Ska jag skriva
som jag talar?
Office Publishing handlar ju om frågor som har att göra med konsten att skriva i tjänsten. Men många av oss &endash; de flesta? &endash; talar mer i tjänsten. Man kan undra vilket sätt som är effektivast och jag kommer inte att ge något svar på den frågan. Möjligen kan jag säga att man får bättre resultat om man använder flera sätt att informera.
Jag ska försöka beskriva skillnaderna mellan talat och skrivet språk, och särskilt uppehålla mig vid de fall då vi på ett felaktigt sätt använder talspråk i skriftspråk och vice versa.
En fundamental skillnad mellan tal- och skriftspråk är att vi som regel har gott om tid när vi skriver och lätt kan ändra oss och rätta till felaktigheter. Om vi däremot sagt ett fel så går det inte att suga tillbaka ordet, tyvärr. När vi skriver har vi tid att slipa på formuleringar och struktur samt kolla uppgifter. Det här kan vi ju också göra om vi ska läsa innantill ur ett skrivet manus, något som för de flesta är en ovanlig sysselsättning och för övrigt inget som jag skulle vilja rekommendera. Att läsa högt innantill så att det låter naturligt och inte som om man läser innantill är en konst som få människor behärskar.
Å andra sidan ger det ofta ett slarvigt intryck om vi skriver som vi talar. "Skaru ha nån macka?" kan man väl säga till en arbetskompis vid fikat, men det är inget man skriver i ett brev till en kund, om man nu över huvud taget skulle ha anledning att ta upp ett sådant (sånt?) spörsmål.
En annan fundamental skillnad mellan tal- och skriftspråk är att när vi skriver har vi inte har direktkontakt med läsaren och kan inte avläsa hans eller hennes reaktioner. Vi kan inte kontinuerligt anpassa oss till läsaren, vi vet inte om texten är intressant eller rolig eller stötande osv. Vi vet inte ens om läsaren gitter läsa texten.
Om vi samtalar med en eller flera personer eller håller föredrag kan vi däremot få signaler, t ex via kroppsspråket. Även när vi talar i telefon kan vi få ett omedelbart gensvar, t ex genom en protest eller en fråga eller bara ett litet hummande som visar att lyssnaren inte somnat. De enda tillfällen som jag kan komma på där man inte har någon aning om lyssnarens reaktion är i radio och TV, men det ligger väl utanför ämnet för denna publikation.
Dags för en paus!
Både när vi skriver och talar måste vi ge läsaren respektive lyssnaren pauser. I skriftspråket använder vi då skiljetecken av olika slag. Tänk dig att denna artikel skulle vara skriven i en enda mening, utan ens ett litet ynka komma. Du skulle då ha stora svårigheter att tillgodogöra dig texten och det troligaste är att du helt enkelt lägger den åt sidan och ägnar dig åt något nyttigare och trevligare.
Enligt min erfarenhet använder svenskarna för få skiljetecken. Det kan kanske bero på att man är rädd för att göra fel, men troligare är att man inte tänker på den stackars läsaren. Det räcker naturligtvis inte med att jag själv fattar vad jag skrivit, om läsaren missförstår min text eller inte orkar läsa den över huvud taget.
Våra skiljetecken representerar olika pauslängd. En punkt motsvarar t ex en lång paus, ett komma en betydligt kortare. Tankstreck &endash;och det gammalmodiga semikolonet &endash; innebär en halvlång paus; pausen är ungefär lika lång i dessa båda fall.
Ett uteblivet komma kan t ex få ödesdigra konsekvenser. Tänk dig att en VD skriver ett brev till sin personalchef och ger besked om vad man ska göra med den besvärlige Johansson:
"Avskedas inte förflyttas."
Här måste man ovillkorligen sätta ut ett komma någonstans.
I talspråk måste vi i detta exempel också göra en paus, om lyssnaren ska förstå vad det är som gäller. Men den som ska läsa texten högt måste ha ett komma att stödja sig på.
Ööh, alltså
Eftersom vi har så ont om tid när vi pratar måste vi normalt göra en paus då och då för vår egen skull, för att planera vad vi ska säga härnäst. Sådana pauser är också behagliga för lyssnaren, som får möjlighet att fundera på vad talaren egentligen menar och kanske också dra paralleller till egna erfarenheter, eller möjligen tänka på vad man ska ha till middag.
En del talare verkar vara livrädda för tystnaden så de fyller ut tankepausen genom att bara slå på stämbanden och producera ljud som öööh, äääh eller åååh. Man brukar kalla dessa irriterande företelser ödemarkstillägg, och de är betydligt vanligare hos män än hos kvinnor. Ett annat knep är att fylla ut tomrummet med meningslösa ord och fraser som
alltså, liksom, va, då
i princip, rent principiellt
ju, nog, väl
om man säger så, i och för sig, så att säga
Håll klaffen ett tag i stället!
Vissa problem som kan vara besvärande i skriftspråk kan vi lätt klara av i talspråk genom att betona på ett visst sätt. Några rader längre upp har jag skrivit "slå på stämbanden". Det normala är väl att betona ordet "slå" som i det snarlika uttrycket "slå på stämgaffeln". Men att slå på stämbanden torde vara en anatomisk omöjlighet för normala människor. Jag avsåg förstås "slå på" stämbanden.
Jag har funnit att det är svårt att se sådana här otydligheter i en text som jag skrivit själv; jag vet ju själv vad jag menar. Om man däremot låter någon annan läsa texten (gärna läsa högt för mig!) så observerar man lättare problemet. Som ni ser kan man klara av svårigheten genom att på något sätt markera det betonade ordet, t ex med en understrykning.
Rikstassmän?
Stavning och uttal är två helt skilda saker. Det är särskilt viktigt att tänka på om man håller sig till ett skrivet manus. Låt oss säga att det i din text står följande mening:
Det är bara nio riksdagsmän som kan det här och de har inte fått något stöd att tala om.
Om man noggrant uttalar alla bokstäverna låter det hela väldigt uppstyltat och tråkigt och tar dessutom lång tid at krysta fram. Pröva själv! I normalt talspråk bör det i stället låta ungefär så här:
De ä bara nie rikstassmän som kan de här å dom har inte fått nåt stöd å tala om.
Det här är alltså inte alls slarvigt utan helt korrekt och dessutom lätt att uppfatta för lyssnaren. Om vi vill betona vissa ord speciellt (t ex "nio" eller "något" i exemplet ovan) så går det utmärkt att förstärka effekten genom att uttala dem bokstav för bokstav.
Rena uttalsfel kan verka irriterande men när vi ser dem i skrift blir det etter värre. Här några exempel, alla hämtade från TV:
interljuv följdaktligen
pogram situationstecken
repotage ledarmot
rekvision Sweitsch (alplandet!)
I vissa fall verkar felen bero på slarvigt uttal (pogram, repotage, rekvision), i andra är det rena missförstånd (följdaktligen, situationstecken, ledarmot) &endash; i och för sig lättförståeliga.
Vissa ord kan vara helt naturliga i en skriven text men utmana löjet om vi säger dem högt. Om vi t ex skulle läsa förra meningen högt och uttala "dem" med ett e-ljud i mitten så får vi förmodligen ett undrande ögonkast av lyssnaren. Det får nog anses vara omöjligt att uttala "dem" på det viset i modernt svenskt talspråk. Vi säger förstås "dom" (och de flesta barn stavar också så i lågstadiet).
Ett annat typiskt exempel är "ej". Låt oss säga att du ringer till en kollega och säger att du "ej hunnit skicka fakturan än". Otänkbart, eller hur? Jag skulle till och med vilja gå så långt att om du inte kan säga ett ord högt utan att folk skrattar åt dig så ska du nog inte heller skriva det. "Inte" är väl bra mycket trevligare när vi skriver i tjänsten?
Andra ord som inte alls passar i talspråk är typiska kanslisvenska vändningar, t ex "För att du ska erhålla pengarna erfordras det att du översänder kvittot." I talspråk &endash; och helst också när vi skriver i tjänsten &endash; bör vi i stället använda orden få, erhålla och skicka.
Meningsbyggnad
Kraven på talspråket är inte lika höga som på skriftspråket. Detta är en helt naturlig följd av att vi har så ont om tid när vi talar. Jag anser t ex att grammatiskt fel i ett brev till en kund är oförlåtligt och kan få mycket negativa effekter. Samma fel låter inte lika förskräckligt i telefon.
Upprepningar, som är helt omöjliga i skriftspråk, kan vi acceptera i ett samtal. En talare som säger
"Jag tycker att, att vi ska satsa på..."
kan väl knappast klandras för detta. I t ex ett radioprogram kan det till och med ha den positiva effekten att lyssnarna märker att personen inte läser innantill.
I talspråk gör vi ibland paus där vi i skriftspråk har de s k stora skiljetecknena punkt, frågetecken och utropstecken, men vi kan lika gärna fortsätta och fortsätta i all oändlighet och vi bildar i stället satser som binds ihop med ord som "och" och "men" och det låter riktigt hyggligt i talspråk men ser ganska löjligt ut i skrift. Eller hur?
Skriftspråkets meningar kan göras mer komplicerade än talspråkets eftersom vi kan läsa meningen en gång till om den är svår. I talspråket bör vi sträva efter ett enklare språk och komma med huvudordet tidigt i meningen. Inskjutna bisatser och uttryck som dels, ...dels gör att lyssnaren lätt tappar tråden.
Ett exempel:
Skriftspråk: "Den från radio och TV kände och mycket uppskattade ekonomiexperten NN kommer till vårt företag och håller föredrag i lunchrummet på måndag kl 13:00."
Talspråk: "På måndag kl 13:00 kommer NN till oss och håller föredrag i lunchrummet. Han är ekonom och känd från radio och TV."
Sammanfattningsvis måste jag konstatera att det tydligen är ganska stora skillnader mellan tal- och skriftspråk och att det gäller att hålla tungan rätt i mun. Annars kan vi lätt göra ett löjligt intryck.
Men detta kan uttryckas på ett mycket elegantare sätt. På anslagstavlan bakom min dator sitter en lapp med följande två meningar:
Om vi talar som vi skriver kommer ingen att lyssna på oss.
Om vi skriver som vi talar kommer ingen att läsa oss.
Citat är hämtat från författaren och nobelpristagaren T S Eliot. Något att leva efter?
Per Stenson
31 aug 1997
OP 5-97
|
|
Läs mer om denna sajt. Meddelanden till webmaster.