Positiv och
superlativ
"Typ av ord som enligt ordboken vanligen betecknar en egenskap, kan kompareras och utgör bestämning till substantiv." Detta skulle kunna var ett lämpligt svar i TV-programmet Jeopardy och den rätta frågan är: "Vad är adjektiv?"
Problemet med den förklaringen är att man måste veta vad komparera och substantiv är. Kan det underlätta om jag säger att komparera innebär att man jämför en egenskap med en annan? Och att substantiv, enligt modern skolundervisning, är sakord, eller sådana ord som man kan sätta -djävel efter?
Utan adjektiven skulle vi inte ha stora möjligheter att uttrycka bedömningar av saker och ting. Om jag just sett en film och ska föra vidare mina åsikter om den så behöver jag adjektiven för att berätta om upplevelsen. Jag förväntas kunna svara på frågor som "Hur var filmen?". "Hur såg skådespelerskan ut?" "Skrattade du?" Några exempel på bra adjektiv att använda i sammanhanget: bra, usel, ung, lagom, rolig. Inte nog med detta, man kan kombinera orden och konstatera både att filmen var "bra usel" men också "lagom rolig". Samtidigt vill vi kunna jämföra med andra filmer och säga om den var bättre eller till och med bäst.
Är han ungrare?
Just detta att jämföra (komparera) med hjälp av adjektiv är besvärligt, eftersom vi har så många regler. Om vi tar rolig som exempel så har det regelbunden komparation: rolig, roligare, roligast. Samma sak gäller positiv: positiv, positivare, positivast. Behändigt nog är just positiv beteckningen för adjektivets grundform, dvs rolig och positiv. De andra heter komparativ respektive superlativ.
Ett annat sätt, som man också kan säga innebär regelbunden komparation, är att böja med hjälp av mer och mest: mer spännande, mest spännande. När det gäller vårt tidigare exempel positiv så kan vi också med fördel komparera på följande sätt: mer positiv och mest positiv.
Barn lär sig snabbt de regelbundna böjningsmönstren och överför dem ofta till sådana adjektiv som böjs oregelbundet. "Han är gamlare än jag" blir då fullständigt naturligt. En mig bekant invandrare fick en gång frågan: "Är han äldre än sin bror" och svarade, helt logiskt egentligen: "Nej, han är ungrare."
I talspråk har jag flera gånger hört vuxna svenskar säga närma, t ex "Han stod närma mig". Det här måste vara en missförstånd, på så vis att man tror att eftersom det heter närmare och närmast så borde det i grundformen heta närma. "Nära" ska det förstås vara. Det här inskjutna m:et finner vi också i fjärran, fjärmare, fjärmast. Ålderdomligt, men vackert!
Gammal är äldst!
Man skulle kunna tro att den egenskap som adjektivet speglar alltid förstärks när man komparerar. Det stämmer i de flesta fall, t ex stor, större, störst och fin, finare, finast. Men hur är det med en gammal man och en äldre man? Vilken är äldst, om man säger så? Nog uppfattar vi väl det som att mannen först är äldre och när han sedan blir några år äldre så blir han riktigt gammal? Samma sak gäller ung och yngre. För kvinnor gäller - som tur är - att först är de unga och när de sedan blir äldre blir de yngre. Eller hur?
Med små och smärre är det ännu knepigare. Om jag säger att jag hittade några små fel när jag redigerade texten så tycker jag att felen är precis lika stora eller små som om de var smärre. Skillnaden ligger, som jag ser det, bara i den stilistiska effekten. En parallell är uttrycket "en bättre middag". Nog är väl en bra middag precis lika god?
Man kan lägga märke till att det inte finns någon superlativform av små. "Smärst" ingår inte i den svenska ordskatten. Samma sak gäller få. "Färst?"
Andra adjektiv saknar den positiva formen: främre, främst; nedre, nederst; undre, underst. Åter andra har bara superlativformen: ypperst, sist.
Ibland innehåller adjektivet redan i sin grundform en underförstådd jämförelse och då låter det inte så bra om man dessutom försöker komparera det. Exempel är skriftlig och naken. Antingen är en presentation skriftlig eller så är den något annat (muntlig) och är man naken så har man faktiskt inga kläder att ta av sig, så att man blir ännu naknare. För en del år sedan diskuterades det mycket om en person kan vara mer jämlik (eller jämlikare) än en annan. Är man jämlik så är man, och därmed basta, hävdade många.
Är du dåligare i dag?
Jag har nyligen fått frågan om man kan säga att det har blivit varmare om det fortfarande är &endash;20 grader ute. "Måste vädret inte först vara varmt för att det ska ha chans att bli varmare" sa frågeställaren. Svaret är att man naturligtvis i det här fallet kan säga att det blivit varmare. Vi kan uttrycka det så att vi komparerar med utgångspunkt från motsatsen, kall. Alltså: kall, varmare, varmast. Eller också kan vi säga att det innebär en jämförelse och då är &endash;20 onekligen varmare än &endash;21 grader. Och förstås mindre kallt.
Vi säger god, bättre, bäst och dålig, sämre, sämst. Men i vissa fall passar det bättre med de helt regelbundna komparationerna: god, godare, godast respektive dålig, dåligare, dåligast. Man säger hellre att "potatisgratängen var godare i dag" än att den var bättre. Och somliga hävdar att man kan må dåligare när man enligt min mening mår sämre.
I stället för att komparera adjektivet kan man använda förstärkningar av typen väldigt god (möjligen i talspråk hemskt god, men knappast skitgod). Moderna sådana förstärkningar är hyper-, hög-, sten-, topp- och jätte-, t ex hyperkänslig, högfrekvent, stenrik, toppmodern och jätterolig. Många av dessa förstärkningar kommer från reklambranschen, där man har ett superstort behov av att tala om hur alldeles enastående bra produkterna är. En alldeles färsk förstärkning är turbo, som kommer från bilindustrin men nu verkar betyda något positivt i största allmänhet: turboelegant.
Förstärkningen jätte- har blivit mycket vanlig i talspråk, men förekommer knappast i skriftspråk, åtminstone inte när man skriver i tjänsten. Till och med den något egendomliga konstruktionen jätteliten verkar vara på väg att bli accepterad i talspråk.
Kvinnor använder inte samma typer av förstärkningar som män. Tidigare nämnde jag exemplet "väldigt god", som jag betraktar som ett kvinnligt yttrande. Även "ganska god" anser jag vara kvinnligt. Män tar som regel i alldeles för mycket och kan prestera fraser som "oerhört god" eller "fruktansvärt god", när maten i själva verket smakade halvhyfsat. Om alla dessa kraftiga uttryck tar slut återstår inget annat än riktiga kraftuttryck, dvs svordomar. En karl som är mån om sin manlighet kan säga att "maten var förbaskat god", medan en kvinnlig kvinna kanske säger "himmelskt god".
Billiga priser?
På mina kurser får jag ofta frågor av typen: "Heter det ett brett sortiment eller ett stort sortiment?". Båda uttrycken är naturligtvis korrekta. Möjligen skulle jag kunna säga att stort är en smula vagare och brett mer exakt och kanske därför lämpligare i detta sammanhang.
Sedan är frågan om vi har stora eller höga mål i livet. Här har jag en känsla av att stora innebär att de har stor volym; jag vill alltså få mycket uträttat. Höga mål innebär snarare att man vill nå långt och alltså få en hög position.
I insändare förfasar sig folk över att man skriver billiga priser i annonser. Det bör naturligtvis heta låga priser, anser man. Men faktum är att billig är ett helt korrekt uttryck i det här sammanhanget och har så varit i något århundrade. Å andra sidan är det alldeles onödigt att reta läsarna, som är så säkra på att de har rätt. Skriv alltså låga priser.
"Jag såg en rädd hund på gatan." Helt korrekt uttryckt. Men om vi nu byter ut hund mot barn, heter det då "rätt barn"? Ingalunda. Svenska språket saknar helt enkelt rädd i neutrum (det-form). Här finns det ingen annan lösning än att skriva om meningen, t ex "Jag såg en rädd liten flicka på gatan".
Vem är yrast?
När adjektiv hoppar från ett språk till ett annat kan egendomliga saker inträffa. På engelska finns det ett ord hefty, som betyder ungefär tung eller stark. På svenska har det, snarast genom en felöversättning, blivit till det allmänt använda förstärkningsordet häftig. Det komparerar man sedan till häftigare och häftigast, t ex "det häftigaste bandet i stan". Här, liksom jag nämnt tidigare, kan man undra om inte förstärkningen i grundformen är så stark att den inte behöver förstärkas ytterligare.
De allra flesta orden i vårt språk har vi lånat från andra länder. Några få har vi också lånat ut, t ex orienteering, smorgasbord och ombudsman. Ett mindre känt exempel på ett utlånat adjektiv är superlativformen av yr, dvs yrast. Själv har jag aldrig hört någon använda orden yrare eller yrast på svenska ("Han var yrast av oss?"). Men det hindrar inte att engelska forskare i fasta tillståndets fysik fastnat för termen. De säger att när två atomkärnor krockar med varandra lite snett, så att de börjar snurra oregelbundet, så uppför de sig yrast, med engelskt uttal.
Problemet är att dessa forskare av förklarliga skäl inte inser att det är en superlativform utan skriver t ex An yrast atom.
Det är så att man blir alldeles yrast i
huvudet.
Per Stenson
3 februari 1997
|
|
Läs mer om denna sajt. Meddelanden till webmaster.