3G:s integrering med 2G

Om vi antar att alla erforderliga master för 3G så småningom kommer på plats och tas i drift, så måste de fyra entreprenörerna för 3G-utbyggnaden i Sverige ta ordentligt betalt av sina kunder för att få igen investerade pengar (Bara att nå de sista 50.000 personerna i glesbygden skulle kosta c:a 10 miljarder SEK). Då kommer sanningens ögonblick, när de tilltänkta kunderna jämför kostnad och tjänster för de tre mobiltelefon-generationerna. Och vilka tjänster? Sannolikt blir mer än 50% av dessa av underhållnings-natur (porr?)

Mellan GSM och GPRS är det en viss skillnad. Men vad är det som skiljer 3G från GPRS-baserad överföring? Det är egentligen bara att 3G har snabbare erföring av data och navigationsmöjligheter, och detta till en (sannolikt) betydligt högre kostnad för användaren än GPRS. Men vem bryr sig om att titta på video på en mobiltelefon? Om siffror och tabeller ska överföras så räcker GPRS-tekniken gott och väl. De exklusiva 3G-tjänsterna (som alltså inte finns hos GSM eller GPRS) har en ytterst liten potentiell marknad.

Det största problemet med 2,5G (ett tekniskt mellansteg mellan 2:a och 3:e mobiltelefon-generationen) och 3G anses av många vara att lanseringen började fel. Istället för att försöka sälja tele-tjänster, så talade man om GPRS, WAP, Mobilt Internet, o s v. Situationen har förbättrats idag när operatörerna börjat, lite trevande, sälja tjänster istället för teknik.

I Japan, som är flera år före oss vad gäller detta, säljer man tjänster på ett helt annat sätt. När den japanske mobiltelefonköparen går ut ur butiken, kan han med en knapptryckning läsa nyheter, väder och se vad alla kompisar i telefonboken har för sig för att ta några exempel. Den japanska kunden bryr sig inte mycket om tekniken; huruvida det är I-Mode eller XHTML, om det är PDC eller WCDMA som används. Och det gör inte västerländska konsumenter heller.

Det är här som den stora förändringen kommer att ske. De telefoner som tillverkas nu kommer på sikt (vare sig du vill ha en 3G telefon eller inte) att klara båda systemen. Det blir sannolikt inte längre möjligt att köpa en "ren" GSM-telefon om några år, annat än begagnad. Då blir frågan inte så viktig längre om vi vill ha 3G eller inte, utan vi köper de tjänster vi vill ha och operatören ser till att det fungerar och att det finns den kapacitet som behövs.

Prissättning kommer kanske också att röra sig mot ”flatrate” tjänster. Alltså; betala ett visst belopp per månad, och du får dessa tjänster, att utnyttjas så mycket du vill utan någon avgift för varje tillfälle. Det är så som t.ex. TV-licensen fungerar.

Den digitala tekniken innebär nämligen att det inte blir nämnvärt dyrare för operatören om du använder tjänsten mer eller mindre. Detta till skillnad från kretskopplade förbindelser, där abonnenten belägger en kanal för exklusivt bruk under den tid han/hon är uppkopplad. Och det som nätföretaget ’3’ profilerar sig på i Sverige, videotelefoni, kommer bara att utgöra en mycket liten del av framtidens tjänster, när det gäller själva utnyttjandet.

Det är rimligt att förvänta sig att operatörerna kostnads-optimerar sina tjänster. I praktiken kommer operatörerna kanske att välja tekniken "EDGE" i områden med gles befolkning och 3G i tättbefolkade områden. GSM säljer fortfarande bra runt om i världen, och kommer att leva kvar många år. Och förändringen kommer att ske gradvis i och med att den yngre generationen blir äldre. De har redan vant sig med Internet och telefoner, och det är den målgruppen som kommer att göra idén med mobilt Internet till något stort.

Och det är klart; vem behövde Internet för 10 år sedan? Vi anammar ny teknik vartefter den kommer, och tycker så småningom att den är "oumbärlig". Dagens tioåringar kommer att tycka att det är självklart att man kan boka biljetter på SJ från sin mobila telefon om några år.

Om operatörerna inte går med vinst tillräckligt snabbt kan man också tänka sig att de introducerar en fast avgift för alla mobilkunder. Dvs. även de mobilkunder som inte använder 3G-tjänsterna måste ändå vara med och betala för 3G-nätets uppbyggnad. Alternativt helt avstå från att använda mobiltelefon. Den betalningsmodellen har ju använts inom andra områden.

Men läget i Sverige f.n. är att det kostar stora pengar att bygga de c:a 20.000 master som behövs för en god rikstäckning. Orsaken till att det behövs så många sändarmaster är att täckningsområdet för varje mast blir betydligt mindre än för t.ex. GPRS-tekniken. Och det beror på att med UMTS större bandbredd så finns det inte plats för så många samtidiga förbindelser på tillgängliga frekvensband. Man måste då krympa "upptagningsområdet" så att färre abonnenter behöver slåss om tillgängligt frekvensutrymme. Med mindre täckningsområden följer att det blir fler master på en given markyta (eller snarare; för ett givet kund-underlag).

Det är också så att UMTS (den europeiska realiseringen av 3G) ligger på högre frekvensband än 1G- och 2G-trafiken (för att möjliggöra större bandbredd) och ju högre man går upp i bärfrekvens, desto viktigare blir det att antennerna har fri sikt till mobiltelefonerna. Högre frekvenser dämpas också mer av atmosfäriska faktorer, framförallt av hög luftfuktighet. 3G-antennerna måste alltså finnas närmare användarna än GSM- eller GPRS-antennerna. Eller så måste de ha kraftigare sändare.

De 4 nätbolag i Sverige som svarar för utbyggnaden av master och basstationer har hittills gett skulden för den långsamma utbyggnadstakten på att kommunernas bygglov dröjer. Det har dock visat sig att många beviljade bygglov inte har utnyttjats. I februari 2004 var läget att av 8500 bygglovsansökningar för basstationer, så hade c:a hälften beviljats av resp. kommuner, men bara c:a 1450 master hade byggts, dvs. bara 1/3 av de beviljade byggloven hade utnyttjats.

Det är uppenbarligen så att nätbolagen Telia-Sonera och Tele2 (som samsas om ett 3G-nät) samt Vodafone och "3" (som samsas om ett annat) trots goda inkomster under 2002 och 2003 har svårt att få fram pengar till alla de master som behöver byggas. Prognoserna för 3G-teknikens lönsamhet är helt enkelt för dystra. Det är lönsammare för nätbolagen att vänta, även om de måste betala dryga böter till PTS för dröjsmålet. I mars 2004 kunde således bara c:a 2/3 av Sveriges befolkning använda 3G.

Avtalet mellan PTS (Post- och Telestyrelsen) och operatörerna stipulerade ursprungligen att man skulle nå mer än 99% av Sveriges befolkning till 2004. I maj 2004 uppmätte PTS en täckning på 70% av befolkningen, och gav då nätbolagen ett år till för att bygga ut, till sommaren 2005. Sedan vankas böter.

Mobilernas batterier laddas ur alldeles för fort!

För kundernas del har den större strömförbrukningen i mobiltelefonerna hittills inneburit att mobilernas batterier tar slut påfallande fort. En GSM-telefon i standby-läge klarar typiskt 3-4 dygn på ett batteri. Men kunder som hittills provat de nya 3G-telefonerna har noterat att de måste byta batteri 2 ggr. per dag även om dessa inte används, trots att tillverkarna har lovat upp till 95 timmar mellan batteribyten. Detta förutsatt att mobilen är i stand-by hela tiden.

Att behöva byta batteri flera gånger om dagen är inte bara obekvämt, det gör framförallt att man inte är tillgänglig hela tiden. Att sedan använda de nya, snabba tjänsterna innebär ännu tätare batteribyten. Eller större batterier. Jodå, det finns redan kunder i Sverige som avsagt sig sina abonnemang efter ett tag p.g. av just detta.

En gissning är då att 75% av användarna nöjer sig med GMS, 20% med GPRS och bara 5% väljer UMTS. Detta dåliga underlag för 3G kan knappast leda till acceptabel kostnadstäckning för operatörerna, än mindre för att operatörerna ska få igen sina investerade pengar. De hamnar då i en rävsax; enda möjligheten att locka fler kunder till 3G är att antingen förbättra tjänsteutbudet (med vadå?) eller sänka priset.

Operatörernas lösning blir då sannolikt att, i kronologisk ordning: optimera priset för 3G-tjänsterna för maximal total inkomst, skapa en marknad, genom att köra med låga lockpriser en tid, för att vänja abonnenterna vid de nya tjänsterna, och sedan successivt höja priserna ordentligt för GMS och GPRS, och låta dessa pengar subventionera den felaktiga(?) UMTS-satsningen.

Man kan på detta sätt kanske öka 3G-tjänsternas marknadsandel till 20% eller så, av alla mobil-kunder, men det blir då en fråga om kostnad för kunden. Dvs. om kundens kostnad för tjänster och telefoner i 3G-systemet bara marginellt överstiger motsvarande kostnad för andra system så väljer kunden förmodligen 3G, men inte för att han/hon är motiverad av 3G:s tjänsteutbud. Men, som påpekats ovan, dels blir man bortskämd av det man fått prova på ett tag, dels kommer den unga generationen att vilja ha de nya tjänsterna.

Dessa prognos-siffror (att bara 5% väljer 3G-tjänster) låter ana att det inte är marknadskrafterna som driver på utvecklingen av 3G, utan operatörernas förväntningar om nya marknader och, på sikt, vinster. Men slutresultatet av 3G-utbyggnaden torde bli:

Dyrare mobil-telefonerande. Försämrad folkhälsa. Ingen vinst för operatörerna. Många investerare i 3G-teknik-bolagen kan komma att bli blåsta på sina pengar.

Om man väljer bort den möjligheten i mobilen så kan samtalet å andra sidan plötsligt brytas, när ingen antenn från just den valde operatören finns inom räckhåll.