
Efter högskolan gick jag med i Visans Vänner och visföreningen Spelrum. Genom Spelrum organiserade jag bland annat visspelningar på Göteborgskalaset och Pusterviksbaren.
Just nu jobbar jag som musik- och engelsklärare, vissångare och låtskrivare. Det är stor likhet mellan de båda professionerna. Man står inför en publik som man vill trollbinda. Man kör live. Det är på riktigt. Varje misstag märks, men gör man det riktigt bra får man publikens jubel. Jag trivs med de kontraster som mitt liv ger.
Nyligen släppte jag min första skiva på det fristående bolaget Lingonberry Arts. Hur det går med den får framtiden utvisa. Det viktiga var att göra den. En dröm gick i uppfyllelse i och med att jag tog det steget. Ett steg som jag är otroligt glad för.Vi har nått fram till nuet. Framtiden kommer. Det vet vi med säkerhet. Man måste, för att citera en visa jag skrivit, "planera sin framtid, men leva nu idag."
Martin Lignell
Far med båten ut på havet
För där känner man sig fri
Lämnar lägenhet och kravet
Att jobba hårt och ligga i
Far med måsarna mot solen
Att på Rörö lägga till
Har gitarren och fiolen
För att spela när vi vill
För att spela när vi villGår och hälsar på hos Ann-Britt
Bosse bjuder oss på gammeldansk
Och säger: "Botten upp!"
Äter grillat, spelar sånger
Och vi sjunger hela natten
Tills solen går i topp…(Ur Rörömagnetism av Martin Lignell)
